30minuters egen tid innan jag ska börja att tok-plugga igen, om 1vecka skriver vi tenta nr 2 på kursen innan vi ska ut på APL (arbetsplatsförlagtlärande). Om ngn sa till mig för 2år sedan att hösten 2015 kommer du Maria Qvarnström Nilsson att plugga häcken av dig, samt ha 3 barn med lite särskilda behov samt tre normalstörda barn, samt att du har bipolär och är extra känslig för stress och förändringar. Då skulle jag ba:- NOOO, NOOO...inte hon inte. För 2 år sen visste jag ibland inte om jag skulle leva om 2år frammåt, så illa var det i perioder. Men jag LEVER och jag pluggar samtidigt som jag har bipolär och känner stress som tusan inför allt, inför barenen, inför mig själv att lyckas och vill presetera bäst. Men jag gör allt jag mäktar med sen kan jag inte göra så mkt mera. Ibland känns det som att jag läser till läkare med min specialist utbildning som hjärnkirurg, det är tok mkt att lära och tempo delux...men jag är fast besluten med att jag ska gå ut med fina betyg men framför allt att jag ska känna mig nöjd med mig själv och känna att jag har gjort allt som jag har kunnat för att bli den bästa undersköterskan som går ut i februari 2017    

Nu blire plugg i 3 timmar sen ska vi på möte på socialtjänsten och sen hinna handla och kanske få ta lite helg och känna fredagsfeelingen. 

Vi står fortfarande och stampar angående Alfred, jag har ringt sjukgymnasten idag som arbetar 30% så har jag tur så ringer denne upp efter jul eller till påsk...han kämpar på, vi kämpar på att försöka förstå och underlätta vardagen för honom. 

Våran andra med spec. extra hjälp i tillvron är inne i ett stim och det är jobbigt för hela familjen, inte minst för ungen själv skulle jag tro, får prata av mig på socialtjänst mötet senare idag. 

Tredje ungen som är av en sort för sig, dock utan diagnos men ändå liksom om ni fattar...man får läsa av, lirka och ta henne på rätt sätt, vid rätt tidpunkt på rätt plats så att säga. Sen dom tre normalstörda som flyter omkring här mitt emellan hamnar ibland mitt i orkanen eller lyckas hålla sig utanför...

Jag går på dubbeldos alvedon och kan inte sluta proppa i mig för då förfaller en del i mitt liv, fokus och koncetration pga huvudvärk. Anders vet jag inte vad han går på...han bara är och gör det han blir tillsagd att göra av mig och av barnen, det är bra med en sån i familjen också. Så summa summarum, vi håller ihop, vi spretar iväg men vi hittar alltid igen varandra i våran kaos-artade vardag. Att vi glömmer läkartider, måste boka om tider då vi inte räcker till, att vi beställer hämtmat eller gullar med mamma, att barnen inte badar en badsöndag eller att smöret står framme en dag, det är inte det viktiga i livet. Det viktiga är att vi håller ihop, eller hur. Det är väl ändå det som räknas  

Trevlig helg!