Man vet att man har kommit till Vilhelmina då man möter isbjörnar på gatan...närå, skoja ba. Man vet att man har kommit till Vilhelmina då det står skotrar på parkeringen och dom två första man stöter på är sånna där riktiga inlandsbor med skoterjackor där det står ski doo på  Underbart!

Ja, efter att ha tillbringat dagen från kl halv sju på morgonen till kl halv nio på kvällen med en gäng glada Löven killar är man ganska mör. Vilken energi ungar har, hur kommer det sig...dom bara kör på...och många glada skratt har jag fått. Det började redan i bilen påväg ner till bussen så satt mina passagerare och pratade och det disskuterades hurvida olika hopp i olika slalombackar var osv...det man bla kom fram till var att i år var det bästa i Bränbergsbacken att man behöver inte dö nu då dom har gjort om hoppen, och det känns ju riktigt tryggt som förälder...

Sen avhandlas det ena än det andra.

Vid ett tillfälle pratar dom om tjejer och ena killen säger till den andra.

:- Har du en tjej?

:- Ja...

:- Är hon snygg då???

Asså, fattar ni, dom är så okomplicerade och underbara dessa unga...

Sen som ensam kvinna och mamma såklart på resan kände jag visst ansvar så vid hemfärd gick jag en vända i oklädningsrummen...Någon hade tappat 1 handske som jag hittade och någon hade glömt hela sin fika väska, med mattermos och allt...min egen son hade glömt båda handskarna (men det var inte jag som hittade dom)...

Ja, vad ska man säga...saknar killar fullständigt förmåga att komma ihåg saker och främst var dom har lagt sina grejer.  Dom vet ju inte ens vad som är deras ibland  Det måste vara genetiskt som bara drabbar pojkar och finns kvar till vuxen ålder. Nåväl, nu är vi iaf hemma och fick med oss 2 förluster i bagaget, men man kan inte ligga på topp jämt. Man lär sig mkt av att förlora också.

Jag har haft en skön dag, bara tänkt på mig (och på alla barnen hemma såklart) själv...haft tid att läsa om ADHD och nu faller alla bitarna på plats. Hur det kan se ut hos en familj och hur man kan hjälpa för att underlätta...Allt detta tjat och uppgivenhet, varför, varför förstår jag nu. Jag ser mitt barn annorlunda nu, jag förstår absolut inte allt, men det ljusnar...Jag har suttit och läst en 28 sider lång infohäfte/bok och en mening som fastnade särskilt i mitt huvud är: Att leva utan bromsar!!!  Och varför det satte sig fast i mitt huvud är att det passar in både på mig och mitt barn. ADHD och BIPOLÄR är släkt och sitter ihop men är helt olika sjukdomar. Jag är en klockren Bipolärare och mitt barn en klockren ADHD:are...det är så läskigt att läsa, hur allting stämmer...men samtidigt så nyttigt och skönt att få en förklaring till allting som har varit ett stort, stort frågetecken...God natt!