Julafton tog jag mig igenom, med sex förväntansfulla barn. Vi åt och fick klappar alla åtta så att det svämmade över. Och en fin fin tomte kom på besök.

Sen stöp jag i säng så fort jag fick tillfälle och sov mig igenom hela juldagen. Nu känner jag mig piggare och ska tvinga mig upp och umgås med familjen.

Alfred är på hockeyplanen och ränner och far, medan jag helst vill ha honom under uppsikt i soffan. Men han måste ju få röra på sig. Han tar ju medicin nu mot epilepsin. Jag vet, jag är fjantig och lite fööör orolig men det är sån jag är. Det är säkert inget farligt men jag kommer ändå inte kunna släppa det förran jag har det i hans journal. Igår fick jag inte tag på honom på mobilen och då såg jag framför mig hur han hade fått ett epilepsianfall på skridskoplanen och låg medvetslös på isen...sen ringde han upp  

Men det snurrar både hos mig och hos Anders...Förra årets ledvärk som kom från ingenstans, hans lätt förhöjda levervärden, för lite testosteron som ska utvärderas det med, hans eksem och vita fläckar, huvudvärk och illamående och epilepsin. Finns det en röd tråd eller är allting bara helt random...inget hör ihop. Vi vet inte, hoppas att läkarna får ihop det, ovissheten är värst. Får man ett svar kan man utifrån det leva...

God fortsättning