Jag ska inte känna efter för mycket, utan vi lådsas som att det är bättre idag än igår...jag ska försöka att inte gråta idag och bara gilla läget, ta dagen som den kommer...än fast jag har jätte mycket att göra så vet jag inte var jag ska börja. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt idag, jag hade tänkt lämna tre friska men lite snoriga barn på förskolan, åka och kolla och förhoppningsvis köpa någon födelsedagspresent till Nea som fyller 4år på torsdag. Ja, jag vet...varken jag eller pappaanders är kända för att vara ute i god tid då det gäller sådant. Vilket man borde tycka att vi ska vara experter på, gärna ha ett stort lager med födelsedagspresenter-för det är ju alltid någon som fyller år  Men ånej, gärna dagen innan om vi har tur...Men nu sitter jag här med pyjamas på mig själv hinkandes kaffe och alla tre ungar i pyjamas också, 2 av 3 har fått febran igen, vi har ingen mat hemma (det blev brödkanter till frukost), inga presenter och Nea önskar sig en prinsessa-tårta till på torsdag...vad tror ni...kommer jag att fixa det eller hamnar jag på psyket på stuberten...nu ska jag dricka färdigt mitt kaffe, bena upp dagen och lägga upp en plan så jag kommer att ro i land det hela. Vill ju ge min underbara unge den speciella dagen som hon förtjänar med prinsessa-tårta   och paket  

Kära dagbok...nya prover och ny dos-höjning, låg lägre i koncentration än förväntat på provresultatet och bara att göra som man blir tillsagd. Det är segt, mycket segt och jag trevar mig sakta, sakta uppåt. Har haft barnen hemma denna underbara varma för-sommar-dag, då dom varit så snoriga och haft feber i helgen. Men den mesta snoren beror nog till största delen på pollen, själv nyser jag som en galning och ögonen är rödsprängda och rinniga. Jag är oerhört känslig och börjar gråta för allting känns det som...så fort det blir minsta lilla spricker det...jag ligger på bristningsgränsen och kan inte hålla tillbaka. Mina små undrar, klappar och konstaterar:-Mamma, är ledsen, mamma gråter...Stod och stortjöt över köttfärssåsen tidigare ikväll och Olivia kom och försökte trösta och ville lite senare ha en kram. Det värmer, samtidigt som det svider att barnen får stå på sidan om och vill hjälpa men kan inte...jag är så glad att dom har varandra, dom sover tillsammans och finns där för varandra  . Låt mig bara:-Jag-hatar-mitt-deprimerande-skit-liv-  jag-vill-ha-tillbaka-mitt-braiga-härliga-värt-att-leva-liv-med-glädje-lycka och-harmoni-saknar-mina-toppar-vill-ha-en-kick-snart-så-jag-får-lite-endorfiner-i-kroppen-att-suga-på-ett-tag-ladda-om-

Skit i det nu, vi har iaf ätit melon på våran soliga altan idag, det var mys    och sommrigt...

Veckans sista dag och sommaren har kommit till Umeå. Hoppas den har kommit för att stanna   Jag har mycket att stå i och komma ihåg till veckan och på torsdag har vi en nybakad 4åring. Så jag hoppas verkligen den här dagen ska ge mig så pass mycket egoboost så att jag ska överleva...i värsta fall blire glasstårta med ljus på till kalaset. Men nu ska vi grilla hamburgare och bara samla positiv energi  

Haft haft en fin men blåsig dag. Vi är alla förkylda på ett eller annat sätt. Näsdukarna går varma. Vi har grillat gott, gott till middag och sitter mätta och belåtna. Det har fortfarande inte vänt tyvärr, och jag är oerhört trött och låg. Blir hela tiden påmind om hur tufft det är...familjen, resan, livet...men har vi inte gett upp vid det här laget, så ska vi väl inte ge upp nu heller. Än fast det är lockande. Men nu är det lördag och vi försöker glömma alla bekymmer och njuta av livet ist.

Hittade en underbar bild på hen...skäggiga damen, släng dig i väggen...nu snackar vi skönhet...

Livet är en labyrint, antingen tar man sig ut eller bara virrar runt inne i labyrinten. Jag har fastnat och irrar bara runt, runt...mina nära och kära får stå ut med mycket och jag mår så dåligt över hur dom får ta emot och lida tillsammans med mig. Att stå på sidan av en bipolär person är inte lätt, kan vara nog så svårt som att ha diagnosen själv. Jag vill inte att mina barn ska måsta lida över mina svängningar och ta skada men tyvärr så är dom också med på resan helt ofrivilligt...någon mera än andra...Jag har idag varit hos min kurator och med mig hade jag även Anders som stöd, det har varit så jobigt ett tag nu och då är det bra att ha med sig honom som ser allting från utsidan, med andra ögon så att säga. Han ser allting som jag ser, fast han kan inte känna som jag känner det. Det är väl det som är den största skillnaden. Vi är eniga om ett mönster, ett mönster som jag tidigare har skrivit om...3-5dagars depp...1-3dagars latjo lajban...jag kan vara påväg upp ur depp nu, men jag är inte riktigt säker. Ska få läkarsamtal till veckan, ta nya prover och hoppas snart på en vändning. Mycket instibilitet (stavas det så) i livet just nu då jag har så mycket att tänka på, inre stress och mycket krav känns det som. Men ikväll dricker jag ett glas bubbel-rose och försöker glömma alla krav och måsten, sitter i solen och bara småmyser...

 Idag tog småbarnen ledigt från förskolan och hängde med mig till Elle, Emil och Molly...vi grillade hamburgare, satt på fyrhjulning och körde trampbil...

Jag har varit konstig idag, lite frånvarande och förvirrad. Och nu då vi höll på att stöka bort middagen fick jag ett anfall typ...fick mera och mera tungt att andas och blev alldelens suddig...kändes som att jag var påväg ut ur min kropp på ett sätt...fick lite lätt panik, men nu har jag landad och försöker bara att samla ihop mig. 

Men jag har fortfarande tungt att andas och har en typ av muskelsvaghets känsla, vilken kan vara en biverkning av litiuminsättningen. Ska träffa min kurator imorgon och får ta upp detta. Annars är jag som jag har skrivit tidigare, lite avtrubbad och fortfarande jätte, jätte trött, men sysselsätter mig på dagarna så att jag inte ska hamna i koma. 

Gillar egentligen inte att ha tider att passa känner mig så pressad, men inser att det är en överlevnadsgrej också, annars går jag bara omkring oduschad i myskläder. Om jag ska sammanfatta min resa so far, så har vi kommit JÄTTE långt, men inte nog så långt så jag kan stå på egna ben ännu. I veckan har jag varit beroende av mina svärföräldrar, som lämnat och hämtat småbarnen och jag har åkt buss isf för kört bilen då jag känt mig oförmögen att köra, inte litat på mig själv. Att sitta och köra till Spöland idag var lite av en utmaning...Jag har planerat middagarna in i minsta detalj och gjort det enkelt för mig...haft 2 tvättfria dagar då jag helt enkelt inte orkat ta rätt på allting sen...får ta det nu ist. Men nu är det snart helg och vi är båda hemma på dagarna...Jag kan inte påstå att jag är på "rätt nivå" i livet ännu men en bra bit påväg. Tänk er en våg, hög, jätte hög våg...och hur den böljer fram ganska eller riktigt snabbt. När den står som högst och man kan surfa under den :Då står jag på toppen och dansar...och när den sen snabbt vänder och dyker, dyker ner under havsytan, då man redan står på land och väntar på att toppen ska komma, då har: jag inte hunnit i land och följt med under havsytan...det är det medicinen och min terapi ska hjälpa mig med, att ge mig en mera lugnare våg, inte lika kraftig. Vågor kommer alltid att finnas, i allas liv, men målet är att få vågorna att mötas lite mera mjukt och jämnt...och det är det vi jobbar med, kämpar i förbannelse med. Tack till alla som hjälper mig, ni är bäst. Men mest tack till min livskamrat som står ut med alla mina utbrott, toppar och dalar      och som städar upp efter mig då det är på det viset. Du är bäst. Älskar dig så  det gör ont  

Äntligen, mätt & belåten. Då jag blir hungrig skulle jag helst ha ätit igår redan. Nu förstår jag ungarna varför dom ylar så hemskt kl middag. Dom håller ju på att förgås...Idag är det en bra dag,jag är trött men tänker inte lägga mig ner utan hålla igång så att kroppen inte blir helt förslappad. Göra lite nyttigheter och kanske lite otyttigheter, får se vad som faller mig in  Har gjort bort handlingen och det såg ut så här då jag kom hungrig som en varg hem...

kastade in varorna och gjorde tidernas godaste lunch, enlig mig själv alltså...men för den som blir nyfiken och sugen...

rostad fetaost smörgås...I am in heaven  mumma, gott gott, kärlek för smaklökarna mm,mm,mm...

Jag tog en eller två skivor grovt grekiskt bröd (köpt i bageriet på coop), mycket enkelt. Penslade på med olivolja, och timjan och basilika och salt. Ta vilka kryddor som helst. Smulade rikligt med fetaost och grillade i ugnen. Ringlade lite honung över och satte tänderna i mästerverket...Testa vetja...det går bara inte att ogilla...hade jag haft mera tid dvs inte höll på att svälta ihjäl så hade jag lagt ner mera tid på en godare sallad...men det funkade.

avslutar med en lycklig kille som igår fick hem sin skateboard som han hade beställt och betalat själv. Nu var det bara det här med att träna och träna...

I dag är jag trött, jätte jätte trött. Orkar ingenting. Har åkt bussen ner på stan och feelgood sen en lunch med min man på tu man hand och fick skjuts av honom hem. Det var mys  lite kärlek pimpar alltid upp vardagen. Känner en liten obehagskänsla i mina händer, den där att dom inte finns, men finns...ökade ju min dos med det dubbla igår så säkert en biverkning av det. Känner mig lugn som en filbunke, nästan lite avtrubbad på ett sätt, samtidigt som det är ett enda kaos i min hjärna av det ena än det andra. Orkar inte riktigt sortera och få någon ordning där inne i samtidigt som det är så skönt att inte bry sig, det får vara lite kaos, jag orkar ändå inte ge mig i kast med att ställa allting i ordning. Blev det rörigt för er...kan tänka mig det...en miljon gånger det, så har ni mitt huvud på en spik!

Jag skyller på den här lilla röda asken som gör det så rörigt just, samtidigt som det är min livlina...nu ryms det inga flera piller i min pillerburk...