Livet är en labyrint, antingen tar man sig ut eller bara virrar runt inne i labyrinten. Jag har fastnat och irrar bara runt, runt...mina nära och kära får stå ut med mycket och jag mår så dåligt över hur dom får ta emot och lida tillsammans med mig. Att stå på sidan av en bipolär person är inte lätt, kan vara nog så svårt som att ha diagnosen själv. Jag vill inte att mina barn ska måsta lida över mina svängningar och ta skada men tyvärr så är dom också med på resan helt ofrivilligt...någon mera än andra...Jag har idag varit hos min kurator och med mig hade jag även Anders som stöd, det har varit så jobigt ett tag nu och då är det bra att ha med sig honom som ser allting från utsidan, med andra ögon så att säga. Han ser allting som jag ser, fast han kan inte känna som jag känner det. Det är väl det som är den största skillnaden. Vi är eniga om ett mönster, ett mönster som jag tidigare har skrivit om...3-5dagars depp...1-3dagars latjo lajban...jag kan vara påväg upp ur depp nu, men jag är inte riktigt säker. Ska få läkarsamtal till veckan, ta nya prover och hoppas snart på en vändning. Mycket instibilitet (stavas det så) i livet just nu då jag har så mycket att tänka på, inre stress och mycket krav känns det som. Men ikväll dricker jag ett glas bubbel-rose och försöker glömma alla krav och måsten, sitter i solen och bara småmyser...