Varje motgång gör att jag bryter ihop fullständigt. Befinner mig på en skör, skör tråd och balanserar försiktigt. Tappar fotfästet då och då men tar ett nytt grepp. Idag har jag storhandlat, pratat med min kontakt där man sätter in litium och åkte på ett ärende ner på stan. Och när jag är påväg ner på stan kommer jag på mig själv hur jag sitter och stor tjuter i bilen, helt ensam bara jag...men hallå, vad är det för fel, varför kan jag inte vara normal bara och gilla läget, inte bryta ihop hela tiden. Tänk om man kunde gräva ner sig en bit bara litegrann, så man ser, hör och kan andas och bara ligga där och vänta och vänta tills allting är bra...ligga på laddning så att säga...så man slipper ta alla fajter med barnen, slipper samordna och se till så att allting funkar rent praktiskt...slipper passa tider och slipper tänka på hur man ser ut och uppför sig...slipper allting egentligen bara tänka på sig själv, att man ligger där och andas lite lätt och mår gott...när man känner att nu har jag laddat klart, ja då kryper man fram och orkar allt det där som man måste orka oavsett. Nåväl, då jag hade gjort mitt ärende på stan och kom ut på torget hamnade jag mitt i student kortersen, fulla vagnar med fulla studenter...i ett soligt Umeå...härligt. Var bara att torka tårarna och minnas tillbaka för 20år sedan då man själv stod där ung, dum och oförstörd inför livets alla utmaningar...nu ringde dom från sjukhuset och jag ska få hämta 30st tabletter där på mottagningen så att jag klarar mig i en vecka iaf...det löser sig sakta men säkert...hoppa in i bilen då rond 3 idag bara...vila får jag göra nästa århundrande...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har dragit ut på detta men nu kan jag meddela att efter så många år tillsammans blir det en skilsmässa.  Jag har funderat länge men kommer fram till att det här blir det bästa. Vill starta om på nytt och börja om.  Har faktiskt redan nåt på gång....

Nu är julledigheten över och den enda som har rört på sig mera än till och från bilen är Alfred.  Det känns som evigheter sen som jag låg inne och mådde så dåligt och trodde att jag inte skulle klara av vardagen.  Men nu är vi här Jag har överlev...

Då var det helg igen, den här julen har varit hel knas. Jag var ju borta nästan hela december. Det är för tillfället omänskligt kallt ute och jag har ett gäng killar här en bit utanför min ytterdörr spelar landhockey. Det kan man visst göra i vilken...

Hej 1 januari 2017 det är med blandade känslor jag Välkomnar dig. Det känns både jobbigt och bra. Jobbigt för att jag inte vet vad som väntar mig och bra för att jag har alla chanser att ge det en ny start. Praktisera alla mina strategier vid kommand...

2016 är snart över ett år med mycket glädje men också sorg och jobbigheter. Året började med en inläggning, jag var helt psykiskt utmattat och orkade inte mera, orkade knappt leva med mig själv. Jag firade min 40års dag på sjukhuset och livet var öve...