Det kunde ha varit värre! Jag tycker inte om att höra det som "tröst". För mig kan det inte det inte bli värre. Jag har har nått botten, känns det som. Det är som den där streck gubben som klättrar upp, upp, upp och är nästan framme...när han hommer på toppen faller han rakt ner på botten igen och och måste börja om. 

Igår hade vi läkarsamtal Anders och jag och vi var väl förberedda den här gången med frågor som vi hade skrivit upp och vi satte lite krav. Bla att vi vill ha ett team med läkare från både psykiatrin och hud samt vårdpersonal och min kurator som har följt mig sedan 11år tillbaka, så att vi kan samarbeta. Som det är nu duttas det lite här och lite där. Sjukvården är bra, den klagar jag inte på men man måste tyvärr ligga på och veta vad man vill för att det ska hända något. Det är tur att Anders orkar kämpa. 

En ny grundlig utedning ang. emotionell instabil personlighetsstörning ska göras.

Stämmer det så faller ännu en pusselbit på plats.

Det finns inget bra läkemedel mot det men mycket bra beteende terapi. 

Det är inte så att vi söker diagnoser utan vi vill bara få pusslet helt, som det är nu fattas det några bitar. 

Jag vill bara hem till familjen, finnas där för barnen och förbeda julen. Men jag måste klara av min egna vardag och få till rutinerna först, och jag kämpar varje minut så att jag får komma hem. 

Igår var det lucia och jag kunde inte se på men jag vet att dom som lussade fick en fin stund ändå. 

Idag har jag inget på mitt schema, vi gör scheman för dagen så att det är lätt att få till en fungerande dag. 

Önskar er alla en fin dag