Idag har jag för första gången på länge inget speciellt inbokat...jag sitter med benen uppe i soffan och bara är...har förvisso en hög med ren tvätt som ska vikas och sorteras och en maskin som ska hängas...kanske jag tar en promenad, kanske inte...kanske jag sätter på  en film på netflix, kanske inte...

Jag har huvudet fullt med tankar, har ett till beslut att ta ganska OMG vilket gör mig otroligt stressad. Jag vill inte besluta fel och få ångra mig...Jag kan på utsidan ses som samlad och trygg, men på insidan är det kaos just nu...insidan av kroppen och insidan av huvudet...jag drömmer konstiga drömmar, vaknar och är liksom kvar i drömmen, sover konstigt på ett sätt. Jag är samtidigt glad att bollen är i rullning gällande vårat barn som behöver hjälp, men också väldigt slut redan nu...alla dessa möten med olika personer, få logistiken att gå runt med övriga i familjen, samtidigt som vi båda föräldrar behöver och bör vara med på möterna tillsammans så gott det går. Vi kanske måste, eller vi måste strida för att få hjälp så fort som möjligt, att vänta 11-12månader känns ohållbart...det är inte rätt mot någon. Men jag förstår absolut väntetiden och alla måste gå samma väg, än fast det suger, egentligen vill jag ge upp redan nu innan vi har börjat, för jag förstår hur mycket tid och kraft och energi det kommer att ta men tar mitt förnuft till fånga, går på sparad energi och kör på...