Det var längesedan (1månad sen kanske) jag var i ett skov, dvs då jag går ner i en depression för att sen hamna i en topp. Det är ju det som är meningen med medicinen att den ska lindra, jämna ut skoven och jag ska inte fladdra så mycket som jag gjorde innan. Vilket är positivt och bra att det verkar fungera nu äntligen. Alla läkare och proffs på bipolär säger att jag kommer aldrig att bli helt fri från mina svängningar men medicinen gör så att det förhoppningsvis blir längre mellan skoven. Ni som har följt min blogg vet att jag har haft riktigt snabba, kraftiga svängningar med 2-4dagars depp och sen några dagars topp. Och sen har det börjat om. Igår hamnade jag från ingenstans i en depp som gjorde mig liggandes. På kvällen började den på att försvinna och idag har jag haft min dagen efter dag. Det tar så mycket kraft och energi att gå ner i depressionerna även om det bara är för en dag så jag behöver tid till återhämtning. Nu har jag bytt stämningsläge och ligger ist på topp. Ni vet då jag har förklarat att jag är odödlig. Behöver inte sova, känner mig snygg och skulle kunna springa jorden runt...känslan då jag inte riktigt litar på mig själv. Jag älskar den, min familj tycker den kan vara lika jobbig som mina depressioner. 

Att vara bipolär betyder ju att man har två poler. Och man kan aldrig på förhand veta vilket stämningsläge man hamnar i. Det bara kommer...man får gilla läget och försöka lära sig att leva med det så gott man kan. Man kan aldrig bestämma hur länge man ska vara i ett läge utan det är bara att vänta ut. Depressionerna är värst och jag har turen att mina inte är mera än några dagar,men det räcker. Jag är helt slut då jag har tagit mig ur dom. Lyckan jag känner nu då jag ligger på topp är oslagbar. Jag äger världen!

Har haft en sån där dagen efter dag, och inte då för att jag varit berusad igår. Utan tvärtom...dagen efter en depp.period gör mig otroligt seg och orkeslös. Värmen bättrar väl på det också kan jag tro. Har bara drivit omkring känns det som. Fotbollsmatcher som ska passa in i livspusslet och pappaanders samordnar bra och när vi inte får ihop det rent praktiskt rycker farfars ut. Mitt psyke orkar inte stå och titta på fotboll än fast jag vanligtvis tycker det är roligt. Tortyr för dom mindre barnen också att dra ut dom på en stor fotbollsplan utan några som helst skydd mot solen. Jag tror att stor del till mitt lilla fall igår beror på att helt plötsligt ha tider att passa och att få till det rent praktiskt med, skjutsningar, mattider osv...min kropp är inte gjord för stress och påfrestningar. Jag har blivit en riktig mes på det, minsta lilla och det spricker. Jag är extra känslig för ljud och rörelse märker jag. Då vill jag bara smyga undan...Men nu är pappaander på fotboll med tre och jag har tre hemma, varav två badar. Så nu funkar jag fint...