Mitt liv med 6barn, bipolär och om att vara ADHD mamma

Senaste inläggen

Av maria - 7 december 2016 17:03

Jag är en social varelse då jag vill, men jag kan även var osocial varelse då jag inte vill vara social.

Jag pratade med en i personalen idag om att han tyckte att jag skulle vara mera i dagrummet och sitta uppe. Men jag vill inte, jag vill dra mig undan. Det gör jag hemma också då jag är på det humöret, stänger in mig i sovrummet.

Drar ner rullgardinen och släcker alla lampor, minimerar alla ljuskällor som jag bara kan. 

I natt har jag sovit bättre på olika sömnmediciner. Men vaknar fortfarande ofta och med ett ryck precis med känslan av att jag har missat något. Att ngn står vid sängkanten och säger med arg röst att jag har försovit mig och att du skulle ju inte somna. Jag känner mig även sådan stress när jag ska vara i vila och sova och det känns som att det inte är ett bra tecken. Stressen släpper aldrig, den följer mig överrallt. Vaken-sovandes-eller i vila...

Ena stunden känner jag mig redo för att åka hem och nästa faller jag och kan inte ta ngr beslut alls. 

Idag har jag bott i samma kläder som inatt och innan middagen var jag redo för att åka på stan och göra den osäker. Det svänger fortare än en berg och dalbana. Nu sitter jag här i landstingskläder och vet inte vad som händer här näst. 

Uppåt eller neråt...

Av maria - 6 december 2016 19:27

Sitter här ensam kvar, familjen har åkt hem. Jag bröt inte ihop då, men så fort dörrarna låstes efter mig bröt jag ihop, jag är så tacksam att jag orkar skriva. Trots mina djupa dalar...tack för den gåvan.

Barnen hade guldkronor i papp på huvudet när dom kom, då pappa tagit dom till nya Burger King. Handlat på nya Ica hade dom också gjort. Bästa pappan man någonsin kan önska sig  Jag är så ledsen från hela mitt hjärta att detta drabbats våran familj. Att jag utsätter er för detta elände. Mitt hjärta går sönder. Jag har inte valt detta liv och önskar ingen det heller. Ni är alla sex barn och pappa mina guldkorn som lyser upp min vardag när den är som tyngst. Att leva med den problematik som jag lever med och en sjukdom på det som slår ut hela systemet (tarmar och magproblem, hudproblem) och blossar upp vid stressiga situationer, den stressen och den psykiska utmattning går inte med ord att beskriva, det göra bara så ont. Det heter att man måste lära sig att leva med sjukdomen/sjukdomarna, men helt ärligt vet jag inte om det går. Jag blir alltid lika tagen när den dyker upp eller ner depressionen och tar mig ner på botten. Sen när man själv jobbar och ska lära sig "sjukdomen" ska man även ta med sina anhöriga på resan. Ner på botten, upp i toppen, ner på botten, upp i toppen. Hur jobbigt har inte dom det. Kan inte tänka mig det för jag har fullt upp med mig själv. Är du då liten och inte sätta ord på dina käslor vad händer då? 

Ni är bästa familjen som sitter på passargerar sidan och åker den här guppiga resan med mig. Jag ÄLSKAR er alla  Jag tror som sagt på att man vågar prata om det, därför har vi ett öppet klimat i våran familj. Jag ville inte att mina barn ska komma ihåg deras uppväxt med enn psykiskt sjuk mamma som åkte in och ut, utan en varm och öppen familj där det var tillåtet att fråga och undra. Försöka att förklara för barnen att det är inte deras fel men inte mitt fel heller. Endel kanske inte tror på att dra in barnen, men jag tror att de på något sätt måste få vara delaktiga. 

Jag är sjuk med flera olika sjukdomar som tär på mitt psyke. Att det ska utredas ännu ev en diagnos känns bara för mycket, hur mycket orkar jag. Många ser mig som en kämpe, och det kanske jag är men tillslut orkar inte den bäste kämpen mera heller. Vill bara lägga mig ner på rygg och titta upp i taket och hoppas på att det kommer en vändning från ovan. Men det kommer det ju inte så det är bara att sparka sig själv i baken och viska:- Ge inte upp. Jag kommer aldrig att ge upp. 


Hade läkarsamtal idag och det bestämdes att två sömnmediciner skulle kombineras dom första dagarna för att få ordentligt med sömn (har inte sovit mycket sen i fredags). 

Medicin justering av dom andra medicinerna. Och skriva ett utförligt dagsschema där jag tydligt ser när jag ska kliva upp, äta frukost, duscha, skjutsa barn, äta lunch osv...jag behöver ju dessa fasta rutiner annars kliver jag aldrig upp, duschar aldrig, klär aldrig på mig, tar inte medicinen och äter aldrig frukost. Skjutsar barnen i pyjamas för att slippa klä på mig. När dessa rutiner funkar, ja då funkar jag och är redo att skrivas ut. 




Av maria - 5 december 2016 23:48

Jag vill inte vara här.

Jag vill vara hemma hos mina älskade barn.

Jag vill må bra, sova, äta och ha mina rutiner som gör att jag mår bra.

Jag vill komma tillbaka till skolan.

Jag vill baka pepparkakor och knäck, slå in oköpta klappar och lyssna på julmusik.

Idag fick jag besök av några fina klasskompisar. Man glömmer det jobbiga för en stund.

Vi gick och köpte kaffe, pratade och bara hade trevligt.

Helt plötsligt från ingenstans får jag hjärtklappning och darrningar, känns som att jag ska svimma. 

Jag kan inte sortera in alla ljud. 

Det känns som att jag står i mitten och runt om mig springer massa människor och kastar ut bokstäver som jag ska sortera och bilda ord. 

Jag hör hur dom pratar men hör inte vad som sägs.

En oerhört jobbig situation.

Jag har dom bästa kamraterna som får mig lugnare men jag är darrig ett tag efter. 

Sen bryter jag fullständigt ut på avdelningen och bara tokgråter. Jag vill inte gråta, det är jobbigt särskilt inför andra, prata om det går bra men inte i praktiken. 

Jag ringer Anders som kommer på en gång.

Tack mina stora   som passar mina små  när mamma behöver pappa.

I två nätter har jag nu fått ytterst lite sömn 3-4 timmar på 2dygn. Jag provar en ny sömnmedicin som tar ca 3-4dgr att få sin fulla effekt, men stå ut Maria, stå ut...Vet du hur länge och hur mycket du har kämpat. MYCKET och LÄNGE, så ge inte upp än fast jag vet att du ibland vill det. Dina barn väntar på dig där hemma. 


 


 


Gamla bilder men gillar dom på ett sätt. Elsa får en egen då hon saknas på familjebilden.



Av maria - 4 december 2016 06:02

Permis hemma inatt- och hon är vaken. Jag sov mellan ca tio och tolv sen vaknade jag och kunde inte somna om. Nu är klockan 06.02 och jag har vikit 3-4 tvättar ren tvätt, tvättat en maskin och tömt en diskmaskin. Jag borde vara trött då jag tog 8st atarx mot ångesten eftersom att jag läste max 6st tabletter (läste fel) var max dosen.  Det jag inte läste att det är under ett dygn och inte alla på en gång. Så Anders ringde upp på avdelningen och frågade sköterskan som ringde jouren som sa att det skulle inte vara någon fara men jag kunde bli trött, pytsan heller...inget biter på mig verkar det som. Jag har hållit låda i ett hus som sover. Än fast jag inte har kunnat sova har det varit mysigt att vara hemma. Hemma är ju alltid hemma. 

Jag håller på att längta ihjäl mig efter Nea som är i Falun med mamma och hälsar på kusinerna Gusten och Tage. Tage fyllde förövrigt 2år i går, Grattis  

Och idag kom pappa förbi med mat som han lagat åt oss...som sagt vi ses sällan och jag hade inte berättat hur det låg till så det kom ju lägligt med matleverans. Direkt till grytan så att säga, bara att värma. 

Nä nu ska jag förbereda för Alfred som snart stiger upp och ska åka upp till Skellefteå på match-lycka till min prins. Önskar att jag kunde följa med dig, för det är något jag gillar, att titta på när du spelar hockey  

Sen blir det att åka tillbaka till sjukhuset. Vill passa på att Tacka för alla hjärtan och kramar, det värmer oerhört mycket när livet är som jobbigast att veta att det finns vänner där ute  Jag har sagt det förr men säger det igen. Att skriva är nog min bästa terapi form. Allt jag har i mig får komma ut. Ingen kan säga åt mig vad som är rätt eller fel. För det finn inget. Det är känslor som ingen kan styra över, mina känslor som vill komma ut annars sprängs jag. Kram till er alla  


 


Haha...så här såg visst julen ut 2012...hon som jag saknar hade varit framme igen...


 

Av maria - 2 december 2016 22:05

Fredag, december...vet inte ens datum, år 2016. Har jag rätt?
Idag vaknade jag efter lite sömn men några timmar fick jag iaf, mot för natten innan som var 0% sömn. Kände mig glad för det var första permis dagen sen jag kom i måndags. Jag ska få träffa barnen och även få sova hemma. Anders kom och hämtade mig på lunch och hemma väntade tonåringarna. Så fort jag kom innanför dörren kom den där känslan som jag ogillar över allt annat, atarax...måste få bort ångesten, paniken som egentligen inte finns. Hamnar i ett slags rus, städar och plockar.
Tar ett bad sen pang...rakt ner under täcket. Somnar och sover stenhårt. Min vision om att stå nybadad och ta emot när barnen när dom kommer från skolan föll, rejält. Orkar ingenting. Samma visa som när jag åkte hemifrån. Skärp dig Maria. Du har inte sett dina barn på fem dagar. Sätt dig åtminstone upp...Nä, jag orkar inte. Ler lite falsk men kramar om barnen med kärlek. Vad är problemet egentligen, lite orkar du väl. Det är oerhört svårt att beskriva känslan och maktlösheten över sig själv. Jag vill-men kan inte...
Arvid sa:-Åh, mamma. Har du kommit hem nu? Har du sovit klart nu? När han såg mig.
När jag skulle åka igen.
:-Ska du åka nu igen? Kommer du hem igen?
Klart att jag kommer hem. I morgon igen. Han är en känslig person, känslig för förändringar. Stora som små. Noga att ta det försiktigt och förklara, han är tyst, han funderar.
Minna funderade mest på att Gunilla (fröken på fsk) fått ett sms av tomten. Moderna tomtar nu för tiden, som kom och gav barnen en liten present av adventskalendern.
Nea är med mormor i Falun och hälsar på kusinerna. Och Alfred tränar.
Jag känner lite att jag svek som inte fixade att sova hemma.
På sjukhuset är det mattider & medicintider. Hemma existerar inte sånt. Jag orkade inte värma ngn lunch idag när jag var hemma, Olivia gjorde varma mackor??Tack utan dig hade jag inte ätit. Nu ger jag sömnen en till chans och imorgon åker jag hem på nytt och försöker sov hemma.
Jag är ju en planeringsmänniska ut i fingerspetsarna och vill veta...hur kommer framtiden att se ut. Det lilla jag har kvar i skolan, ska jag kanske ta det på distans. Vet inte...men jag vill veta, ha en plan. Saknar mina klasskamrater i sinne och vill inte byta klass igen.

Av maria - 1 december 2016 15:19

En dag med överlevnad. Ja, efter en vaknatt håller man mig vaken för att jag förhoppningsvis ska få sova inatt. Efter två nätter med theralen och dess bakis effekt måste jag nu ställa in sovklockan. Samtidigt som den justeras håller jag också på att få till matklockan. Skumtomtar är inte mat. Sist men inte minst har vi duschklockan, man bör duscha minst 1ggn/v och byta kläder. Gå inte i samma trasor dag ut och dag in. Allt detta funkar inte hos mig just nu. Men holy shit... tänker ni, kan hon inte duscha människan. Vad har hon för fel. Dom basala vardagshrejorna fixar hon ju. Nä, tänk för att jag inte kan det...det är som att bestiga K2 för mig. Jag har kommit till den punkten att jag inte kan ta hand om mig själv. Men i morgon får jag permis om jag är en duktig flicka och sover inatt. Då ska jag hem och duscha.
Jag är sjukskriven till mitten på januari. Det är inte min önskan men jag måste få till mina rutiner igen som vanligtvis fungerar helt fel fritt oftast.
Psykiatrikern som jag träffade i måndags sa jätte mycket, jag kommer bla annat ihåg att hon vill utreda ev. emotionell instabil funktionsstörning (borderline). Vi bockar för ännu en sjukdom. Har ni frågor som rör sjukvården, ring mig jag är ett vandrande uppslagsverk.
Ja, ibland suger livet, som för 10min sen, jag ligger och gråter och vill bara dö. Sen tvärvänder det och min glädje och humor för livet är tillbaka. Dom här tvära kasten gör att jag gör av med jätte mkt energi och orkar tillslut inte med och då kraschlandar jag utan att hinna fälla ut fallskärmen. Men just nu i detta ögonblick ser livet ändå ljust ut. Måtte denna känsla sitta kvar.

Av maria - 29 november 2016 20:25

När psyket inte orkar mera. När sömnen sviker, när maten inte vill in i munnen och när medicinen inte blir tagen pga orkeslöshet. När stressen är oumbärlig då faller hon hejdlöst utan fallskärm...pladask...:-Hej och Välkommen till Psykiatriska avdelning 1. Här ska du nu bo för att få komma in i rutinerna igen. Sova på nätterna, äta tre mål mat om dagen och ta din medicin morgon och kväll.
Så som motpool till alla toppen uppdateringar med glöggmingel och glitter och glamour. Pepparkaksbak och stegräknare. Lugn...vi ska också baka pepparkakor och dricka glögg men inte just nu...kanske till våren, men vi ska.

Mitt bästa sällskap här på sal 2. Små fina streck och krumelurer...när barnen frågar ;-Mamma, var har du ont? Du gråter ju bara...då måste man söka hjälp så barnen får ett svar. Eller iaf så att jag har försökt att ge dom ett svar. Så jag får lägga alla måsten åt sidan-igen och fokusera på att må bra.

Av maria - 24 november 2016 00:38

Fick världens finaste meddelande på FB. Det gör bara så ont.

Finner inga ord. Bara känner glädje och sorg i en salig blandning.

Presentation


Är en 6barns mamma som pluggar till undersköterska på komvux Har diagnosen bipolär 2, psoriasis och medicinerar för högt blodtryck. Följ med mig i min ocensurerade vardag, här får du läsa om glädje & om sorg, hypomanier & depressioner. Välkommen!

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017
>>>

Fråga mig

5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Sök i bloggen

Besöksstatistik


Skapa flashcards