Vardagen är ett faktum. Skola, jobb, förskola och oändligt med olika möten hit och dit. Jag slits emellan och får ingen ordning på nånting. Idag har jag inte orkat lyfta ett finger, pappaanders fick rycka ut i sista sekund och ta ett inbokat utvecklingssamtal som jag inte orkade ta. Farfar min personlige chaufför kör i skyttteltrafik och lämnar och hämtar ungar-Tack! 

Jag har ju som sagt tänkt över ett beslut angående min framtid och jag har beslutat mig för att prova på att arbetsträna på träningsskolan på Carlshöjsskolan. Och hoppas på att få komma igång ganska snart. Ser fram emot det.

Ett annat alternativ var att börja plugga och jag hade sökt in på Viva komvux och en 2årig utbildning till Vård & Omsorg. Men jag känner att det inte är rätt i tiden och jag är inte i fas nu för att sätta mig på heltid i skolbänken. Jag har inte rätt fokus för det helt enkelt. 

Min hjärna är i kokningsstadiet igen och jag känner mig som en tickande bomb. 

Förövrigt petade Minna in en grön ärta i näsan i dag vid middan, ganska långt in. Men vi greps inte utav panik utan hon fräste så fint ut den igen på tallriken...Peta inte ärtor i näsan, dagens tips...dom passar bättre i munnen.

Har haft en komma-ikapp-dag, fast mest vila. Trots att jag har haft alla förutsättningar till vila i helgen så har jag varit helt slut idag. Det har varit en intensiv helg, men allting klaffade väl ganska som planerat. Förutom att jag fick rodda om lite per telefon då ungdomarna kom ihop sig där hemma...men det löste sig tillslut. Mamma fick en oförutsedd summa att betala då Nea var snabb och öppnade upp mammas bildörr i grannens bil  aja...vad ska man säga-shit också...ungar slutar aldrig att förvåna en, särskilt inte visa ungar  Idag har jag inte helt oväntat haft en migrän pöjk hemma...som nästan alltid efter en sådan här intensiv helg kommer som ett brev på posten, migrän för Alfred. Alvedon hjälper inte och nästa gång ska jag vara steget före och ge honom något starkare som vi har utskrivet kvällen innan och hoppas på att det inte bryter ut. Vi har legat i varsin sida om soffan och fisit, riktigt skönt...

Sen har han lagat mat för typ första gången, tacos fick bli hans premiär rätt och det gick galant. Han vill bli kock nu, inte mig emot. Imorgon ska han få göra en carbonara...vi går ut hårt. 

Jag har tagit mitt beslut tror jag, och hoppas på att snart på att få komma igång.

Sitter i bilen påväg hem till verkligheten. Vilken helg vi har haft. Sett på hockey, ätit tre rätters, tagit sovmorgon, ätit frukost och sett på ännu mera hockey. Det är helt fantastiskt att få följa med och se framgångar och motgångar. Pojkarna är jätte duktiga och har verkligen roligt som lag. Jag börjar på att lära mig hockeyreglerna och har en medkänsla i matcherna som gör mig helt slut...Och vi åker hem med ett tredje pris i packningen.

[Bild]

Bästa helgen. Om två veckor bär det av till Bjästa... Ska bara boka barnvakt och hotell så är vi påt igen. Älskar livet som hockeymorsa.

Nu har vi skickat Alfred till Kramfors med laget. Lämnat småfolket hos mormorn och har en tonåring borta och en hemma. Behöver jag säga-Lite att göra. Jag har återhämtat mig efter dagens panikattack och känner mig helt återställt, men är samtidigt på min vakt. Lyssnar till varje varningstecken och ev. signaler. Men nu är vi båda hemma så det känns tryggt. Vi ska inatt sova med bara två tonåringar i hushållet-galet. Galet att få åka ett dygn och bara tänka på sig själv, galet men skönt och välbehövligt.

Mina nya hjälpögon har anlänt. Dom svarta är mina läsisar, och dom rödbruna mina allt i allo ögon.
Förövrigt tränar vi lucia sånger...Sankta Lovisa...som Nea sjunger.

Idag har vi gått i pyjamas mera än halva dagen. Idag har vi ätit frukost och lunch när magarna har sagt till. Idag har vi inte tittat så mycket på klockan. Idag har vi eldat och har en skön värme i huset. Idag har vi ätit limpa, oboy och bullar till mellis.

Idag har jag haft en panikattack till från ingenstans kom den. Kände mig lugn som en filbunke då jag helt plötsligt börjar må jätte, jätte illa...kräk illa...får en sån där otäck yrsel, händerna domnar bort och jag är jätte yr, hamnar i en trötthet och det känns som jag ska somna in på stuberten, svimfärdig och får panik andning...barnen är hemma, jag får ännu mera panik och måste försöka parera. Ringer Anders som är påväg till Tavelsjö...tar mitt förnuft till fånga och tar mig in i sovrummet där det brister och jag ligger och tok gråter ett tag och försöker inte drabbas av mera panik...hör hur barnen stökar i vardagsrummet. Lägger mig sedan i soffan hos barnen och ligger i dvala i en timme. Slumrar och sover lite nu och då. Allting har stannat upp och jag kan sakta, sakta börja på att fortsätta dagen. Klä på barnen och mig själv, packa väskor och bocka av...nu hoppas jag Anders kan komma hem och hjälpa mig att få iväg Alfred så jag får göra iordning småfolket och vi ska lämna över till mormor. Men jag smyger fram, är livrädd att hamna i panik. Det är en sån otrevlig upplevelse. Trevlig Helg!

Tillbaka...hoppas jag...behövde verkligen stanna upp och fokusera på mig själv. Har varit eller är väldigt stressad över olika faktorer i mitt liv som gör att jag mår riktigt dåligt. Orkar varken städa huset eller städa upp mig själv. Går oduschad och orkar inte träffa folk. Som jag som alltid i dessa skov är jag sååå tacksam över farfar som lämnar och hämtar. Det gör att jag går runt och inte hamnar i personlig konkurs. Jag har fått ställa in möten pga att jag helt enkelt inte orkar med för mycket måsten. Har ett beslut att ta angående min framtid som gör mig galen, vill fatta rätt, vill inte ta fel beslut och  ro iland det. Än fast jag vet att jag måste sakta, sakta måste och vill tillbaka så måste det bli bra. Jag vill inte falla tillbaka där jag var för ett år sedan. 

All spänning och påfrestning gjorde att jag hamnade i ett läge idag en vändpunkt, trots att det var ett av mina jobbigaste upplevelser genom tiderna sitter jag här nu starkare än någonsin. Jag fick en panikattack av värsta sorten skulle jag tro (har haft panikattacker tidigare, men inte på det här viset).

Jag satt vid köksbordet för att skriva en adress på ett kuvert och händerna börjar skaka helt sjukt mycket. Bokstäverna blir helt tokiga. Men jag tänker att det kan vara medicinen. Får skakningar ibland, dock ej så mycket.

Klär på mig hoppar in i bilen och kör typ jätte kort till brevlådan, går ut ur bilen för att posta mitt brev och är helt svimfärdig. Men jag är påväg att hämta barnen så jag sätter mig i bilen för att köra vidare. Då har även mina ben börjat skaka ömänskligt mycket för att köra bil så jag vänder om i ett töcken kör tack och lov den korta biten tillbaka hem...och där är allting som i en dimma. Jag skakar, får upp låset, hyperventilerar, ringer mamma gråter helt hysteriskt, tror jag ska svimma, dö...Tack och lov sitter hon i bilen på väg till coop och talar med lugn och sansad läkarröst hur jag ska göra och inte göra. Hon är påväg. Men min hjärna säger:- Hämta mina barn, hon gör som jag söger. Hämtar upp dom små och undertiden ligger jag fullt påklädd på soffan och har efter skakningar och är super trött. Slumrar till får hem mina barn och mamma, vilar ett tag till sen orkar jag resa mig upp och vara mamma. Tack min mamma   Jag är så glad att jag var själv hemma så inte någon av barnen skulle bli skrämd samtidigt som jag är skärrad över hur det kunde ha gått om jag inte fått tag på mamma. För jag var helt oförmögen att fatta egna beslut som gynnade mig själv i det tillståndet. Jag var fullständigt förvirrad. Jag blir rädd för mig själv, vem är jag.

Nu när jag har fått smälta allting och har lite distans till det hela förstår jag att all min oro, min ångest och stress har inte försvunnit men på något sätt kommit i kapp och jag är redo att ta tag i allting, hoppas jag. Jag är fortfarande vilsen men känner mig inte lika spänd. Jag kan tror jag börja på att bena upp alltin i huvudet och få någon slags ordning. 

Imorgon är småbarnen hemma då fsk har planeringsdag, jag känner ett lugn över att inte stressa iväg.

Sen på kvällen lämnar vi över till mormor som ska barnvakta hela helgen då vi tidigt, tidigt på lördagsmorgon åker till Kramfors och hockeycup. Hemma lämnar vi tonåringarna. Allt detta är en stressande faktor för mig att ordna och se till så alltig är klappat och klart. Jag litar på mormor, annars hade jag aldrig gett henne ansvaret. Jag litar på tonåringarna annars hade jag aldrig gett dom den friheten. Men det är en stressfaktor som gör mig extra ofokuserad på livet. Jag hoppas jag kan slappna av och vara Maria och inte mammamaria då jag är borta, vara fru till min man och sova ut på hotell i lugn och ro...jag ska göra mitt bästa.

Pausar. Orkar inte. Vi ses då jag vilat färdigt och samlat på mig tillräckligt med kraft och energi.

Äntligen helg-sååå skönt. Pappan kom hem i illfart strax före klockan fyra, hoppade ur snickarbyxorna och i träningsbyxorna. Haffade Elsa och dom drog iväg på avslutningsmatch. Flickor vs föräldrar. Kom hem med ett leende på läpparna och v-tecken. Vinst-mycket nöjd. Jag hade gjort pizza...fick sådant sug efter pizza och var så nära att beställa från pizzerian men tog mitt förnuft tillfånga och gick och köpte jäst för 3kr och började baka...blev mycket billigare, förhoppningsvis nyttigare och kanske lite godare, jag vet inte. Blandade allting vi hade hemma och gjorde ett litet hörn åt Minna, minus mjölk...

Vi har hunnit vara en sväng hos mormorm med en 70års bukett också...

Nu är vi proppmätta, nöjda och glada att vi alla är hemma. Ska klippa håret på endel ungar, basta och duscha, sen krypa upp i tv soffan och MYYYSA...Om jag kommer så långt är riktigt riktigt trött