Sitter här ensam kvar, familjen har åkt hem. Jag bröt inte ihop då, men så fort dörrarna låstes efter mig bröt jag ihop, jag är så tacksam att jag orkar skriva. Trots mina djupa dalar...tack för den gåvan.

Barnen hade guldkronor i papp på huvudet när dom kom, då pappa tagit dom till nya Burger King. Handlat på nya Ica hade dom också gjort. Bästa pappan man någonsin kan önska sig  Jag är så ledsen från hela mitt hjärta att detta drabbats våran familj. Att jag utsätter er för detta elände. Mitt hjärta går sönder. Jag har inte valt detta liv och önskar ingen det heller. Ni är alla sex barn och pappa mina guldkorn som lyser upp min vardag när den är som tyngst. Att leva med den problematik som jag lever med och en sjukdom på det som slår ut hela systemet (tarmar och magproblem, hudproblem) och blossar upp vid stressiga situationer, den stressen och den psykiska utmattning går inte med ord att beskriva, det göra bara så ont. Det heter att man måste lära sig att leva med sjukdomen/sjukdomarna, men helt ärligt vet jag inte om det går. Jag blir alltid lika tagen när den dyker upp eller ner depressionen och tar mig ner på botten. Sen när man själv jobbar och ska lära sig "sjukdomen" ska man även ta med sina anhöriga på resan. Ner på botten, upp i toppen, ner på botten, upp i toppen. Hur jobbigt har inte dom det. Kan inte tänka mig det för jag har fullt upp med mig själv. Är du då liten och inte sätta ord på dina käslor vad händer då? 

Ni är bästa familjen som sitter på passargerar sidan och åker den här guppiga resan med mig. Jag ÄLSKAR er alla  Jag tror som sagt på att man vågar prata om det, därför har vi ett öppet klimat i våran familj. Jag ville inte att mina barn ska komma ihåg deras uppväxt med enn psykiskt sjuk mamma som åkte in och ut, utan en varm och öppen familj där det var tillåtet att fråga och undra. Försöka att förklara för barnen att det är inte deras fel men inte mitt fel heller. Endel kanske inte tror på att dra in barnen, men jag tror att de på något sätt måste få vara delaktiga. 

Jag är sjuk med flera olika sjukdomar som tär på mitt psyke. Att det ska utredas ännu ev en diagnos känns bara för mycket, hur mycket orkar jag. Många ser mig som en kämpe, och det kanske jag är men tillslut orkar inte den bäste kämpen mera heller. Vill bara lägga mig ner på rygg och titta upp i taket och hoppas på att det kommer en vändning från ovan. Men det kommer det ju inte så det är bara att sparka sig själv i baken och viska:- Ge inte upp. Jag kommer aldrig att ge upp. 

Hade läkarsamtal idag och det bestämdes att två sömnmediciner skulle kombineras dom första dagarna för att få ordentligt med sömn (har inte sovit mycket sen i fredags). 

Medicin justering av dom andra medicinerna. Och skriva ett utförligt dagsschema där jag tydligt ser när jag ska kliva upp, äta frukost, duscha, skjutsa barn, äta lunch osv...jag behöver ju dessa fasta rutiner annars kliver jag aldrig upp, duschar aldrig, klär aldrig på mig, tar inte medicinen och äter aldrig frukost. Skjutsar barnen i pyjamas för att slippa klä på mig. När dessa rutiner funkar, ja då funkar jag och är redo att skrivas ut.