Det finns fysiska sjukdommar som syns utanpå en människa och det finns psykiska sjukdommar som bara finns i själen, psyket. Jag har diagnosen BIPOLÄR sjukdom och har haft den diagnosen sen ca 9 år tillbaka. Men har kunnat hålla den i schakt mera eller mindre. Tills den på riktigt bröt ut igen under hösten 2013...det har varit pågång dom senaste 2 åren. Att man är bipolär betyder att nånting går snett i hjärnan och man får så kallade toppar/eufori och dalar/depresioner som svänger väldigt häftigt och oväntat. Det är ingens fel och är inte farligt på så sätt att man är farlig på nått sätt mera än mot sig själv isf. Det är en vanlig sjukdom som man kan säga drabbar 1 i varje klass. Den är medfödd och bryter vanligtvis ut i tidiga tonåren eller kring 30 års ålder. För mig det senare. 29 år var jag. Innan vi förstod vad det var var det en ett H-vete rent ut sagt, vilket det kan kännas än i dag.  Varför det bröt ut igen så att säga efter så pass lång tid kan vara all stress jag utsattes för. Sjukdomen utlöses oftas vid stress. Mycket på jobbet och mycket hemma. Jag kunde tillslut inte sortera mina tankar och låg vaken nätter i sträck. Men nu tar jag 2 olika sortes medicin och går på samtalsterapi. Är sjukskriven tom semestern för att verkligen bki frisk och få  mitt liv tillbaka. Kunna lära mig att se signalerna innan jag hamnar i depression och kanske kunna mildra/stoppa dom. Barnen har varit utanför framtills för ett tag sedan men vi har även där tagit bladet ur munnen och berättat, vilket var en stor lättnad. Vi har mera förståelse för varandra och dom vet vad jag stoppar i mig för medicin och vilka möten jag går på. Dom har tom fått föjla med en gång och se vad jag gör. Det har varit en otrolig berg och dalbanan dom senatse åren men jag är positiv och vet att det kommer att bli stablit. Om man ska förklara mina olika sinneslägen och försöka förstå mitt välmående och dom hastiga vändningarna kan jag förklara det som att i tisdags mådde jag apa, ville bara försvinna under jorden och det kändes som att jag aldrig kommer att bli glad i gen. I dag däremot är jag glad , hög av endorfiner och känner mig odödlig. Så häftigt svänger det. När jag är i depressioner känns det som att jag håller på att drunkna i sirap och när jag har mina toppar känns det som att jag är berusad av livet.

Varför jag har valt att berätta är att jag har accepterat min och familjens situation (men då tog det 9 år) och känner att det är inget man ska skämmas över. Berätta om det, det kanske finns flera som jag känner men inte heller talar om det. Bipolär är så pass vanlig. Ni kanske tycker jag lämnar ut mig och min familj men för mig är det en otrolig lättnat att kunna prata och skriva om. Det hjälper mig mycket i min rehabilitering.