Jag fick ett samtal från en kvinna jag känner fullständigt förtroende för...och hon berättde för mig att hon fått vetskapen om att oroliga peroner eller kritiska personer kanske jag ska skriva hört av sig angående min blogg. Jag vill därför förtydliga mitt syfte med att driva min blogg. Bloggen är min dagbok, den har blivit officiell då den är öppen för alla. Men jag tvingar absolut ingen att läsa, det är fullständigt frivilligt. Mitt syfte är inte att skada någon eller hänga ut någon annat än mig själv. Jag skriver om mitt liv som mamma till 6 barn vilket är ett stort projekt och antagande och att samtidigt leva med diagnosen bipolär sjukdom. Jag mår bra och jag mår dåligt. Jag mår piss och jag mår toppen. Som alla andra. Men med snabbare svängningar och djupare dalar och högre toppar och måste medicinera för att få hjälp på traven. Jag skriver i alla samtliga sinneslägen. Det är min absoluta bästa terapi...endel tränar, endel virkar...jag skriver och mår bra av det. Alla förtjänar ett bra välmående och har olika sätt att nå dit. Jag hoppas och tror inte att mina barn och min familj tar skada, ingen har då sagt något...jag frågar iaf alltid dom stora om jag får lägga ut bilder, och visst jag kan hålla med om att varför exponera sina barn så. Jag är stolt över min familj och mina barn, och tycker det är trevligt att berätta i bilder. Jag ventilerar, funderar och spyr...skrattar och gråter...älskar och hatar...precis som alla andra-fast jag skriver ner allting i ord, för min egen skull...Jag blir lite ledsen när folk "pratar" utan att höra av sig till mig. Jag vet inte, jag kanske ska lägga ner och lösenordsskydda så bloggen verkligen blir anonym, men det är ju inte jag, jag vill berätta, dela med mig. Men jag vill inte göra folk upprörda heller. Det är verkligen inte mitt syfte. Vad tycker ni? Ni får bestämma. Men om jag inte ska kunna skriva och dela med mig av mitt harmlösa liv, ska vi då förbjuda barnen och ungdomarna att se dom här skandalsåporna, där dom super, röker och har sex till höger och vänster med allt och alla. Förbjuda dom att ha instagram, ask, fb, mystory,kik och allt vad det heter för att skydda dom från verkligheten. Jag är inte farlig. Funderar du över något mejla gärna mig på

maria.qnilsson@gmail.com

eller lämna en anonym kommentar så ska jag försöka svara så gott jag kan...

 

Maria

26 augusti 2014 18:31

Hej
Om man inte får/bör/ska skriva om sånt som är jobbigt eller svårt och helst inte kanske prata om heller, hur blir det då? Det tror jag inte på. Jag tror det är bättre vi delar och så kanske man också kan hjälpas åt att bära på något vis. Fortsätt att skriv. Kram

http://mariasrum.blogspot.con

maria

26 augusti 2014 18:38

Tack Maria, så tänker jag också. Men jag vet ju inte vad som provocerar eller är obekvämt för dom eller de som har framfört sin oro över min blogg. Jag hoppas dom vågar framföra det till mig, jag är som sagt inte farligt på något vis. Jag kan ta både ris och ros. Jag tänker fortsätta skriva för både min egen skull och för att kanske hjälpa andra eller bara få dela med mig av mitt liv, mina funderingar och tankar.

 

Ingrid

26 augusti 2014 21:39

Du måste verkligen fortsätta skriva. Du gör det så bra och det är din fulla rätt. Du skriver om sånt som är tabu och det BEHÖVS för att riva den "lyckliga" fasaden som trycks upp i ansiktet på en var man än vänder sig i sociala medier nu för tiden. Så fortsätt med det du gör för du gör det så otroligt bra!!! Kraaamar i massor vännen.

maria

27 augusti 2014 06:10

Tack Ingrid, ja jag kan också tycka ibland hur lyckliga alla är och hur bra allting är hos alla. Fina rena hem, man hinner träna varje dag och se snygg, fräsch, smal och lycklig ut...men hur mår man på insidan? Det är ingen som pratar om det! Jag är också lycklig och skriver om det, men även olycklig. Kram

 

Sara

26 augusti 2014 23:09

Tycker inte du lämnar ut barnen för mkt gällande text eller bilder. Du ger din verklighet ett ansikte och trots allt svåra så lyser d alltid igenom hur mycket du värnar om fin familj.

maria

27 augusti 2014 06:07

Tack snälla, jag försöker verkligen tänka på att inte lämna ut barnen utan bara mig själv. Men eftersom att jag bloggar om livet och min familj är mitt liv så är det svårt att utesluta dom.

 

Linda M

28 augusti 2014 14:14

Maria! Du är min idol! Du är en kämpe och en bra Mor och fru... Och vän! :-*
Skriv det du vill, håller med om att det finns värre saker för barnen att läsa eller se på olika medier, föräldrar/folk ska inte kasta sten i glashus!. Du skriver, jag virkar... Som du sa alla bearbetar på olika sätt när det känns tungt.
Hör gärna av dig när du har ork att träffas en fredag dag. Kaffe och snack är bra för själen!
Kram från Obbola. <3 B-)

maria

28 augusti 2014 16:09

Tack snälla, jag ska absolut höra av mig någon fredag.
Kram

 

Nilla

6 september 2014 23:43

Hej, hittade hit av en slump när jag letade efter lite nya bloggar att läsa. Har alldeles nyligen fått låsa min blogg. Orkade inte ha nyfikna där efter att ha fått höra att jag beter mig som en 15 åring då jag bloggar om mig själv och min familj. Är 44 år gamal, tycker det är trist att behöva ha lösen.
För precis som för dig, mår jag bra av att skriva.

Hälsningar Nilla

http://kenzie.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har dragit ut på detta men nu kan jag meddela att efter så många år tillsammans blir det en skilsmässa.  Jag har funderat länge men kommer fram till att det här blir det bästa. Vill starta om på nytt och börja om.  Har faktiskt redan nåt på gång....

Nu är julledigheten över och den enda som har rört på sig mera än till och från bilen är Alfred.  Det känns som evigheter sen som jag låg inne och mådde så dåligt och trodde att jag inte skulle klara av vardagen.  Men nu är vi här Jag har överlev...

Då var det helg igen, den här julen har varit hel knas. Jag var ju borta nästan hela december. Det är för tillfället omänskligt kallt ute och jag har ett gäng killar här en bit utanför min ytterdörr spelar landhockey. Det kan man visst göra i vilken...

Hej 1 januari 2017 det är med blandade känslor jag Välkomnar dig. Det känns både jobbigt och bra. Jobbigt för att jag inte vet vad som väntar mig och bra för att jag har alla chanser att ge det en ny start. Praktisera alla mina strategier vid kommand...

2016 är snart över ett år med mycket glädje men också sorg och jobbigheter. Året började med en inläggning, jag var helt psykiskt utmattat och orkade inte mera, orkade knappt leva med mig själv. Jag firade min 40års dag på sjukhuset och livet var öve...