Mitt liv med 6barn, bipolär och om att vara ADHD mamma

Senaste inläggen

Av maria - 27 december 2015 20:07

Den här texten stämmer in så sjukt bra på mig. Jag verkligen HATAR vara bipolär men tycker det är fantastiskt också. Hatar när jag har dep och älskar när jag är i hypomani. Jag har nyss vaknat upp efter en 2dagars dep jag har legat under täcket och sovit, varken ätit, duschat eller klätt på mig. Anders har fått vara både mamma och pappa vilken han alltid får vara dessa dep perioder. Han börjar bli proffs på det nu. Det är många olika faktorer som spelat in denna gången men inte helt oväntat efter den här hösten med skola, jobb och allt kring barnen som tagit all våran energi. Jag gick bara och väntade på att den så kallade dalen skulle komma och efter några dygn nästan utan sömn så kom det som ett brev på posten. Och nu har vi gått igenom ännu en koma period och som alla andra gånger tror jag varje gång att jag aldrig kommer bli människa igen, att jag alltid kommer få ligga och inte orka lyfta ett finger. Småbarnen frågar mig varför jag bara sover och Elsa kom in idag i mitt mörker och sa:- Nu har du legat så här jätte länge, mamma. Nu får du ta och rycka upp dig. Efter det tvingade jag mig upp och duschade och börjar sakta men säkert komma tillbaka. Nu är jag endast galet stressad över nyår att det ska bli bra och min födelsedag som jag helst vill glömma. Som det ser ut nu orkar jag inte ha nånting, varken fika eller fest. Men man förväntas bjuda och fira sin 40års dag med buller och med bång, så jag får väl helt enkelt ta och rycka upp mig.


 


Avslutar med en otäck bild men den får mig att skratta och tänka tillbaka då jag och tonåringarna var i Barcelona. Älskar er mina tokar  

 

Av maria - 23 december 2015 17:15

Ja, nu är det nära, nära till tomte besök och vi har även i år legat efter i julstöket. Kanske lite extra efter i år av olika annledningar. Jag har idag börjat med lite julbak och julstäd. Sent, jag vet, varken orken eller lusten har funnits. Nu blir det inte bättre än så här, jag får hoppas att tomten inte tänker titta in i garderoben eller under sängen. Då tar hen tillbaka klapparna. Igår glöggmys hos bästa vännerna idag vaknade vi upp till en ont-i-lederna-Alfred. Han fick fyra dagars glädje. Han kunde hänga med kompisarna på nolia, stå på skrillerna och bara va en lycklig 12åring med hockey som största intresse. Han kunde igår gå till våra vänner dock i samma by men när vi skulle gå hem vände glädjen och värken var tillbaka. Kanske var han för het på gröten och tog ut sig lite för mkt eller så är det bara så att det kommer och går...vi vet inte. Vi hade iaf en tid hos en överläkare på barn idag som var den absolut bästa hittills vi har träffat. Hon var påläst och det var hon som berättade Alfreds sjukdomshistoria för oss och vi fick fylla i...hon kändes äkta och närvarande som var så påläst och ville inte skynda på. Tydligen så har det inte tagits alla prover ännu, så hon tog ytterligare blodprover och han ska lämna fem avföringsprover för mera kontroller. Så vi som trodde att allting var kollat så finns det mera att utreda. Hon var fast besluten med att göra allt hon kunde för att hitta en förklaring, men sa även hon att ibland hittar man ju ingen vilket vi redan vet. Men enligt henne kan man göra mera-gillar sånna läkare som är mänskliga och empatiska och ser våran frustration. 


 

Jag har instagrammat om denna underbara fina Krya-på-dig-hälsning från laget och från A-laget. Med autografer både från det egna hockeylaget och från dom stora killarna i A-laget. Ni kan ju bara tänka er vilken lycka för en hockeykille. Vi tackar ödmjukast för denna gest. Han längtar så tillbaka, till kompisarna, träningarna, matcherna ja allt...

Sen har vi ju firat en nybliven 4åring sen sist.


 


Hon fick mkt fint men det bästa va nog ändå dom tre fina glitterstrumpbyxor hon fick. Resten av kläderna gav hon till syrran. Aja, tur det kommer till användning. 

Ikv blire uppesittarkväll med bingolotter och gosaker. 

God jul mina vänner.


 




Av maria - 20 december 2015 17:07

Älskar julen men oälskar julklappar. Vill ju ge nära och kära klappar men orkar inte köpa. Man kan beställa hem mat, man kan beställa hem städhjälp och nannys nästa steg vore att få lämna över en lista på vilka, kön och ålder på dom man vill köpa klappar till och ngn planerar-köper-och slår in klapparna samt leverera till dörren ett par dagar innan jul. Då skulle jag älska julen fullt ut. Idag har vi varit på Neas sista skridskoskola innan julledigheten och familjen va välkommen att åka. Vi fick med 3 av 6 kids.

Underbar bild. Första gången på över tre månader får han och kan han åka ut på isen. Och med sig har han lilla lillasyster som står på skridskor för första gången i livet. Glädjen och lyckan att få se dessa två tillsammans är oslagbar. Han fick åka en stund innan kroppen sa ifrån och han fick kliva av, men den stunden han åkte och fick skjuta lite skott va den absolut bästa julklapp vi kunde tänkas få i år. För ca 1 v sen trodde vi det skulle vara omöjligt då varje rörelse skrek i kroppen på honom och han sov i soffan och var beroende av rullen som vi kämpat att få.

Nea in action.

Här smeker hon sig efter sargen och vägrar att ge upp.

Av maria - 19 december 2015 16:02

Ligger i soffan och är helt utmattad efter en dag med att hjälpa tomten att fylla säcken. Eftersom tomten och hans nissar jobbar på högtryck nu så hjälper jag till genom att fylla säcken med klappar. Som vanligt är makarna Nilsson ute i sista stund, nu är det jalla, jalla, bråttom, bråttom. Sex ungar, många klappar blir det. Och varje år svär jag högre och högre år för år att jag ska börja redan i januari nästa år...har inte lyckats ännu. Men jag fyller ju bara 40 så än har jag tid att lära.
Goda nyheter, Alfred har blivit mkt bättre och nu är det mest magen som trilskas...men vi hoppas på att få ordning på den med. Kanske efter jul att han står på is igen och vaktar kassen:) Har börjat träna honom lite lätt och han har suttit med skriller på sig inne i soffan idag. Efter ett träningsuppehåll på tre månader får man skynda långsamt. Men vi är alla peppade på att få ut honom på isen igen. Inte minst honom själv.
Dom tre största har fått jullov, på måndags em checkar jag och småbarnen ut. Och på tisdag kl 16.00 stämplar pappaanders ut ända till den 11/1-16. Däremellan ska vi fira en 4åring, julafton, nyår en 40års dag och trettindagsafton. Vi behöver nog ledigt så pass länge om vi ska överleva årets julhelg 2015.

Ni får hålla till godo med förra årets julkort så länge...

Av maria - 15 december 2015 12:13

Idag har vi fått träffa en överläkare med specialist på reumatism. Bara att konstatera-det finns ingen medicinsk förklaring till Alfreds onda tillstånd. 2 nya prover togs, sen tror jag att vi har gått igenom allt. Känns som att ingen tar på sig ansvaret att hjälpa honom för att dom inte kan ställa ngn diagnos, han hamnar mellan stolarna och vi får strida, ringa och jaga folk för att få det han har rätt till-svensk sjukvård. Vi går snart under. Jag har exakt samma symptom som för 2år sedan då jag kraschade. Kroppen och hjärnan synkar inte jag tar konstiga beslut som inte gynnar mig alls. Jag tänker en sak, säger en annan och handlar en tredje-Obra, om ni frågar mig. Ena stunden skrattar jag medans andra stunden ligger jag och gråter och analysera diverse saker. Jag har lagt fokus på jobbet och gör nu mina 2 sista dagar vilket känns vemodigt. 

Igår hade vi teamträff för Elsa och där ingår vi såklart, lärare, socialsekreterare och hennes underbara psykolog från BUP. Hon känner Elsa bäst, nästan bättre än vi ibland och vet exakt hur man ska tänka runt henne och hennes ADHD och fuktionsnedsättning. Hon gjorde en så fin förklaring hur vi ska tänka och sätta oss in i Elsas situation och acceptera att det är en svår ADHD diagnos hon har, säkerligen med inslag av och eller en annan diagnos också (typ bipolär,emotionell instibilitet tidigare borderline) samt en funktionsnedsättning som hon kommer att få leva med trots medicinering men med mindre svängningar. Precis som jag. Vi önskade även att få utrett om vi kan få en kontaktperson som kommer hem till oss och avlöser i hemmet. Då det inte är aktuellt att ansöka om en stödfamilj där man ska lämna bort henne. Utan ngn som kommer hem och finns som extra resurs i hemmet  för oss och för Elsa och för dom andra barnen. 

Jag är helt ur fas, kämpar mig igenom dom sista dagarna innan jullov. Vi har inte köpt nga julklappar eller födelsedagspresenter till Minna som fyller år på måndag. Jag är livrädd att jag ska krascha och fira jul på psyket. Så instabil är jag, kanske inte syns utåt men insidan är trasig. Livet som sex barns morsa med en svår bipolär diagnos och barn med särskilda behov samt att vi har arbetat heltid båda två är absolut ingen bra kombo. Tack alla som finns och ställer upp runt om oss.


 

Av maria - 10 december 2015 20:31

Jag bara måste slänga in ett inlägg. Jag gråter av smärta men jag gråter samtidigt av glädje...


 


Smärta för att det gör så ont att se sitt barn lida och ha så ont och glädje över hur lycklig den här killen blev att få komma ut och träffa sina kompisar. Vi va först på coopan för att handla lite till övernattningen på skolan och insåg att det är över 2 månader sen han va på ngn affär eller utanför hemmet annat än till skolan och barnmottagningen. Det gör ont att ingen har trott på oss och att ingen har hjälpt oss tidigare att ge honom denna lycka och det gör ont att jag inser hur isolerad han har varit dom senaste veckorna. Och det gör ont att det är vi (eller farmor) som gjort sjukvårdens jobb att ge honom möjligheten till att komma tillbaka till skolan och verkligheten. Jag frågar honom om han vill ställa sig och hänga över mig så han får stå en stund men han säger bara:- Nej, mamma det gör så ont i knäna och fötterna när jag står. 

Han tittade på mig igår och frågade:- Mamma, säg ärligt nu men tror du på riktigt att jag kommer kunna spela hockey igen? 

:- Jaaa, det tror jag. Usch ljög jag nu eller...men jag måste låta honom tro det och måste kämpa för det. Det är hans liv hans kall här i livet så självklart måste jag tro på det. Han nya klubba följer honom här hemma och glänser ny...

Människan måste ha extra reserver som sätts in vid jobba förändringar i livet, att vi står på benen någon av oss är helt ofattbart egentligen för mig. Som vi sliter för att få det att gå runt med fin hjälp av ja ni vet, pensionärerna i våra liv. Torktummlaren har gått sönder och det växer tvätt i hela huset. Jag orkar inte, jag tänker inte prioritera det. Jag prioriterar barnen, jobb och att vi är hela och rena. Men nu tänker jag ge mig själv några minuter i tystnad innan jag kryper ner under täcket. Och reflektera över hur lycklig jag är som har familjen att vi är flera i det här och att vi håller ihop. Vi jobbar mot samma mål iaf...



 

Av maria - 10 december 2015 13:45

Det är en enda lång följetong detta...hur går det för stackars Affe. Ja, hur går det. Tillbaka på start igen, och vi som kommit en bit på spelplanen, trodde vi. Läkaren som jag pratade med igår pratade inte så bra svenska och var svår att förstå så det blev en heldel missförstånd. Avföringsprovet som jag trodde var ett provsvar jag fått var i själva verket att det var för lite avföring så att säga för att göra ett fullständigt prov så han får bajja igen och topsa och lämna in på lab. Doktor Hansi på barn ringde efter mitt och Alfreds panik besök i morse och meddelade hans konsultation med andra erfarna läkare och experter att dom tror på, håll i er stress symptom. Va!!! Han är den minst stressade unge som går i ett par skor. Då försökte han med att Men trivs han i hockey laget och trivs han i skolan???  Men asså jag smäller av. Tror på riktigt att vi skulle springa med honom fram och tillbaka om vi trodde det satt i trivseln i laget och med kompisar. Nånting är mycket mycket fel i hans kropp. Som gör att han får jätte ont i sina leder samt i sin mage. Han vill ju inget annat än tillbaka till det sociala livet och hockey- laget. Jag har fått tjata mig till prover som olika tarmprover och vill att dom utesluter  sjukdom för sjukdom. Jag vet att gluten kan ej ge utslag på blodprover och ett tarmprov måste tas och jag sa även att dom kan inte stirra sig blind på specifika symtom och att man måste ha alla 7 symtom på en sjukdom utan kanske han bara har 5 symptom...skit inte bara i att kolla upp den sjukdomen bara för det. Bocka av hela listan. Jag är inte nöjd med erat jobb sa jag...Jag förstår sa doktor. Får vi ingen diagnos efter allt detta jobb får vi acceptera det men ett STORT MEN,då måste man försöka göra vardagen så smärtfri som möjligt för honom och ge honom en sån normal vardag som möjligt. Det är våran plikt som vuxna att se till.  Ja, absolut sa doktor. Sätt fart sa jag.

Sen bad jag honom om en kopia av hans journal. Jag vill ha fullständig journal på papper med alla provsvar, alla remisser samt all info som har antecknats. Absolut sa doktor, men får jag fråga varför? Är ni missnöjda.

Nja, sa jag jag ska inte sticka under stolen med att vi är besvikna och att vi tycker att det skulle ha gjorts mera fortare samt att vi har efterlyst en rullstol så att han kan komma tillbaka till skolan men vi har inte fått ngn respons på det. Men min mamma ringde 20 samtal i morse och farmor har forskat så nu har hon (farmor) fått tag på en rulle som står här hemma så att Alfred kan vara med på julfesten ikv på skolan som han har sett fram emot. Och jag sa  att det är egentligemn erat jobb och inte vårat. Och det höll han med om, doktor. Jag sa även att vi har fått tjata oss  till det vi vill ha samt ligga på och ringa och ringa. Både jag, Anders och mamma tillbringar stora delar av dagen med en telefonlur i örat och ringer runt och jagar på folk. Bönar och ber att ta emot honom och se honom. Så jo, ja vi är missnöjda. Vill även ha journal-kopior för att följa med och hålla koll på vad som gjorts och inte gjorts och för att kanske ev försäkringsfråga. Sen nämde jag även att jag tycker det är våran plikt framför allt deras plikt att se hela honom och ta hans besvär på allvar och inte antyda att det ska vara psykiskt, det blir psykiskt ju längre det går och han är bortkopplad från omvärlden.  Sen måste vi tänka på att ju längre tid det tar ju mera men och följdsjukdomar kan han få. Han är i prepuberteten och vi vet att alla dessa besvär och sympom kan hämma växten och puberteten. Så jag försökte skrika ut vikten av att jobba snabbt och sätta in behandling snabbt. Doktor tycker säkert att jag as jobbig, men det bjuder jag på. Jag vet-jag är jobbig-men jag är jobbig för Alfreds skull.


 


Men nu har bästa farmor fixat en rulle åt honom så nu kan han vara mera fri och vara i skolan och med kompisar.

Tack  


 

Av maria - 9 december 2015 17:55

Är vi månne påväg till en lösning/diagnos. Jag tycker synd om mina arbetskamrater, jag har suttit i telefonen typ heeela dagen. Det har ringt och ringt. Skolsköterskan, rektorn, barnmottagningen, arbetsterapeuten och en massa andra oviktiga personer som jag inte har brytt mig om. Men den viktigaste idag var nog ändå distriksläkaren på Ersboda hälsocentral som berättade för mig att provsvarer hade kommit och att Alfred har ett förhöjt calprotecin (avföringsprov) och mera specifika prover måste göras. Det kan tyda på crohns sjukdom eller IBS. Man kan även ha reaktiv artrit på det, som är det som gör att hans leder gör så ont som dom gör. Men det kan även betyda ngt annat men det känns som att vi fick kliva fram ett steg på spelplanen och kanske får en förklaring till körtelbuk som han låg inne för i våras samt att han ofta, ofta har ont i sin mage. Det känns som en seger om vi nu får en förklaring att vi inte har kämpat och varit "jobbiga" påstridiga föräldrar som inte accepterat endels olika lite nonchalanta bemötande. Jag kontaktade även arbetsterapeuten på Barn och berättade vikten av att få en rullstol så att han kan komma tillbaka till skolan. Och visst jo hon skulle ta och titta på hans journal men kunde INTE ta ett beslut förrän efter den 15december då vi har varit på smärtteams träff med läkare och sjuksköterska på barn med specialisering reumatism. Men HALLÅ, HALLÅ!!!!!!!!!!!!! Han är snart sängbunden och är fullständigt isolerad, träffar inga kompisar och kan inte följa med sin familj på aktiviteter. Jag trodde att vi hade skolplikt i Svea rike och att alla enheter i samhället skulle hjälpa sina medmänniskor till ett normalt liv, som tex skolgång mm...Inte behöva ligga fullt frisk i huvudet och inte kunna gå till skolan pga att ett beslut ska tas. Men ge grabben en rullstol och ta ditt beslut när du vill, beslutet är minst viktigt i sammanhanget. Vi tänker plocka bort hans smärtstillande då det inte hjälper samt att magen inte mår bra. Jag tar dom bästa besluten och snabbt går det. Behöver inte tänka en vecka eller två. Jo, lite arg är jag nog...eller mkt. 

Men jag måste få säga att skolan är toppen dom ser hela Alfred och dom är helt fokuserade på att få tillbaka honom. Inte just för lärandets skull utan för hans skull, för att han ska få vara barn, vara med sina kompisar och inte ligga i soffan dag efter dag, då vi andra är på jobb, skola och förskola. Dom är villiga på att sätta in personal som kan hjälpa honom mm. Möta upp honom i taxin och följa med honom till klassrummet. Ge honom en dator om han behöver skrivhjälp mm. Men framför allt att han ska få komma i ett sammanhang och vara endel av Hagaskolan. Stort Tack till ledningen på Hagaskolan. Tyvärr måste vi sjukanmäla honom tom den 15:e och vääänta på ett beslut. 

Det svider i mitt hjärta då han för egna pengar har ngr veckor innan jul beställt en ny målvaktsklubba, kommer han få använda den och när isf...satan vad ont det gör. Men säkert inte lika ont som det gör för honom. 


 

Presentation


Är en 6barns mamma som pluggar till undersköterska på komvux Har diagnosen bipolär 2, psoriasis och medicinerar för högt blodtryck. Följ med mig i min ocensurerade vardag, här får du läsa om glädje & om sorg, hypomanier & depressioner. Välkommen!

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017
>>>

Fråga mig

5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Sök i bloggen

Besöksstatistik


Skapa flashcards