Mm, det blev inte som vi hade tänkt det idag. Eller vi hade inte hunnit börja tänka förrän dom ringde från MHI och sa:-Ni måste hämta eran pojke han har jätte ont i magen.
Okej...vänta nu hur löser vi det här rent praktiskt. Fem ungar hemma varav tre måste med och två måste men kommer samnolikt att stenvägra åka ner till Övik ca 10mil för att sova över i farmors barndomshem för att avvakta och se var magonten leder till. Jag gnider mina energiknölar, det lilla jag har kvar och tänker och funderar och funderar och tänker. Hur gör vi. Hur löser vi detta...
:-Men jag kan passa dom små, åk ni jag tar dom i natt också...säger Olivia.
Vi ba:-Men asså vill du det, orkar du det.
:-Jaaa...
Okej, packa väska det allra nödvändigaste, som typ mobil, pengar och mediciner. Sen sätta sig i bilen igen och åka dom 10milen till Övik.
Hämta upp pojken som är bättre redan men behöver, mat, dryck och VILA...Tror det satt i mycket för lite sömn för mycket träning och mammas lilla pojke (men det talar vi tyst om). Nu har morsan kramat och klappat sin pojke, gett honom mat och värme...Dom kommer aldrig kunna lämna mig...och inte jag dom heller.
Hemma har jag nu fem barn som sköter sig själva, hoppas farmor går förbi och tittar till dom. Själv sitter jag här, det är tomt det är tyst och det är tråkigt.

Nu bor vi inatt här med pojken och kör tillbaka honom till lägret i morgon och hoppas på att han kan stanna för det är ju det han vill...Vi ses.