Jag är en social varelse då jag vill, men jag kan även var osocial varelse då jag inte vill vara social.

Jag pratade med en i personalen idag om att han tyckte att jag skulle vara mera i dagrummet och sitta uppe. Men jag vill inte, jag vill dra mig undan. Det gör jag hemma också då jag är på det humöret, stänger in mig i sovrummet.

Drar ner rullgardinen och släcker alla lampor, minimerar alla ljuskällor som jag bara kan. 

I natt har jag sovit bättre på olika sömnmediciner. Men vaknar fortfarande ofta och med ett ryck precis med känslan av att jag har missat något. Att ngn står vid sängkanten och säger med arg röst att jag har försovit mig och att du skulle ju inte somna. Jag känner mig även sådan stress när jag ska vara i vila och sova och det känns som att det inte är ett bra tecken. Stressen släpper aldrig, den följer mig överrallt. Vaken-sovandes-eller i vila...

Ena stunden känner jag mig redo för att åka hem och nästa faller jag och kan inte ta ngr beslut alls. 

Idag har jag bott i samma kläder som inatt och innan middagen var jag redo för att åka på stan och göra den osäker. Det svänger fortare än en berg och dalbana. Nu sitter jag här i landstingskläder och vet inte vad som händer här näst. 

Uppåt eller neråt...