Jag bara måste slänga in ett inlägg. Jag gråter av smärta men jag gråter samtidigt av glädje...

Smärta för att det gör så ont att se sitt barn lida och ha så ont och glädje över hur lycklig den här killen blev att få komma ut och träffa sina kompisar. Vi va först på coopan för att handla lite till övernattningen på skolan och insåg att det är över 2 månader sen han va på ngn affär eller utanför hemmet annat än till skolan och barnmottagningen. Det gör ont att ingen har trott på oss och att ingen har hjälpt oss tidigare att ge honom denna lycka och det gör ont att jag inser hur isolerad han har varit dom senaste veckorna. Och det gör ont att det är vi (eller farmor) som gjort sjukvårdens jobb att ge honom möjligheten till att komma tillbaka till skolan och verkligheten. Jag frågar honom om han vill ställa sig och hänga över mig så han får stå en stund men han säger bara:- Nej, mamma det gör så ont i knäna och fötterna när jag står. 

Han tittade på mig igår och frågade:- Mamma, säg ärligt nu men tror du på riktigt att jag kommer kunna spela hockey igen? 

:- Jaaa, det tror jag. Usch ljög jag nu eller...men jag måste låta honom tro det och måste kämpa för det. Det är hans liv hans kall här i livet så självklart måste jag tro på det. Han nya klubba följer honom här hemma och glänser ny...

Människan måste ha extra reserver som sätts in vid jobba förändringar i livet, att vi står på benen någon av oss är helt ofattbart egentligen för mig. Som vi sliter för att få det att gå runt med fin hjälp av ja ni vet, pensionärerna i våra liv. Torktummlaren har gått sönder och det växer tvätt i hela huset. Jag orkar inte, jag tänker inte prioritera det. Jag prioriterar barnen, jobb och att vi är hela och rena. Men nu tänker jag ge mig själv några minuter i tystnad innan jag kryper ner under täcket. Och reflektera över hur lycklig jag är som har familjen att vi är flera i det här och att vi håller ihop. Vi jobbar mot samma mål iaf...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har dragit ut på detta men nu kan jag meddela att efter så många år tillsammans blir det en skilsmässa.  Jag har funderat länge men kommer fram till att det här blir det bästa. Vill starta om på nytt och börja om.  Har faktiskt redan nåt på gång....

Nu är julledigheten över och den enda som har rört på sig mera än till och från bilen är Alfred.  Det känns som evigheter sen som jag låg inne och mådde så dåligt och trodde att jag inte skulle klara av vardagen.  Men nu är vi här Jag har överlev...

Då var det helg igen, den här julen har varit hel knas. Jag var ju borta nästan hela december. Det är för tillfället omänskligt kallt ute och jag har ett gäng killar här en bit utanför min ytterdörr spelar landhockey. Det kan man visst göra i vilken...

Hej 1 januari 2017 det är med blandade känslor jag Välkomnar dig. Det känns både jobbigt och bra. Jobbigt för att jag inte vet vad som väntar mig och bra för att jag har alla chanser att ge det en ny start. Praktisera alla mina strategier vid kommand...

2016 är snart över ett år med mycket glädje men också sorg och jobbigheter. Året började med en inläggning, jag var helt psykiskt utmattat och orkade inte mera, orkade knappt leva med mig själv. Jag firade min 40års dag på sjukhuset och livet var öve...