Kära kära dagbok, vad skulle jag göra utan dig. Mitt andningshål, mitt ventilationsrum, mitt sätt att få må bra. Skriv bara ut all skit och glädje och du blir 5kg lättare på stuberten, särskilt i huvudet. Kroppen vet jag ej...

Idag var jag nära, nära att boka en resa till värmen för hela konkarongen för att fira min kärringdag, dvs 40års dag...men pappan stoppade mig och sa:- Jag är realistisk, det blir ingen resa. Jag sa:- Jag bokar till mig och barnen, du får stanna hemma och vara realist. Då fick jag onda ögat. Dessutom fattas ca 55-60.000 tusen kronor också så jag blev realist med efter ett tag. Usch min hjärna går på högvarv, jag vill göra så mkt, planera så mkt samtidigt som jag inte orkar ngt. Samtidigt som jag börjar, baka, städa och laga mat samtidigt på samma gång. Typiskt mammamaria i hypomaniskt sinnesläge. Kan inte varava ner och bara vara...är hela tiden flera steg före alla andra...inom allt...ajja, det går över jag vet. Men både jag och hjärnan vill springa jorden runt på 5minuter så lite jobbigt är det allt. 

Alfred är en enda följetong, nu har han fått ont i vänster handled och har jätte svårt att ta sig fram på kryckorna då det värker då han stödjer på handleden. Vi står och stampar och får ingen rätsida på honom. På söndag om 1vecka har han haft ont i 3månader, 3månader det är ju inte klokt...Vi står på ruta 1 och en läkare från hälsocentralen ringde före helgen, han bröt på svenska och jag har absolut inget emot det men det kan brista lite i kommunikationen då. Jag pratade med STORA, TYDLIGA bokstäver och försökte få fram det jag ville...ja, vi får se hur det blir. Känner bara sån frustration, ilska och ledsamhet att han inte blir bra. Nästan så man ger upp...snart har han ont i hela kroppen, men det går inte att bota-bara gilla läget och vänta ut...nämen vi gör så, han får lida och ha ont i väntan på att det vänder. Skoj, kul. 

Varför krångla till det så förbaskat...nu är det advent, nedräkningen till julafton har börjat. Det ska vara enkelt-det ska vara juligt och det ska vara billigt.