Börjar att få lite distans till det som hände i torsdags. Då jag hoppade på ett tåg till Sundsvall utan mål eller tanke. Bara att försvinna bort, bort från mig själv och allt som gör ont. Det blev inte bättre sarare mera att ta itu med.

Alfred sov över hos mamma den natten. Mamma vaknar med att han ramlar ur sängen och krampar i ca 2min. Ambulans in och han undersöks noggrant utan att hitta ngt (men det gör man ju numera inte, hittar ngt). 

Ikväll kräks han helt plötsligt utan att må illa, kan det höra ihop på någevis. Jag bara undrar...jag vet inte...

Det gör iaf ont att han ska behöva genomgå all denna sjukhus vistelse igen, med undersökningar och dyl. 

Det gör ont att veta att det kan bero på att jag mår dåligt och är inlagt, det vore ju konsigt om ingen reagerar isf är dom dunder, super, mega bra barn. 

Jag fick permis idag om Anders hämtar och lämnar mig vid dörren på avdelningen. Barnen klädde granen och vi bastade som en vanlig familj, men efter middagen måste Anders köra mig tillbaka. Barnen frågar...mamma, när kommer du hem igen? Snart, snart får jag komma hem igen. När du har sovit färdigt? Ja, när jag har sovit färdigt. 

Jag var jätte trött efter dom timmar som jag var hemma idag. Så jag måste vara stabil innan vi kan öka till ett helt dygn. Det är jobbigt att vara på rymmen, jag ska komma ihåg det nästa gång jag får för mig något sådant.