Under ytan...ligger just under ytan och sover/slumrar. En av nattsköterskorna förklarade för mig hur min sömn är-kunde inte ha gjort det bättre själv. Jag ligger där under ytan och vilar, är hela tiden på språng. Vaknar med ryck och tror att jag har missat ngt. Går upp och försäkrar mig om att jag inte har missat ngt. As jobbigt om ni frågar mig. Allt detta beror till stor del på att jag är stressad till max och har miljarder saker som jag vill nysta upp och rulla ihop igen så där fint till ett nystan.
Igår fick vi bli livrädda och fick söka och ringa och jaga, vi fann det vi sökte bland det dyrbaraste vi har. Men upplevelsen var jobbig.
Jag åkte hem på permis till lunch men fick åka tillbaka ganska på direkten då jag fick mina jag-kvävs-känslan. Tog 2 atarax och det lättade-mirakel piller, om ni frågar mig.
Fick åka hem igen då småfolket saknade mig-Nea hade ju gjort en teckning åt mig.
Anders hade gjort jätte god mat, sen åkte jag tillbaka och sover alltså nu Under ytan/obra.
Vi ses hos John Blund.

Det här med att ha diagnosen bipolär är tamej tusan inte en walk in the park. Nä, det är mera som en tzunami. Hemska liknelser men för en helt vanlig dödlig person är det nog den lättaste liknelsen att förlika sig med. Nu är jag varken hypoman el i en dep. period utan mera i en stressad period med inslag av hypomani. Hjärnan går på högvarv, jag tänker och funderar. Jag är stressad över skolan, jag är stresssd över barnen och jag är stressad över Anders. Jag är kvar på avdelning 1 och har permis varje dag. Oftast åker jag hem mitt på dagen, duschar, städar och viker lite tvätt. Pussar på barnen och pussar på maken. Äter middag och sen får jag skjuts tillbaka. Tar mitt apotek till mediciner, sömnmedicin och som i dag vid behov medicin mot ångest. Det bara kom, det vällde över mig. Ångesten jag inte visste fanns. Det är ett lock för luftvägarna det känns som att jag ska kvävas. Jag får 2 st atarax och vips 10 min senare har ngn tagit bort locket och jag har fria luftvägar igen. Trolleri, trollera, hokus, pokus...
Den här uppvarvningen smygstartade nog redan igår, jag kunde inte somna och skrev ett manus till en barnbok.
Nä, jag skojar inte. Har länge velat skriva en barnbok. Det är ingen hemlighet att jag gillar att skriva, skriva är det bästa som finns när du mår dåligt och det bästa som finns när du mår bra. När du skriver kan ingen stoppa dig och eller säga åt dig att det där var inte bra, gör så här eller gör si...Igår var igår, barnboksmanuset ligger i papperskorgen. Ikväll kanske jag börjar på min självbiografi som jag länge velat att skriva, eller så bara tittar jag i taket.
Man vet inte riktigt alltid med mig, jag är öppen som en bok men även fylld av hemligheter.

Mamsi var på besök idag, hon fick bara komma på ett villkor ;)

Är hemma hos familjen och har lördagskväll. Blir ngn god kyckling och godis. Sen som rutin åker jag tillbaka  till avdelningen och sover. Eller försöker sova. Igår somnade jag ganska tidigt, ca tio redan sen vaknade jag kl 23.00 och var helt utvilad, kändes det som. Lyckades somna om och efter ett par timmar och sov ngr timmar till.  Helt normal natt för att vara mig,det var dessutom en bättre natt. Och dessutom tar jag 2 olika sömntabletter så jag borde hamna hos John Blund tidigt och stanna där hela natten, men icket. Maria ligger vaken och grubblar och glor. Personalen tror det beror på att jag har så mkt i huvudet och funderar mkt. Och det kan jag inte säga emot.

Idag kom hela familjen på besök och vi satt i familjerummet och hade ett fint samtal. Det var mest jag som pratade och försökte få dom att förstå vad jag gjorde på sjukhuset. Jag tror att dom fattade, lite iaf. 

Jag har haft en jobbigare dag med mkt ångest och funderingar, funderingar mkt kring mig, barnen och skolan. När blir jag frisk så jag kan komma hem igen. Vill inte gå för fort fram samtidigt som jag vill komma hem på direkten. Men Maria är en planerare ut i fingerspetsarna och vill ha ett stop datum, den 20januari är du frisk och vi kan skriva ut dig. Vi önskar dig och din familj all lycka i livet och vill inte se dig här igen!

Speglarna i taken på sjukhus korridorerna roar hela familjen.

Fredags tacos med familjen är bäst. Snart ska vi kramas hej då-vi ses senare. Ett jätte jobbigt moment, men nödvändigt för att orka vidare. Idag när Anders lämnade Arvid pratade Arvids lärare om att han blivit så känslig. Och kissat på sig på skolan. Jag var bara tvungen att ringa och fråga om det hade kommit nu eller innan julledigheten.:- Nä, nu sa dom...

Då brister det i mig. Hans sätt att reagera på familjesituationen, han visar inget hemma men på skolan. Det är ju ingen hemlighet att vi går igenom en kris men jag hade aldrig pratat med Arvids lärare, men nu så har jag det och dom kan bemöta honom på ett bra sätt. Det gör så ont då barnen kommer emellan.

Jag och Anders hade även ett möte med min kurator och kom fram till mkt bra saker. Vi måste prata om det som är jobbigt först och sen ser vi det som är bra och håller fokus på det braiga. Hon skulle hjälpa oss med att få ngn som kan på ett profesionellt sätt förklara för barnen när en av föräldrarna blir psykiskt sjuk. Det är ju ingen nyhet men dom små var mindre då och blivit större och kan behöva en update. Anders är fprtsatt sjukskriven då han agerar både mamma och pappa här hemma. Och jag håller på att läka på mitt håll-sedan möts vi ngn stans på mitten.

Ha en fin fredag mina vänner  

Har haft läkarsamtal idag med min läkare på avdelningen och han ville inte skriva ut mig innan helgen, hade ställt in mig lite på att få bli utskriven. Men jag gör som dom säger. Dom vet väl bäst antar jag. 

Känner mig en aningen sönder drogad men jag tror det är så här det är att falla så djupt och att ta sig upp igen. Sömn medicinerna kommer jag nog att klara mig utan, likaså medicinen mot ångest och medicinen jag tar för att ej själv medicinera om ni fattar. 

Vi har i alla fulla fall gjort upp en plan och den lyder som följer att jag åker hem efter lunch varje dag. Äter middag och myser med barnen för att åka tillbaka till avdelningen och sova. Sen har vi en ny träff på måndag och ser om det har hänt ngt, hänt ngt bakåt eller hänt ngt frammåt. Känner mig nöjd med den planen. 

Jag tränar på lite rutiner, laga mat, hänga tvätt, handla mm mm...Jag blir super mega trött efter ett sånt arbetspass och får vila. Jag har varit här förr och kommit upp över ytan än fast jag idag inte kan minnas det...så jag vet att det går. Ledordet är TÅLAMOD. Nåt sånt har jag inte men ändå liksom.

Ah...vi har en plan. Mina planer må vara små och inte sträcka sig så långt men allt för att jag ska nå målet och känna mig lyckad. Nu är jag sjukskriven från skolan tom den 20/1-16 till att börja med. Sen tar vi vecka efter vecka. Jag får läsa in hemma. Men jag är inte stabil nog att gå till skolan som det är nu. Jag proppar i mig 6 olika mediciner men hoppas kunna dra ner på åtminstone 2 av dom inom en snar framtid.
Längtar hem i sinne.
Idag var jag och röntgade rattarna och han som gjorde underskötningen sa :-Åsså putar du med rumpan.
Ja ba...VA, typ ba. Var det tuttarna el. rumpan vi skulle röntga här nu...Men Anders satt i väntrummet så jag putade med rumpan och kände mig lagomt obekväm. Men guuud vad maskinen tryckte ihop pattarna och ont gjorde det.
Sen möte med min kurator då vi gjorde upp en lagom plan som mål.
Nu ska jag bara börja jobba utifrån strategierna jag har och komma ut på banan igen.

Är hemma och tränar på att komma hem till vardagen-planen är att få komma hem på onsdag. Måste få i ordning på sömnen som är fullständigt rubbad trots sömnmedicin. Ska nog prova en fjärde sort i morgon då dom ordinarie läkarna är tillbaka. Ingen har varit någon fullträff hittills. Inatt vaknade jag tre och kunde inte somna om, låg klarvaken och försökte få ordning på trasslet i hjärnan som jag har. Har fin fina sköterskor som tar hand om mig då jag bryter ihop och då jag skrattar så skrattar vi tillsammans. När jag vaknar på natten finns alltid ngn att prata med. Jag ångrar inte en sekund att jag åkte in den där lördagen för drygt en vecka sedan. Jag går från klarhet till klarhet. När jag kommer hem kommer jag vara den bästa morsan på jorden. Jag kommer dock träna på det vi kallar balans. För mig är det on eller off som gäller, och då menar jag allt som typ mat,träning, mat och dryck, vila, vänner...you name it. Jag ska träffa min kurator i morgon och jag hoppas på att vi styr upp olika strategier och förhållningssätt som jag ska följa. Jag behöver, precis som barnen, regler och rutiner. Jag vet iaf att jag kommer inte träna 7dagar/v och jag kommer inte baka mitt egna surdegsbröd. Jag kommer köpa fördiga köttbullar. Och jag kommer köpa färdigskivad limpa. Jag kommer prioritera min hälsa och känna av läget och stunden. Jag kommer ta mina mediciner, har endel nya på listan nu och kommer inte få för mig att ta bort ngn. Jag kommer leva i nuet och sätta ribban lågt, så lågt att jag klarar av att gå över den och känna:-Fy fan va jag är bra!!! Nu ska jag äta äppelpaj och glass innan jag åker "hem" och sover.

Kallt ute-brrr. Idag fick jag permision av läkaren. 4 timmar är jag fri att göra vad jag vill, typ. Ikv åkte jag hem och åt middag som mamma lagat.

Mycket bra, sjukhusmaten kan man leva utan. Dom är som hökar och ser att jag väljer en matlåda, det dom inte vet är att jag slänger den lika fort.
Jag har godis och annat gott...
Barnen reagerade lite olika över att jag kom hem, men jobbigast blev det för dom tre yngsta då jag skulle åka igen. Jag väntar på tid med min kurator så att vi kan göra upp en plan på hur vi går vidare. Jag vill inte åka hem förrän jag vet konkret att så här går vi vidare. Vi måste ha strategier att jobba utifrån. Annars blir det äggröra av allting. Sömnen får gärna ordna upp sig också. Tredje natten på samma sömnmedicin men inatt verkar det slagit slint. Kan inte sova.
Tittar in här ist, googlar och lyssnar på musik.