Det här med att ha diagnosen bipolär är tamej tusan inte en walk in the park. Nä, det är mera som en tzunami. Hemska liknelser men för en helt vanlig dödlig person är det nog den lättaste liknelsen att förlika sig med. Nu är jag varken hypoman el i en dep. period utan mera i en stressad period med inslag av hypomani. Hjärnan går på högvarv, jag tänker och funderar. Jag är stressad över skolan, jag är stresssd över barnen och jag är stressad över Anders. Jag är kvar på avdelning 1 och har permis varje dag. Oftast åker jag hem mitt på dagen, duschar, städar och viker lite tvätt. Pussar på barnen och pussar på maken. Äter middag och sen får jag skjuts tillbaka. Tar mitt apotek till mediciner, sömnmedicin och som i dag vid behov medicin mot ångest. Det bara kom, det vällde över mig. Ångesten jag inte visste fanns. Det är ett lock för luftvägarna det känns som att jag ska kvävas. Jag får 2 st atarax och vips 10 min senare har ngn tagit bort locket och jag har fria luftvägar igen. Trolleri, trollera, hokus, pokus...
Den här uppvarvningen smygstartade nog redan igår, jag kunde inte somna och skrev ett manus till en barnbok.
Nä, jag skojar inte. Har länge velat skriva en barnbok. Det är ingen hemlighet att jag gillar att skriva, skriva är det bästa som finns när du mår dåligt och det bästa som finns när du mår bra. När du skriver kan ingen stoppa dig och eller säga åt dig att det där var inte bra, gör så här eller gör si...Igår var igår, barnboksmanuset ligger i papperskorgen. Ikväll kanske jag börjar på min självbiografi som jag länge velat att skriva, eller så bara tittar jag i taket.
Man vet inte riktigt alltid med mig, jag är öppen som en bok men även fylld av hemligheter.

Mamsi var på besök idag, hon fick bara komma på ett villkor ;)