Fredag, december...vet inte ens datum, år 2016. Har jag rätt?
Idag vaknade jag efter lite sömn men några timmar fick jag iaf, mot för natten innan som var 0% sömn. Kände mig glad för det var första permis dagen sen jag kom i måndags. Jag ska få träffa barnen och även få sova hemma. Anders kom och hämtade mig på lunch och hemma väntade tonåringarna. Så fort jag kom innanför dörren kom den där känslan som jag ogillar över allt annat, atarax...måste få bort ångesten, paniken som egentligen inte finns. Hamnar i ett slags rus, städar och plockar.
Tar ett bad sen pang...rakt ner under täcket. Somnar och sover stenhårt. Min vision om att stå nybadad och ta emot när barnen när dom kommer från skolan föll, rejält. Orkar ingenting. Samma visa som när jag åkte hemifrån. Skärp dig Maria. Du har inte sett dina barn på fem dagar. Sätt dig åtminstone upp...Nä, jag orkar inte. Ler lite falsk men kramar om barnen med kärlek. Vad är problemet egentligen, lite orkar du väl. Det är oerhört svårt att beskriva känslan och maktlösheten över sig själv. Jag vill-men kan inte...
Arvid sa:-Åh, mamma. Har du kommit hem nu? Har du sovit klart nu? När han såg mig.
När jag skulle åka igen.
:-Ska du åka nu igen? Kommer du hem igen?
Klart att jag kommer hem. I morgon igen. Han är en känslig person, känslig för förändringar. Stora som små. Noga att ta det försiktigt och förklara, han är tyst, han funderar.
Minna funderade mest på att Gunilla (fröken på fsk) fått ett sms av tomten. Moderna tomtar nu för tiden, som kom och gav barnen en liten present av adventskalendern.
Nea är med mormor i Falun och hälsar på kusinerna. Och Alfred tränar.
Jag känner lite att jag svek som inte fixade att sova hemma.
På sjukhuset är det mattider & medicintider. Hemma existerar inte sånt. Jag orkade inte värma ngn lunch idag när jag var hemma, Olivia gjorde varma mackor??Tack utan dig hade jag inte ätit. Nu ger jag sömnen en till chans och imorgon åker jag hem på nytt och försöker sov hemma.
Jag är ju en planeringsmänniska ut i fingerspetsarna och vill veta...hur kommer framtiden att se ut. Det lilla jag har kvar i skolan, ska jag kanske ta det på distans. Vet inte...men jag vill veta, ha en plan. Saknar mina klasskamrater i sinne och vill inte byta klass igen.