Pratade med min kloka mamma ikväll och hon tipsade mig om en bok som en kvinna i 50års åldern skrivit som lever med diagnosen bipolär. För att förstå min frustration och känsla när jag hamnar i depression beskrev hon så bra, exakt som jag känner, jag kunde inte ha sagt det bättre själv, när jag hörde meningen det tog  direkt. Det är jag, det är som att det är jag som har sagt det där. Jag citerar:- Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva! 

Vilsenheten, vad vill jag varför vill jag inget, varför får jag ingen luft, varför kan jag inte tänka klart. VARFÖR???  

Annars väntar vi på att Sankta Lovisa ska komma och vi äter knäckt, mina underbara barn...

Måndag morgon och nu är alla på plats tackvare stackars farfar som bedriver taxiverksamhet på sin fritid...Men då jag på riktigt är i sämre skick än pensionärerna just nu så kan jag inte annat än Tacka och ta emot all hjälp jag kan tänkas få. Visst det svider att jag inte klarar av av driva karusellen/familjen på egenhand (eller jo, jag hade väl fixat det om jag måstat)...men nu får jag all den här värdefulla hjälpen som underlättar  min vardag  

Min rygg har som sagt pajjat och jag är så jävulskt less på ren svenska att vara så trött och utmattad som jag känner mig. Det syns inte utanpå, men innuti är det tungt. Frågar någon:-Hur mår du, eller hur är det svarar jag 9 av 10 gånger BRA men vill bara skrika Jag mår SKIT,varena rörelse känns tungt och jag kämpar på för att få livet att gå runt...Det har blivit bättre...100gånger bättre sen jag började med medicinen men allting försvinner inte över en natt och det är så drygt att bara vänta och att ge det tid att vända. Så därför tar jag nu lite ledigt och försvinner från mig själv ett tag vi ses när jag är lite mera stabil.