Mitt liv med 6barn, bipolär och om att vara ADHD mamma

Alla inlägg under november 2015

Av maria - 30 november 2015 21:08

Hej morsan gnällspik här. Ibland älskar jag livet och ibland oälskar jag livet. Idag efter middagen bestämde vi att jag skulle besöka...

med Alfred som nu har fått ont i handlederna vilket leder till att han inte kan stödja sig på kryckorna längre än korta små sträckor så att gå i skolan och vandra fram och tillbaka i korridorerna blir en utmaning i sig. Han stannade hemma idag fullt frisk fast handikappad i armar och ben. Det känns inte okej liksom. Eftersom att vi står på ruta 1 igen och är tillbaka till primärvården och hälsocentralen så såg vi ingen annan utväg än att söka akut. Väl inne i första rummet på akuten med Alfred i rullstol drog jag hela historien från 26maj i år. På söndag har det gått 10veckor sen. Han har nu ont i båda ljumskar, båda knäna, båda fotleder, båda tårads-leder samt vänster handled och känningar av höger handled. Vi får kastat i ansiktet att DET ÄR EJ AKUT...Jahaja...det säger ni. Inte akut, inte för er men för oss, för honom. Det är inte inte ett fall för distriktsläkaren, det är inte ett fall för ortopedläkaren, det är inte ett fall för barnläkaren och det är inte ett fall för sjukgymnasten. Vet ni vad? Jo för det syns inte utanpå honom, syns inte på proverna och det finns ingen diagnos-ännu...Det gör ont i honom, det gör ont fysiskt på honom och det gör ont psykiskt i honom. Han är fånge i sin egen kropp. Han behöver träffa en barn-reumatolog som tittar noggrant igenom honom. Blodprover för reumatologiska sjukdomar syns inte alltid och ett prov som barnläkaren på barn sa skulle tas togs aldrig. Jag tjatar jag vet men min magkänsla säger att det borde blivit åtminstone lite bättre efter 10veckor, inte sämre. Nämen han får isolera sig, stanna hemma på från skolan och vänta ut värken, för det är så dom har sagt att han ska göra. Vänta, ge det tid, ha tålamod. Det får bara bekosta att han missar skolan, missar sitt sociala samliv med kompisar och det får bekosta nya leder som får ta stryk. Tack svenska sjukvården, och ni är min framtida arbetsgivare. Är jag less??? Mm jävligt less...kommer jag kämpa vidare??? Mm det kommer jag...

Av maria - 29 november 2015 21:12

Kära kära dagbok, vad skulle jag göra utan dig. Mitt andningshål, mitt ventilationsrum, mitt sätt att få må bra. Skriv bara ut all skit och glädje och du blir 5kg lättare på stuberten, särskilt i huvudet. Kroppen vet jag ej...

Idag var jag nära, nära att boka en resa till värmen för hela konkarongen för att fira min kärringdag, dvs 40års dag...men pappan stoppade mig och sa:- Jag är realistisk, det blir ingen resa. Jag sa:- Jag bokar till mig och barnen, du får stanna hemma och vara realist. Då fick jag onda ögat. Dessutom fattas ca 55-60.000 tusen kronor också så jag blev realist med efter ett tag. Usch min hjärna går på högvarv, jag vill göra så mkt, planera så mkt samtidigt som jag inte orkar ngt. Samtidigt som jag börjar, baka, städa och laga mat samtidigt på samma gång. Typiskt mammamaria i hypomaniskt sinnesläge. Kan inte varava ner och bara vara...är hela tiden flera steg före alla andra...inom allt...ajja, det går över jag vet. Men både jag och hjärnan vill springa jorden runt på 5minuter så lite jobbigt är det allt. 

Alfred är en enda följetong, nu har han fått ont i vänster handled och har jätte svårt att ta sig fram på kryckorna då det värker då han stödjer på handleden. Vi står och stampar och får ingen rätsida på honom. På söndag om 1vecka har han haft ont i 3månader, 3månader det är ju inte klokt...Vi står på ruta 1 och en läkare från hälsocentralen ringde före helgen, han bröt på svenska och jag har absolut inget emot det men det kan brista lite i kommunikationen då. Jag pratade med STORA, TYDLIGA bokstäver och försökte få fram det jag ville...ja, vi får se hur det blir. Känner bara sån frustration, ilska och ledsamhet att han inte blir bra. Nästan så man ger upp...snart har han ont i hela kroppen, men det går inte att bota-bara gilla läget och vänta ut...nämen vi gör så, han får lida och ha ont i väntan på att det vänder. Skoj, kul. 


 


Varför krångla till det så förbaskat...nu är det advent, nedräkningen till julafton har börjat. Det ska vara enkelt-det ska vara juligt och det ska vara billigt.


 

Av maria - 27 november 2015 19:21

Fredag och HELG, ska vila, äta och bara vara...är så trött. Att gå från en 2årig sjukskrivning till tempo de plugg och en praktik på heltid tar kål på tanten. Men det är så himmla roligt och jag trivs så bra så det överväger min trötthet och stress. Jag får dammsuga mindre och tvätta mindre och krama på barnen mindre. Men jag har så kul på dagarna att det gör inget. Det är väl barnen som känns värst, att få mindre tid för dom. 

Jag har varit i några dagars hypomani och sovit mindre  dvs lite för att vara mig, men har haft samma galna energi ändå...börjar känna att det kommer en baksida på det och måste varva ner. Tänker ofta på hur jag mådde för ca 2år sedan och att jag inte visste om jag skulle leva idag, hur jäkla glad jag är över mig själv, att jag har kommit hit jag är idag och mår bra. Medicinen och all terapi har inte varit förgäves, jag har kämpat i motvind men nu är jag i mål. Tar min medicin och använder mig av mina strategier för att må bra och inte hamna i Jag vill inte leva längre tankar. Men jag är livrädd ändå att hamna där jag än gång var, i dep och förtvivlan. Som så många gånger förr är det min älskade familj som gör att jag är där jag är idag, i livet  Tack för att ni finns. 

Livet som ADHD morsa är en kamp i sig, det är ett lotteri varje dag. Vilket hunör är det idag. Tar hon sin medicin och har hon fått sin skönhetssömn. Äter hon och känna av dagsstatus på ungen. Det tar otroligt mkt av min energi, men jag har lärt mig att parera lite och välja mina strider. Ta henne före det blir ett utbrott och innan det är för sent. Egentligen fattar jag inte hur, det bara är så...man växer in i rollen liksom. Men det är tufft, jätte tufft det sticker jag inte under stolen med. 

Ny prover på Alfred ska tas och vi har fått klart för oss att ett tarmprov för glutenintolerans ska minsann tas. Det är segare än segas men frisk ska han bli...


 


Nu har jag fyllt magen med mat och vin...


 


Dricker ännu mera vin, lyssnar på as bra musik och bara är...säger som Olivia:- Jag Älskar Livet...

 


 

Av maria - 25 november 2015 19:04

Äntligen lite jul-feeling hos oss...

 


Jag har hållit igång sen 05.30 imorse...ganska så tjött må jag säga. Tack och lov fick jag byta tur i morgon och gå kväll, mkt för barnens skull så dom ska slippa upp i ottan och infinna sig på fsk innan tuppen har vaknat ens. Dom blir lediga med mig i morgon och får vara med första bästa som kommer hem sen  i morgon eftermiddag då jag åker och pappan är påväg hem. Vi får vinka åt varandra efter väg 364. Men snart är det helg och vila. Matleveransen har kommit och jag har fyllt upp kyl och frys på förnödenheter. Känns riktigt bra. Tänkte lägga kidzen nu och sen äta lite tomtar, kanske en lussebulle och te också  för att få den riktiga tomte-feelingen...


 


Av maria - 22 november 2015 21:02

Sådärja då har jag klivit av en 6 dagars arbetsvecka...som jag avslutade med att typ vikariera för mina tre handledare  . Min "riktiga" handledare hade semester i helgen och jag skulle få gå med min handledare nr 2, hon blev sjuk hela helgen så jag hakade på en tredje tjej, som också blev sjuk idag. Där står jag, ensam och övergiven men ack så företagsam så jag klarade mig fin fint. Löste lite korsord med nga boende och gjorde det jag förväntades göra-mitt framtida jobb (kanske)...Nu får jag vara ledig imorgon för att sen köra en mördar vecka med start kl 07.00 alla dagar samt fredag 06.45...jag säger bara, stackars mina barn och mig för den delen. Jag kommer att vara ett lik i slutet av veckan  Stackars Anders, stackars alla som stöter på mig. Mammamaria får för lite sömn=häxansurtant. Häx-varning  

S.O.S men nu till det absolut värsta i historien-JAG ÄR UTAN MOBIL!!! Japp, alldelens riktigt. Elsy's mobil har varit hos mobil-doktorn otaliga gånger och tillslut sa mobil-dokorn:- STOPP, nu kan jag inte laga den mera. Den är finito. Hon ba:    och jag ba:-  typ, vad gör vi nu. Köper en nu till Elsy i julklapp, som önskar sig en 6:a i guld. Vi letar och vi söker, vi finner nga dyra och inga mindre dyra, dom mindre dyra är i fel färg visst. Vi funderar och kommer med olika alternativ som inte går hem...kräsna ungdomar. Då kommer hon på det, min smarta unge. Men mamma, du har en 6:a guld som är bara typ 2månader gammal, den får jag och du får köpa en ny, din julklapp. Ja ba, men JAAAAA det skulle ju kunna gå, eventuellt, kanske...fråga pappa först. Ungen frågar, pappan svarar:- OK!!! Men alltså vad är det här, jag smäller av. Jag hör i syne...nä, huxflux blir jag av med mobilen och nu siter jag här med en stor dator i knät ist...och en mobil mindre...undra när tomten kommer med en ny till mig...om 1månad (dessutom fyller jag ju 4.0 i januari så jag får väl ta det som en kombinerad jul/födelsedagspresent). Ibland gillar jag mina barn lite extra mycket. Kanske inte är så farligt att fylla år ändå.

Nä nu ska jag lukta på mina 2 minsta och bara njuta av att slippa sätta alarmet på 06.00 i morgonbitti...


 

Av maria - 18 november 2015 20:11

Onsdag och har haft ledig dag, och nu väntas en 4dagars intensivt jobb, torsdag-söndag. Det är en stor omställning för oss alla att mamma jobbar kvällar och helger. Vem städar, vem tvättar och vem lagar maten...jo morsan fast hon gör allting i förebyggande syfte. Kokar mat och kyler ner och ställer undan i garagret, tvättar kläder och stoppar undan tvätt lite här och lite där samt rafsar runt i toan en snabbis och hoppas på att det är rent ända till söndag då hon kliver av helg passet. Fick hem en sjuk Arvid idag vilket inte ingår i planerna direkt, pappan har mega mycket på jobbet och mamman kan inte heller vara hemma...Bästa svärpäronen ställer upp-Tack  mormorn är ute och reser så hon går bort. På fredag har Alfred tid hos sjukgymnast Kalla och vi hoppas verkligen på honom. 

Usch det är så mkt elände i världen nu, man orkar liksom inte. Alla ens egna problem blir så pytte, pytte små man vågar inte ens tycka synd om sig själv. Men så tänker jag i andra andetaget att det är ju ens nära som är viktiga. Börja måna om dina egna, sen kan du rädda världen om du har ork kvar till det. 

Vi lever i en ganska jobbig period nu dels med Alfred och andra barn med särskilda behov. All min energi är slut nu jag går på reserver. Från att varit sjukskriven i näsan 2år, till att plugga, förvisso på heltid till att gå till en arbetsplats på heltid är en jätte, jätte omställning och tuffare än man kan tänka sig. Men jag ska ta mig igenom det och klara det med lite energi-reserver kvar...Appropå min arbetsplats så har jag varit där i 2 dagar nu och det är sjukt roligt. Allt vi har läst i teorin nu ska ut i praktiken...samt en massa som vi inte hunnit läsa ännu. Ska få gå med en sjuksköterska en dag om vi får ihop det och få följa hennes arbetsuppgifter en dag...drömmen är ju att en dag få en skylt där det står Maria Barnsjuksköterska, få se om det förblir en dröm eller inte...förmodligen en dröm men drömmar är bra dom också, man lever och kommer långt på drömmar.

Jag har storhandlat idag, från soffan med typ pyjamas och mys tofflorna...jag valde mellan att dra ut 2 bångstyriga ungar i regnet eller sätta mig bekvämt i soffan, tända en brasa och klicka hem alla varor...Jag valde det sista alternativet. Det kommer med hemlevernas i morgon efter jobbet. Där sparade jag på lite extra energi till ngt annat...det tar sig...


 


Av maria - 16 november 2015 00:09

Söndag har blivit till måndag-borde sova, ska vara första dagen i morgon på min praktikplats-men kan inte sova. Jag har städat idag, städat och vikt tvätt i förbannelse-typ 3veckor låg jag efter. Åkte och köpte lite nya gardiner och ljusslingor och pimpade lite fint här hemma, alltid ngt. 

Känner mig ledsen, jätte ledsen och lite el mkt arg. Ikväll fick vi höra orden som jag väntat på men egentligen inte ville höra

:- Nu orkar jag inte mera!!! Där kom dom, dom där orden jag har känt länge och nu sa han dom själv. 

Ersboda hälsocentral kunde inte hjälpa honom-Barn & Ungdomsmottagningen på NUS kunde inte hjälpa honom. 

Vem tusan kan hjälpa honom! Hjälp oss  Jag reser till Mongoliet eller Sydpolen om jag så måste-NU FÅR DET VARA NOG! Han har blivit yr nu också, det tar som aldrig slut det här. 

I morgon ska vi ringa till Norrlandskliniken och höra om dom kan hjälpa honom, vi ger tamej tusan aldrig upp än fast man skulle vilja gräva ner sig i jorden, låta snön falla på och kräla upp till våren. Det gör så s.ta.s ont att höra honom säga Nu orkar jag inte mera...Jag orkar, jag ger mig inte förrän han kan gå igen, gå utan kryckor och ta på sig skridskorna och åka ut på isen...då ska jag stå och skratta och njuta som en stolt tupp...


 

Av maria - 12 november 2015 10:30

Pausar i pluggandet och gör ngt annat...Nu har jag så sjukt mkt i hjärnan som jag vill få ut i morgon innan det läcker ut av sig själv. Hur många svåra ord kan det finnas att lägga på hårddisken, diuresen, dispne, cyanos, obstipation, dehydrering, systoliska värdet, diastoliska värdet, pneumoni, osteoporos... ska jag fortsätta...nähä...vajföj...dysfagi,faecec...ok...

Lyssnar på bra musik iaf och gör det jag gillar bäst. Skriva fritt från hjärnan, det jag kan och är säker på. Kräkas och spy ut galla och en massa skit...

Längtar till kl 12.00 i morgon då del 2 är över. Undrar hur mycket man kan lagra egentligen och hur mycket stannar kvar, det är den största frågan. Ingen aning, vi får se på lördag vad jag kommer ihåg. 

Alfred har fått ondare i vissa leder och är nu uppsvullen och röd i ena ögat, väntar på att läkaren från barn ska ringa...han kan inte vara ute längre på rasterna, får ha 1 kompis inne och jag bara gråter av medlidande att han inte blir bättre och att man inte kan hitta vad som är fel i kroppen, för så mycket vet jag att man ska inte behöva gå i snart 10 veckor och det inte blir bättre utan går åt andra hållet. Jag känner mig rent ut sagt arg-förvirrad-ledsen och besviken att det inte går att hjälpa honom bättre. Lever vi på 1500-talet eller år 2015...som det känns nu lever vi 5miljoner år före kristus och vet inte bättre...sjukgymnasten ringer inte och både Anders och mamma jagar på privata sjukgymnaster. Jag vill bara ta dom jävla, förbannade kryckorna och kasta i ån, skaka om pojken och när jag ställer ner honom igen kan han gå, leka, spela hockey, springa och göra det han har rätt till att göra. Säga åt honom att i  morgon Alfred, i  morgon när du vakanar är det bra. Ist för att få höra:- Mamma, jag har fått mera on nu. Usch, jag orkar snart inte se honom så här ngt mera, jag vill se vanliga Alfred. Min fråga är Hur länge orkar han???  


 


Det är så där vi vill se honom...det är så där han vill leva...på isen i målvaktsutrustning och skriller, inget annat...


 



Presentation


Är en 6barns mamma som pluggar till undersköterska på komvux Har diagnosen bipolär 2, psoriasis och medicinerar för högt blodtryck. Följ med mig i min ocensurerade vardag, här får du läsa om glädje & om sorg, hypomanier & depressioner. Välkommen!

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2015 >>>

Fråga mig

5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Sök i bloggen

Besöksstatistik


Skapa flashcards