Den här dagen har gått upp och ner, ner och upp i en salig röra. Jag var inte på topp i morse då jag åkte iväg till min torsdags-kurs, men jag kom iväg och det är huvudsaken. Jag stannade till på kiosken och köpte en kaffe, tjejen i kassan försökte få kontakt med mig när hon ville ha betalt och jag stod i andra tankar och bara stod. Jag lämnade fram min peng fick kaffet och gick därifrån, precis innan jag kom till dörrarna kom jag på mig:- Men vad gjorde jag? Jag lämnde 50kr för en liten kaffe med mjölk. Vände mig om och då kommer tjejen springandes:- Kaffet kostar bara 13kr inte 50...Okej, då vet vi det...Ibland skulle jag bara vilja stiga ur min kropp och bara studera mig själv från utsidan, eller inte...eller så är det matnyttigt och lärorikt.

Sen bröt jag ihop på kursen, allting jag haft inom mig kom ut. Det är jobbigt att gråta och tappa fokus bland folk men ändå inte. Jag var på helt rätt ställe och vi förstår varandra och kan stötta varandra egentligen bara genom att finnas där. Vi reser på samma tåg, endel stiger av, endel stiger på under resans gång men vi har alla samma biljett. Alla har varit där jag var idag, känslan att nu ger jag upp, pressen jag känner är för stor, jag mäktar inte med mera. Men ändå så känns det så mycket bättre då jag går därifrån och tegelstenarna på mina axlar är bara större stenar som ligger där. Känslan som jag känner ibland Jag vill inte dö-Jag vill bara inte leva åker längre och längre bort. 

Känslan när jag ligger i soffan och någon kryper upp och ger mig en snorpuss är bara underbar och jag blir påmind varför jag orkar och kämpar med mina olika sinnesstämningar och vad som gör att jag orkar kämpa och hjälpa dom som behöver extra stöd i min familj. Imorgon är det BUP igen och MEDICINERING ska förhoppningsvis sättas in. Jag vet att några piller inte är hela lösningen men ett hjälpmedel på vägen. 

Det är det här som gör att man hittar kraft när man vill ge upp. 

Bossen i mitten och tjänarna på varsin sida.