Dag 2 på soffan, typskt mig att efter några dagars topp och intensivitet kommer dep. Vi vet alla nu att jag hatar detta tillstånd, då orkeslöshet, menlöshet och jag-vill-inte-finnas tankarna kommer. 

Umeå fotbollsfestival är i gång och likaså arbetet, jag tycker synd om Anders som får ta alla våra pass men någon måste ju vara hemma och passa fisarna. Jag skulle bara vara i vägen än till någon nytta också nu i mitt tillstånd. 

Men tackvare fina släktingar, fina barn, hjälpsamma vänner och grannar och en underbar man tar vi oss igenom detta gång på gång...Barnen hade en kompis här på fm och dom är ju så vana att jag ligger och när jag är själv med dom hemma vill jag inte ligga i sängen utan vill som finnas där dom är så jag låg i soffan och hör hur dom säger till kompisen:- TYST!!! Ser du inte att våran mamma sover  det är kärlek det  

Jag har ju blivit matad med orden vila-bara-en-stund-och-kliv-sedan-upp-och-gör-något, tex duscha, koka kaffe, gå till brevlådan eller dyl. Ta komandot över dig själv och begränsa ditt soffliggandes...Jag skjutsade Arvid till en kompis, stekte mig en hamurgare och tittade in här. Faktiskt så känner jag mig lite piggare och gladare. Än fast jag missar Elsas match. Men nu är hjärnan helt trött och måste få vila.