Sankta lucia dagen är här och vi är ett steg närmare julen. Inga tider, inga träningar, inga matcher...hur konstigt är inte det, det är helt overkligt. Två av sex har sovit borta inatt men nu är dom kompletta, dvs samtliga sex är hemma. Fem på nedervåningen och 1 på övervåningen...man kan säga att det är här nere det händer. Tre små äter mat, det flyger glas och det flyger kyckling och pommes. Vi andra ska äta plankstek, längtar...

Traditionsenligt sedan länge bjuder Moncan på lusse-fika och i år åker jag iväg-SJÄLV! Hör och häpnad, bara jag och min kropp. Helt sjukt, men helt underbart...  

Och medans morsan var borta hade farsan slagit upp en vägg...jag ska åka bort lite oftare tror jag. Det händer ju grejer när jag är borta, temej tusan. Olivias rum tar form, och snart får Arvid lämna småtjejerna och flytta in i ett eget rum, bara han...

När jag hade varit borta i 1timme och 45minuter fick jag första smset:- När kommer du hem? 

Och strax därefter ringer nästa :- Var är du? När kommer du hem?

Jag är inte oumbärlig!!! Nu vet jag...

När jag ligger på botten och mår som sämst tänker jag ofta, Undrar om någon saknar mig om jag försvinner...Kommer någon att sakna mig? Nu vet jag, dom behöver mig, dom vill ha mig...jag ska aldrig försvinna ur mina barns liv...jag lovar.