Idag har vi fått träffa en överläkare med specialist på reumatism. Bara att konstatera-det finns ingen medicinsk förklaring till Alfreds onda tillstånd. 2 nya prover togs, sen tror jag att vi har gått igenom allt. Känns som att ingen tar på sig ansvaret att hjälpa honom för att dom inte kan ställa ngn diagnos, han hamnar mellan stolarna och vi får strida, ringa och jaga folk för att få det han har rätt till-svensk sjukvård. Vi går snart under. Jag har exakt samma symptom som för 2år sedan då jag kraschade. Kroppen och hjärnan synkar inte jag tar konstiga beslut som inte gynnar mig alls. Jag tänker en sak, säger en annan och handlar en tredje-Obra, om ni frågar mig. Ena stunden skrattar jag medans andra stunden ligger jag och gråter och analysera diverse saker. Jag har lagt fokus på jobbet och gör nu mina 2 sista dagar vilket känns vemodigt. 

Igår hade vi teamträff för Elsa och där ingår vi såklart, lärare, socialsekreterare och hennes underbara psykolog från BUP. Hon känner Elsa bäst, nästan bättre än vi ibland och vet exakt hur man ska tänka runt henne och hennes ADHD och fuktionsnedsättning. Hon gjorde en så fin förklaring hur vi ska tänka och sätta oss in i Elsas situation och acceptera att det är en svår ADHD diagnos hon har, säkerligen med inslag av och eller en annan diagnos också (typ bipolär,emotionell instibilitet tidigare borderline) samt en funktionsnedsättning som hon kommer att få leva med trots medicinering men med mindre svängningar. Precis som jag. Vi önskade även att få utrett om vi kan få en kontaktperson som kommer hem till oss och avlöser i hemmet. Då det inte är aktuellt att ansöka om en stödfamilj där man ska lämna bort henne. Utan ngn som kommer hem och finns som extra resurs i hemmet  för oss och för Elsa och för dom andra barnen. 

Jag är helt ur fas, kämpar mig igenom dom sista dagarna innan jullov. Vi har inte köpt nga julklappar eller födelsedagspresenter till Minna som fyller år på måndag. Jag är livrädd att jag ska krascha och fira jul på psyket. Så instabil är jag, kanske inte syns utåt men insidan är trasig. Livet som sex barns morsa med en svår bipolär diagnos och barn med särskilda behov samt att vi har arbetat heltid båda två är absolut ingen bra kombo. Tack alla som finns och ställer upp runt om oss.