Tillbaka...hoppas jag...behövde verkligen stanna upp och fokusera på mig själv. Har varit eller är väldigt stressad över olika faktorer i mitt liv som gör att jag mår riktigt dåligt. Orkar varken städa huset eller städa upp mig själv. Går oduschad och orkar inte träffa folk. Som jag som alltid i dessa skov är jag sååå tacksam över farfar som lämnar och hämtar. Det gör att jag går runt och inte hamnar i personlig konkurs. Jag har fått ställa in möten pga att jag helt enkelt inte orkar med för mycket måsten. Har ett beslut att ta angående min framtid som gör mig galen, vill fatta rätt, vill inte ta fel beslut och  ro iland det. Än fast jag vet att jag måste sakta, sakta måste och vill tillbaka så måste det bli bra. Jag vill inte falla tillbaka där jag var för ett år sedan. 

All spänning och påfrestning gjorde att jag hamnade i ett läge idag en vändpunkt, trots att det var ett av mina jobbigaste upplevelser genom tiderna sitter jag här nu starkare än någonsin. Jag fick en panikattack av värsta sorten skulle jag tro (har haft panikattacker tidigare, men inte på det här viset).

Jag satt vid köksbordet för att skriva en adress på ett kuvert och händerna börjar skaka helt sjukt mycket. Bokstäverna blir helt tokiga. Men jag tänker att det kan vara medicinen. Får skakningar ibland, dock ej så mycket.

Klär på mig hoppar in i bilen och kör typ jätte kort till brevlådan, går ut ur bilen för att posta mitt brev och är helt svimfärdig. Men jag är påväg att hämta barnen så jag sätter mig i bilen för att köra vidare. Då har även mina ben börjat skaka ömänskligt mycket för att köra bil så jag vänder om i ett töcken kör tack och lov den korta biten tillbaka hem...och där är allting som i en dimma. Jag skakar, får upp låset, hyperventilerar, ringer mamma gråter helt hysteriskt, tror jag ska svimma, dö...Tack och lov sitter hon i bilen på väg till coop och talar med lugn och sansad läkarröst hur jag ska göra och inte göra. Hon är påväg. Men min hjärna säger:- Hämta mina barn, hon gör som jag söger. Hämtar upp dom små och undertiden ligger jag fullt påklädd på soffan och har efter skakningar och är super trött. Slumrar till får hem mina barn och mamma, vilar ett tag till sen orkar jag resa mig upp och vara mamma. Tack min mamma   Jag är så glad att jag var själv hemma så inte någon av barnen skulle bli skrämd samtidigt som jag är skärrad över hur det kunde ha gått om jag inte fått tag på mamma. För jag var helt oförmögen att fatta egna beslut som gynnade mig själv i det tillståndet. Jag var fullständigt förvirrad. Jag blir rädd för mig själv, vem är jag.

Nu när jag har fått smälta allting och har lite distans till det hela förstår jag att all min oro, min ångest och stress har inte försvunnit men på något sätt kommit i kapp och jag är redo att ta tag i allting, hoppas jag. Jag är fortfarande vilsen men känner mig inte lika spänd. Jag kan tror jag börja på att bena upp alltin i huvudet och få någon slags ordning. 

Imorgon är småbarnen hemma då fsk har planeringsdag, jag känner ett lugn över att inte stressa iväg.

Sen på kvällen lämnar vi över till mormor som ska barnvakta hela helgen då vi tidigt, tidigt på lördagsmorgon åker till Kramfors och hockeycup. Hemma lämnar vi tonåringarna. Allt detta är en stressande faktor för mig att ordna och se till så alltig är klappat och klart. Jag litar på mormor, annars hade jag aldrig gett henne ansvaret. Jag litar på tonåringarna annars hade jag aldrig gett dom den friheten. Men det är en stressfaktor som gör mig extra ofokuserad på livet. Jag hoppas jag kan slappna av och vara Maria och inte mammamaria då jag är borta, vara fru till min man och sova ut på hotell i lugn och ro...jag ska göra mitt bästa.

 

Anita johansson

26 september 2014 20:14

Blir så ledsen för din och din familjs skull att du ska behöva må så dåligt. Kram till dig fina Maria.

maria

26 september 2014 21:01

Tack för Kramen Anita, den värmer.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har dragit ut på detta men nu kan jag meddela att efter så många år tillsammans blir det en skilsmässa.  Jag har funderat länge men kommer fram till att det här blir det bästa. Vill starta om på nytt och börja om.  Har faktiskt redan nåt på gång....

Nu är julledigheten över och den enda som har rört på sig mera än till och från bilen är Alfred.  Det känns som evigheter sen som jag låg inne och mådde så dåligt och trodde att jag inte skulle klara av vardagen.  Men nu är vi här Jag har överlev...

Då var det helg igen, den här julen har varit hel knas. Jag var ju borta nästan hela december. Det är för tillfället omänskligt kallt ute och jag har ett gäng killar här en bit utanför min ytterdörr spelar landhockey. Det kan man visst göra i vilken...

Hej 1 januari 2017 det är med blandade känslor jag Välkomnar dig. Det känns både jobbigt och bra. Jobbigt för att jag inte vet vad som väntar mig och bra för att jag har alla chanser att ge det en ny start. Praktisera alla mina strategier vid kommand...

2016 är snart över ett år med mycket glädje men också sorg och jobbigheter. Året började med en inläggning, jag var helt psykiskt utmattat och orkade inte mera, orkade knappt leva med mig själv. Jag firade min 40års dag på sjukhuset och livet var öve...