Mitt liv med 6barn, bipolär och om att vara ADHD mamma

Senaste inläggen

Av maria - 8 december 2015 20:35

Lägesupdate, bara så att jag själv ska komma ihåg mitt liv, mitt minne är ju likamed noll annars...är inne på mina 2 sista praktik veckor och detta är inget smöreri på någotsätt men jag har så himmla roligt och lär mig så mycket och får vara med om så mycket. Får så mycket glädje och får skratta varje dag...Jag är lyckligt lottat som fått jobba med barn i 20år och får avsluta mina sista 20år inom vården, äldrevården är underbar man får så mycket glädje. Men herreguuud, hur gammal är jag egentligen...blir snart själv inlagd...jag får iaf besök ofta av barnen får vi hoppas, kommer dom 1dag var behöver jag bara vara själv 1dag...Aja...

Alfred kämpar på, varit på barn idag och fått medicin mot magen. Nya leder har tillkommit på göra-ont-listan, andra handen, fingrar, ryggen mm...snart är hela pojken i värk. Han är fortfarande hemma från sklan pga detta, han är fånge i sin kropp, han är fånge i hemmet. Enda gångerna han kommer utanför huset är då vi åker till NUS och barnmottagningen. Då kör vi och lämnar av honom framför entren, åker och parkar och går in och letar upp en rullstol så vi kan förflytta honom till avdelningen...sen hem igen och lämna honom i soffan med alla förnödenheter (vatten, mediciner, telefon och fjärrkontroller) och åka på våra jobb...han är helt låst här hemma. Sover sen 2 dagar nu nere med småbarnen i deras rum, det gör för ont att ta sig till sitt egna rum på övervåningen. Är glad-ledsen och arg emellanåt. En hockeykille som borde stå på isen, en kille som borde gå i skolan och en kille som borde umgås med kompisar. Något är fel, riktigt, riktigt fel här.

Elsa har varit och provat ut ett tyngd täcke, blev ett kedjetäcke på 10kg. Må hon sova gott med 10kg kedjor på sig...

Det skulle då jag göra  


 

Av maria - 6 december 2015 16:37

Tidig middag idag, vi höll på att hungra ihjäl samtliga 8...efter en runda på Gammlias julmarknad. Men vi va bara 6st som åkte. Invalid Alfred tar sig inte fram på bara 1 krycka, det gör mig arg att han är fast här hemma, han kan inte följa med och handla och han kan inte följa med familjen på utflykt pga brist på hjälpmedel. Jag vet inte om han ens klarar skolan i morgon. Jag vet, jag tjatar om det men är det tänkt att när man av ngn anledning inte kan göra det man kunde innan man blev sjuk inte ska få möjlighet till det. Man måste stanna hemma när familjen gör ngt tillsammans, sånt gör mig en aningen arg faktiskt. Hans snälla lillebror Arvid 7år stannade hemma med honom som sällskap medans resten av familjen halkade runt på marknadsområdet. Han har ont, det är liksom plus-minus-noll med smärtstillande samt att han får en sjuk magvärk på det. Måste nog ringa herr doktor i morgon och fråga till vilket pris han ska ta dess all medicin. Höger handled börjar på säga ifrån så snart kan han inte stödja sig på ngn hand längre, då vet jag inte hur han ska ta sig fram. Orkar inte tänka på det nu...

Vi njuter av av det är andra advent. Kanske granen åker upp ikv. Jag håller på att hamna i mitt koma liknade läge, då jag inte orkar lyfta en kroppsdel...jag vill inte, jag kämpar emot men känner att det är oundvikligt. Är så sjukt trött i kroppen och psyket att jag åker snart dit. Måste härda ut, har 2veckor kvar på min praktik. Sen kan jag falla ihop om det är så...jag vet att stress är den största boven i mina depressions perioder så därför försöker jag "bara" göra det jag måste. Personliga konkursen får vänta, vänta tills jag har tid...


 


Förra året...längtar tills han är där igen, på isen.


 

Av maria - 4 december 2015 13:48

Hemma idag med en handikappad Alfred, som går på smärtstillande så magen har kraschat. Den är inte i sin ordning...är det inte det ena så är det det andra, men nu är vi positiva och tänker frammåt. Skolsköterskan ringde och hallelulja vilken fin människa. Varför har jag inte kontaktat henne tidigare hon såg hela pojken och alla hans besvär. Jag har varit så fokuserad på att få honom fri från fysisk smärta att jag glömt lite hur han mår psykiskt. Hon är den första utomstående inom sjukvården som frågar:-Hur mår han rent psykiskt?

Ja, jag vet egentligen inte förutom det han visade sist efter besöket på Barnmottagningen. Ledsamhet och frustration. Ja, hur mår man psykiskt som 12åring efter att hela hösten hankat sig fram på kryckor, åker taxi till och från skolan följer inte med kompisar hem, åker inte och tränar. När man kommer hem har man så ont att man orkar knappt förflytta sig. Hur mår man när man kvöll efter kväll, helg efter helg sitter hemma inne i huset med 5 syskon och en mamma och en pappa och kan inte göra ngt. Ja, hur mår man då rent psykiskt. Illa tror jag, jag skulle iaf må riktigt. riktigt illa och vara så ledsen och less på situationen. Hon föreslog att han skulle få prata med ngn och "spy" ut allting han har varit med om och undrar över efter dessa 10långa veckor av smärta. Utan oss som föräldrar som är med, utan bara han...blir mitt nästa projekt att ta tag i nästa vecka. 

Mitt andra projekt som jag jobbar febrilt med på sidan om är våran flicka som är orolig och sover dåligt. Mötet med arbetsterapeuten på BUP igår blev bra och nästa vecka ska hon få prova ut ett tygn täcke, i form av kedje eller bolltäcke som man provar ut och som väger 5kg, 7kg eller 10kg, sen "lånar" man det på obestämd tid. Hoppas på att det ska hjälpa henne till bättre sömn. Vi försökte återigen göra upp och skriva ner en rutinlista på hur en kväll och morgon ska se ut för att hjälpa till i vardagen. Vi börjar förstå hur viktigt det är med tydliga rutiner som vi föräldrar ansvar över och blir gjorda. Ett liv utan rutiner är = ett liv i kaos...Det är jätte svårt med en ADHD diagnos att veta vilken ordning man ska göra allting på morgon och kvällen. Följer man inte ett schema blir det error i hjärnan, fullständigt. Vilket innebär att jag måste ha full fokus, kliva upp och förbereda så mkt som möjligt och helst finnas där personligen och vägleda. Samt inte tappa besinningen och underlätta för henne. Hon är jätte duktig då vi samarbetar. Jag är jätte duktig då vi samarbetar. Det blir bra tillslut...

Jag har iaf passat på att julbaka med flickorna idag...


     


Bullen näst längst ner till höger är en båt ala Nea, jag ser bara en vagina  men, men...vi ser med olika glasögon bara och det är ju bra det.


 

Av maria - 2 december 2015 15:08

Ledig dag idag, låg på telefonluren och 08.00 ringde jag barnmottagningen och fick en akuttid. Hade småtjejerna lediga och var tvungen att fixa barnvakt, barnvakten var ve och fasa upptagen. Jag fick inte göra annat än ringa förskolan och be om dispans...dom fick komma-har jag sagt att dom är bäst där   Kastade in ungarna och åkte till sjukhuset. Vi fick träffa en annan barnläkare än förra gången och han hejjade på Skellefteå så liiite jobbigt blev det  men vi fick gräva ner stridsyxan och fokusera på annat än hockey. På Alfred. Egentligen inget nytt, samtliga prover och underskötningar visar fortfarande på inget reumatiskt, vilket vi jublar över egentligen men frågan är nu bara varför blir han inte bättre-varför blir det bara sämre. Jag var en jobbig, gnällig och grinig morsa som sa:- Jag går inte härifrån förrän vi har en plan, en vårdplan. Han ska få en sjukgymnast och en arbetsterapeut innan jag lämnar stället samt att ett samarbete mellan er och skolan ska ske. Där skolsköterskan ska bli inkopplad och kan hjälpa honom på skolan och få ta del av hans journal och vad som händer och sägs här så vi alla kan hjälpa honom till en normal vardag, pojken måste ju för tusan kunna komma tillbaka till skolan. Han har nämligen varit hemma i veckan pga värk och inga hjälpmedel där som kan hjälpa honom till en normalt fungerande vardag. Jag var riktigt jobbig och grinig men att se Alfred gråta av smärta och uppgivenhet gör fullständigt en galen av frustration. Läkaren skulle nysta i boet och få fram lite info om hur vi kan gå vidare. Gör han ej det kommer jag hänga på som en igel och tjata. Skulle mejla skolsköterskan det vi pratat om och skrev ut en hel del piller som ska tas 5 eller 6 ggr/dag nu för att se om värken blir lidrigare. Så vi, eller jag tog beslutet att han får stanna hemma resten av veckan så han kommer igång med det och att jag är hemma med honom och hjälper honom med det. Jag vill se hur han mår rent psykiskt, det har varit så jobbigt för honom idag och han har visat att han mår så dåligt över situationen. Jag är orolig över honom faktiskt.Jag vet inte hur det funkar på  min praktik men jag får väl isf ta igen det vid ett annat tillfälle. 

Att det inte går att ställa en diagnos kanske vi får leva med men det går att hjälpa honom till en bättre, normal vardag jämfört med hur han har det idag. Fullständigt isolerad och fast i sin egna kropp på ett sätt. 

Han har aldrig tidigare visat ngr känslor, men idag brast det-han orkar inte längre, han vill bara dö. Hans enda önskan i julklapp är att få bli frisk. Snäll, snälla tomten-ge oss en frisk son. Han önskar sig det, vi vill ge honom det. FRISK!!! Hör du det. Jag har iaf både mejlat hans lärare och skolsköterskan för en kontakt.

Igår ringde även läraren till ett annat barn och undrade lite. Det funkar inte så bra i skolan och det funkar väl så där här hemma. Hon ville bolla och veta hur dom ska gå vidare. Hur gör vi osv...Jag sliter mitt gråa hår, ja hur gör vi...vet inte. Inatt fick Anders sova hos denne för hon hade panik och ångest och kände sig förföljd. Någon var ute efter henne...så han delade säng med en annan inatt. Jag har mellan varven idag ringt och jagad både sjuksköterskan på BUP och hennes psykolog. Vi måste få ett möte med hennes läkare och se hur vi ska gå vidare, med medicinering osv. Hon ska ju inte behöva känna sig jagad i sitt egna hem. Mitt i allt ihop igår ringde min kurator och undrade :- Hur går det, Maria? 

:-Öh, vänta jag ska bara låsa in mig på toan så vi kan prata. Jo, eh jag vet inte, hinner inte känna efter...men jag vet att ett bakslag är på ingående hoppas bara att det kommer till jul då vi är lediga så inga utomstående drabbas. En mega dep. kommer, frågan är bara när...Det vet jag för nu är jag så sönder stressad och går på högvarv för att orka allting, hinner inte känna efter. Barnen går före och måste få må bra, fokus  ligger på dom och på praktiken där jag förövrigt trivs så himmla bra. Att få komma dit och jobba gör mig glad, jag är glad när jag går till jobbet och det var längesen.  Jag är glad när jag går hem för jag känner mig nöjd med mig själv och att jag har gjort ett bra jobb. Jag känner verkligen att jag har valt rätt. Hoppas det är ömsesidigt. Nu ska jag börja gör kväll, dvs mat, bada barn och välling sen sova...


 

Av maria - 30 november 2015 21:08

Hej morsan gnällspik här. Ibland älskar jag livet och ibland oälskar jag livet. Idag efter middagen bestämde vi att jag skulle besöka...

med Alfred som nu har fått ont i handlederna vilket leder till att han inte kan stödja sig på kryckorna längre än korta små sträckor så att gå i skolan och vandra fram och tillbaka i korridorerna blir en utmaning i sig. Han stannade hemma idag fullt frisk fast handikappad i armar och ben. Det känns inte okej liksom. Eftersom att vi står på ruta 1 igen och är tillbaka till primärvården och hälsocentralen så såg vi ingen annan utväg än att söka akut. Väl inne i första rummet på akuten med Alfred i rullstol drog jag hela historien från 26maj i år. På söndag har det gått 10veckor sen. Han har nu ont i båda ljumskar, båda knäna, båda fotleder, båda tårads-leder samt vänster handled och känningar av höger handled. Vi får kastat i ansiktet att DET ÄR EJ AKUT...Jahaja...det säger ni. Inte akut, inte för er men för oss, för honom. Det är inte inte ett fall för distriktsläkaren, det är inte ett fall för ortopedläkaren, det är inte ett fall för barnläkaren och det är inte ett fall för sjukgymnasten. Vet ni vad? Jo för det syns inte utanpå honom, syns inte på proverna och det finns ingen diagnos-ännu...Det gör ont i honom, det gör ont fysiskt på honom och det gör ont psykiskt i honom. Han är fånge i sin egen kropp. Han behöver träffa en barn-reumatolog som tittar noggrant igenom honom. Blodprover för reumatologiska sjukdomar syns inte alltid och ett prov som barnläkaren på barn sa skulle tas togs aldrig. Jag tjatar jag vet men min magkänsla säger att det borde blivit åtminstone lite bättre efter 10veckor, inte sämre. Nämen han får isolera sig, stanna hemma på från skolan och vänta ut värken, för det är så dom har sagt att han ska göra. Vänta, ge det tid, ha tålamod. Det får bara bekosta att han missar skolan, missar sitt sociala samliv med kompisar och det får bekosta nya leder som får ta stryk. Tack svenska sjukvården, och ni är min framtida arbetsgivare. Är jag less??? Mm jävligt less...kommer jag kämpa vidare??? Mm det kommer jag...

Av maria - 29 november 2015 21:12

Kära kära dagbok, vad skulle jag göra utan dig. Mitt andningshål, mitt ventilationsrum, mitt sätt att få må bra. Skriv bara ut all skit och glädje och du blir 5kg lättare på stuberten, särskilt i huvudet. Kroppen vet jag ej...

Idag var jag nära, nära att boka en resa till värmen för hela konkarongen för att fira min kärringdag, dvs 40års dag...men pappan stoppade mig och sa:- Jag är realistisk, det blir ingen resa. Jag sa:- Jag bokar till mig och barnen, du får stanna hemma och vara realist. Då fick jag onda ögat. Dessutom fattas ca 55-60.000 tusen kronor också så jag blev realist med efter ett tag. Usch min hjärna går på högvarv, jag vill göra så mkt, planera så mkt samtidigt som jag inte orkar ngt. Samtidigt som jag börjar, baka, städa och laga mat samtidigt på samma gång. Typiskt mammamaria i hypomaniskt sinnesläge. Kan inte varava ner och bara vara...är hela tiden flera steg före alla andra...inom allt...ajja, det går över jag vet. Men både jag och hjärnan vill springa jorden runt på 5minuter så lite jobbigt är det allt. 

Alfred är en enda följetong, nu har han fått ont i vänster handled och har jätte svårt att ta sig fram på kryckorna då det värker då han stödjer på handleden. Vi står och stampar och får ingen rätsida på honom. På söndag om 1vecka har han haft ont i 3månader, 3månader det är ju inte klokt...Vi står på ruta 1 och en läkare från hälsocentralen ringde före helgen, han bröt på svenska och jag har absolut inget emot det men det kan brista lite i kommunikationen då. Jag pratade med STORA, TYDLIGA bokstäver och försökte få fram det jag ville...ja, vi får se hur det blir. Känner bara sån frustration, ilska och ledsamhet att han inte blir bra. Nästan så man ger upp...snart har han ont i hela kroppen, men det går inte att bota-bara gilla läget och vänta ut...nämen vi gör så, han får lida och ha ont i väntan på att det vänder. Skoj, kul. 


 


Varför krångla till det så förbaskat...nu är det advent, nedräkningen till julafton har börjat. Det ska vara enkelt-det ska vara juligt och det ska vara billigt.


 

Av maria - 27 november 2015 19:21

Fredag och HELG, ska vila, äta och bara vara...är så trött. Att gå från en 2årig sjukskrivning till tempo de plugg och en praktik på heltid tar kål på tanten. Men det är så himmla roligt och jag trivs så bra så det överväger min trötthet och stress. Jag får dammsuga mindre och tvätta mindre och krama på barnen mindre. Men jag har så kul på dagarna att det gör inget. Det är väl barnen som känns värst, att få mindre tid för dom. 

Jag har varit i några dagars hypomani och sovit mindre  dvs lite för att vara mig, men har haft samma galna energi ändå...börjar känna att det kommer en baksida på det och måste varva ner. Tänker ofta på hur jag mådde för ca 2år sedan och att jag inte visste om jag skulle leva idag, hur jäkla glad jag är över mig själv, att jag har kommit hit jag är idag och mår bra. Medicinen och all terapi har inte varit förgäves, jag har kämpat i motvind men nu är jag i mål. Tar min medicin och använder mig av mina strategier för att må bra och inte hamna i Jag vill inte leva längre tankar. Men jag är livrädd ändå att hamna där jag än gång var, i dep och förtvivlan. Som så många gånger förr är det min älskade familj som gör att jag är där jag är idag, i livet  Tack för att ni finns. 

Livet som ADHD morsa är en kamp i sig, det är ett lotteri varje dag. Vilket hunör är det idag. Tar hon sin medicin och har hon fått sin skönhetssömn. Äter hon och känna av dagsstatus på ungen. Det tar otroligt mkt av min energi, men jag har lärt mig att parera lite och välja mina strider. Ta henne före det blir ett utbrott och innan det är för sent. Egentligen fattar jag inte hur, det bara är så...man växer in i rollen liksom. Men det är tufft, jätte tufft det sticker jag inte under stolen med. 

Ny prover på Alfred ska tas och vi har fått klart för oss att ett tarmprov för glutenintolerans ska minsann tas. Det är segare än segas men frisk ska han bli...


 


Nu har jag fyllt magen med mat och vin...


 


Dricker ännu mera vin, lyssnar på as bra musik och bara är...säger som Olivia:- Jag Älskar Livet...

 


 

Av maria - 25 november 2015 19:04

Äntligen lite jul-feeling hos oss...

 


Jag har hållit igång sen 05.30 imorse...ganska så tjött må jag säga. Tack och lov fick jag byta tur i morgon och gå kväll, mkt för barnens skull så dom ska slippa upp i ottan och infinna sig på fsk innan tuppen har vaknat ens. Dom blir lediga med mig i morgon och får vara med första bästa som kommer hem sen  i morgon eftermiddag då jag åker och pappan är påväg hem. Vi får vinka åt varandra efter väg 364. Men snart är det helg och vila. Matleveransen har kommit och jag har fyllt upp kyl och frys på förnödenheter. Känns riktigt bra. Tänkte lägga kidzen nu och sen äta lite tomtar, kanske en lussebulle och te också  för att få den riktiga tomte-feelingen...


 


Presentation


Är en 6barns mamma som pluggar till undersköterska på komvux Har diagnosen bipolär 2, psoriasis och medicinerar för högt blodtryck. Följ med mig i min ocensurerade vardag, här får du läsa om glädje & om sorg, hypomanier & depressioner. Välkommen!

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017
>>>

Fråga mig

5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Sök i bloggen

Besöksstatistik


Skapa flashcards