Natt och jag har tid för mig själv och mina tankar...både bra och dåligt. Bra att få tid för sig själv och tid till att reflektera över livet men det kan också bli en "fälla" där jag sätter dit mig själv och tänker för mycket...en labyrint, jag kommer inte ut, hittar inte ut, hittar inga lösningar och svar. Hur mycket jag än funderar.

Jag har gått igenom mina senaste 2år...vilket röra, vilken historia vilken resa...från botten til toppen-från toppen till botten, fram och tillbaka...mediciner hit och mediciner dit...kurser och möten med läkare/kurator och andra kunniga människor. Nu känns det som att jag har landat på en mera jämn nivå och ska snart stå på egna ben...skräck...kommer jag att fixa det eller kommer jag att falla tillbaka...Jag ska fixa det!!! 

Jag har lärt mig under den här tiden att känna mig själv, känna mina signaler...nu har jag en oros känsla i kroppen som jag inte gillar. Är det något på gång? Är jag stressad? Mår jag inte bra av någon annledning? Jag ligger på min vakt hela tiden och kan spricka när som helst. Instabil vill jag kalla det...Jag vet nu att det är dax att tagga ner och leva basic-liv. Sova mycket och inte ta på mig extra "jobb", säga vänligt men bestämt Nej Tack. För jag vet att om jag får för mycket i hjärnan och den kokar över, jag kan inte sortera mina tankar, ja då faller jag direkt och får ligga där nere i några dagar. Så nu ska jag försöka få lite sömn trots att jag inte har fått hem min 14åring som är på vift...när dom är små blir man väckt på natten och när dom är stora får man inte ens somna, man ska jaga rätt på dom runt hela Norrland och få hem dom till rätt säng. Det tar 90% av min vakna tid, jag håller på att bli utränd bara på det. Hur svårt kan det vara att följa enkla regler, som att vara hemma senast kl 00.00, komma in och säga Hej, och ringa om det blir några förändringar eller frågetecken. Jag är spyless nu...

Mitt vanliga före-middagen-inlägg...passar riktigt bra att blogga då. Barnen har fått lite snacks så dom står på benen tills grillmiddagen är klar. Idag har vi återigen bara varit, har inte tagit oss nå värst långt. Alfred åkte själv med några kompisar till lagunen för att bada. Så 1 i familjen fick iaf roa sig. Dom små är fortfarande mera vilda än tama så det ska bli skönt med lite vardag snart. Nästa vecka ska Arvid inskolas på fritids och då nästa kör vi på riktigt igång...tänk att 8veckor snart har gått, 8veckor...shit vad fort det har gått och vad mycket vi har gjort. Och vad mycket vi har ätit (och druckigt), nä nu måste vardagen sätta igång...korv å makaroner, köttbullar med mos fiskpinnar och blodpudding...herre så trist och tråkigt...