Jag har varit på infomöte till förskoleklass för Arvid. Konstigt, än fast tre barn redan har passerat där känner jag mig som en första-gångs-förskoleklassare-förälder. Nervös och orolig, ska jag lämna min lille pojk på den där stora skolan. Nåväl, det är ju inte dax ännu...vi har ju en vinter och en sommar kvar först. Han hinner väl växa på sig och hinna lära sig att cykla  får vi hoppas. 

Ser på reklamen att familjen annorlunda börjar på måndag. Nåt vi brukar tycka om att titta på. Än fast vi inte riktigt kan kvala in i det begreppet. Det finns familjen vanlig. Mamma, pappa och två-tre barn. Det finns familjen annorlunda. Mamma, pappa och åtta-tolv barn. Sen finns det familjen lagom. Mamma, pappa och sex barn. Där vi passar in, antar jag...varken more or less utan bara lagom. Men det vi har gemensamt alla, är kärlek, glädje,tårar och sorg. Allting i en enda röra, omvartannat, upp och ner. Jag både skrattar och gråter av glädje då jag tittar på familjen annorlunda, för att jag känner igen mig så mycket i deras vardag. 

Jag blir förövrigt lite less på mig själv då jag inte tar för mig nånting, sitter mest i soffan med ungar runt omkring mig. Jag vill ut och gå, jag vill laga mat och baka men orkar liksom inte. Bullar som jag bakade på en kafferast förut, har jag fortfarande inte fått degen satt. Väl genomtänkta middagar med nyttigheter finns liksom inte heller. Det är färdiga fiskpinnar och ris typ. Fiskpinnar som var tabu i min frys tidigare. Jag har blivit tillsagd att göra sånt som jag tycker om...just nu tycker jag om att ligga i soffan, än fast jag inte hade tänkt att mitt liv skulle se ut så. Men jag tinar väl upp jag också och får tillbaka mina intressen.