Väntar på mina älskade toppar. Att genomgå detta hela tiden gör en tillslut galen. Jag är GALEN om ni frågar mig. Att leva med min sjukdom och att leva tillsammans som anhörigt med en med bipolär sjukdom är INTE lätt. Det är nog den största utmaningen. Därför tackar jag min underbara familj som sätt på prov och får stå ut med mina snabba sinnesläges förändringar. Ni vet att ni är bäst. Alla sju????????
Har nu sovit bort två dagar och det känns fullständigt menlöst. Tackar även bästa svärföräldrarna som hjälper mig. Men i morgon får jag träffa mina glada hockeykillar och dom brukar göra livet roligt igen? Det ser jag framemot.

Mammamaria