I morgon smäller det. Elsa går ut 8:an, Alfred 5:an och Arvid förskoleklass...vi andra får vänta på våran tur eller bara suga på minnen från förr. Nu sitter alla kläder som schmäck och frisyrerna är fixande, tårtorna är halvklara och ligger på insugning av tårtfyllning-om ni fattar. Jag tror jag vet vad jag ska ta på mig i morgon och det utlovas regn så ett regnställ kommer sitta fint  Sen blir det tårtfest med Alfreds klass som går skilda vägar...endel till Prolympia och resten till Hagaskolan antar jag. Min ska till Haga...men det vet nu ju redan.

Jag tog med mig tre 17åringar på stan i dag för att se på alla studentflak och dom fick en inblick i vad som komma skall...Olivia hoppar gärna över dom två år hon har kvar och går direkt på student...Men lite roligt är det iaf, stämningen, trycket, glädjen och alla oförstörda studenter som ska ut i livet...

Det är 21år sedan jag stod på flaket och skrek, men minns det som i går-fy tusan så roligt...många av mina klasskompisar från BU-tiden har jag som mina vänner här på FB...kul att se hur det går för alla andra. 

Annars fick vi krama en nyfärsk student i dag-kusin Martin gick ut...det bjöds på smörgåstårta och annat gott...Tack och Lycka Till Martin i livet. 

Jag har sett sista avsnittet av Mina två liv...att vara gift med en som har samma diagnos tror jag inte att jag skulle vilja eller välja...vilka krockar. Nästan allting som den äldre mannen Lars berättade berörde mig särskilt, kändes som jag på ett sätt. Det Ann berättar om sin ex make att han tycker det är mindre jobbigt då hon är i en depression än i ett hypomant tillståd kan Anders skriva under på. Det är jobbigt men liksom lite lugnare då. 

I morse vaknade jag av att Alfred lutar sig över mig och skriker tycker jag men han talade säkert normalt

:-Mamma, du måste vakna...klockan 07.40 och Arvid har inte ätit eller klätt på sig ännu.

Det var min dunder dosering i går som gjorde att jag var mera död än levande. Jag tog en insomningstablett men som sist blev jag bara mera speedad av det och inte alls trött så precis innan jag skulle sov tog jag en sömntablett också och då...då hörrni...från där minns jag ingenting. Somnade och sov hur tungt och hur skönt som helst, utan att komma ihåg mina jobbiga drömmar. Tills då Alfred väckte mig. En skön natt med andra ord. 

Jag kunde inte lita bli att köra på ett vinnande koncept, så gonatt...

Ja, dagen blev en tuff dag jag svängde runt med en bil utan bensin på diverse butiker, men då kom jag hem med det jag skulle och även det jag inte skulle. Fick åka på Anders jobb, hämta bensin-kortet så jag kunde fylla på med bränsle i min automobil...Så nu är det gjort. Åkte hem hann kasta i mig vatten och även kasta ur mig vatten och sen hämta alla barnen.

Nu ikväll har jag bakat två olika sorters tårtor och imorgon blir det två Lenas gudomliga mandeltårta från Annas kokbok...tänka bjuda mina Måttet kollegor på det på torsdag. Så att jag får komma tillbaka till hösten-även kallad muta, jag vet...mutor är bäst. 

Jag har haft en rörig okontrollerbar sömn den sista tiden, somnat fort, somnar sent eller somnar inte alls eller sover i dygn-fullständigt rubbat. SÅ nu tänkte jag hjälpa på traven och tog en insomningstablett-Imovan, men snart 60minuter senare-pigg som en mört  Får nog lägga til en Propavan på listan, sömntablett och hoppas på omedelbar verkan. Tar inte det då biter inget på kärringen. Då ska jag helt enkelt ha den här typen av sömnrytm-dvs Ingen sömnrytm alls-den får styra efter sina behov och jag får gilla och vara vaken-sova-ligga och fundera och sova för att vara vaken sista timmarna på natten/morgonen. 

Först ut är Olivia som slutar första ring i morgon på Vård och Omsorgsprogrammet. Jag är sååå stolt   Nu har hon fått tre veckors jobb dessutom i sommar-pengar till mor  

På onsdag är det Elsas tur att gå ut åttan på Ersängsskola med livet ibehåll och det är det allra viktigaste, och glädje och humor. Ett liv utan humor är som ett liv utan Elsa, dvs menlöst  

Lillkillen Arvid kliver av förskoleklass tröskeln och ska kliva in i ettans värld, den stora skolan med bänk och schema. Inte ens jag skulle fixa det. Att sitta stilla och räkna bananer eller läsa mor är rar, far är elak, närå skojja ba...Alfred kliver kliver kanske det längsta steget iår. Från Ersmarkssolan ska han nu kliva 5-6km ändå till Hagaskolan nere på stan och börja i ny/gammal klass. Men där har han ju ändå bara tänkt gå i ett år för från åk sju ska han gå i Hockeyklass på Tegs Central.Min gammla skola...Jag måste nog hjälpa till och skola in och så första terminen där-många fina minnen från dom korridorerna. Hardy-Sven-Gorgen-Liket, ja man kunde stöta på vem som helst i korridorerna på TC...blir bra. Wanda i kafeterian...Mitt skåp, hoppas han får mitt skåp på övervåningen utanför SO salarna. Nostalgi...

Sen har vi dom här icke skolpliktiga girlsen, dom får klä upp sig följa med, stå och frysa benen, pannan, armarna, håret, ja allt kommer att frysas för att få se och vara med på syskonens avslutningar. 

När jag inte kan sova är mina nya grej att googla på konstiga saker. Som typ, högsta bergen i världen. Jag lusläser. Nu är jag inne och läser om kända fängelser.Det ska var konstiga saker att läsa om. sjukdomar av alla möjliga de slag, fast mest om bipolär och ADHD. 

Jag var och handlade idag och efter typ en timme inne där på coopan hittar jag inte min  vagn. Men allvarligt, seriöst, på riktigt var har jag ställt vagnen. Åsså ska man se så normal ut som möjligt letandes efter sin kundvagn. Prata lite tyst med sig själv. Tillsut-intryckt och gömd bland gratulationskortet tyckte jag att den passade fint.

Imorgon rockar det, maskerad brännboll...Se upp för turtles säger jag bara...

Nä nu blire en propavan och hoppas på att kombom hjäper att få mig att varva ner och sova. Gonatt  

Har haft en fullspäckad helg med mycket roligt. En super trevlig 50års fest och två super nöjda småflickor som fick gå på sitt första kalas ihop. Uppklädda till tänderna  

Och nu har den mest hektiska veckan på året börjat-skolavslutningsveckan!!! Kläder ska köpas (ja, jag har inte gjort det ännu, har idag och imorgon på mig). Tårtor ska bakas, frisyrer ska klippas alla ska helst vara friska och jag och pappa Anders ska också så någorlunda representiva ut. En student ska firas, inte någon av våra men kusin Martin så en student present ska fixas- gärna tills imorgon då det är student i våran stad. Tips-ja, tack!!! Vi knyter ihop veckan med att åka ner till vackra Hemsön på lillkusin Tages dop-doppresent ska fixas. Tips-ja, tack!!! Jag ska få in min sista dag på min arbetstränarplats och vill bjuda på fika så fika ska bakas. Skola-fritids och förskola har stängt på fredag-FÅR INTE GLÖMMA!!! Ve och fasa, tänk om jag skickar ungarna med farfar och dörrarna är låsta-då får jag skämmas ögonen ur mig och flytta ner till Malmö eller något.

På lördagsmorgon fick jag en genomgång av syster Nea Nilsson, jag tror att jag fick UA i baken. Jag frågade:- Är jag död eller lever jag. Jag fick till svar:- Man kan inte vara död då man lever!!! Så sant...

Ja, vi var ju på 50års fest på lördag hos grannen  och ungarna hade FF (föräldrafritt för er som inte fattar;) ).

Så här såg det ut då vi kom hem mitt i natten...så länge det inte är ölflaskor är jag nöjd...chips, dricka och chokladmousse rester är ok. 

Och till sist idag skickade jag min lilla kille för första gången på egenhand på cykel till skolan. Jag vet inte men jag har blivit så töntig med åren, dom tidigare skolbarnen har från förskoleklass fått cykla själv både till och från skolan, men inte Arvid inte. Vet inte vad som hände men han kändes för liten liksom att på egenhand förflytta sig från punkt A till punkt B. Fast nu har jag efter mycket önskan från pojken släppt på kontrollen...lagom till skolavslutningen, 2dagar kvar bara. 

Idag blir det att göra bort alla måsten så att jag inte står där med skägget i brevlådan på onsdag och måste skicka ungarna i pyjamas. 

Gubben grillar och jag tittar på med ett glas gott. Solen skiner-det -kommer lite regn-solen skiner igen. En av mina fina sa:-Det här vädret är lika bipolärt som min mamma...haha, sant-tvära kast.
Ihelgen väntas två kalas. Ett 6års kalas och ett 50års kalas. Nea och
Minna får gå på det första och jag och Anders på det sista.

Minna har helgarderat sig om snön kommer. Vintermössa, handskar och halskrage...ja, man vet aldrig.

Ja igår föll jag ner i en grop. Livet blev menlöst och jag blev menlös. Sov i princip hela dagen mellan 10.00-14.30 då Olivia ringde och väckte mig. Jag hämtade igen alla ungar och la mig i soffan igen med filten över hela mig. Barnen behöver mat så jag steker korv å kokar spagetti och så fort Anders är hemma förvinner jag tillbaka...Han får dra hela lasset. Middag, fotbollsträningar, duka bort, torka rumpor, trösta mig. Jag ligger under min filt och gråter och hatar mitt liv, vill inte leva då det är så här. Nea känner av och släpper mig inte hon kryper in under skinnet på mig och frågar konstant:- Mamma, gråter du??? Jag blir arg när dom pratar med mig, jag vill inte prata, jag vill vara ensam i ett stort, tomt mörkt och tyst rum...Jag blir blir arg på alla frågor och allt stök. Men jag gillar och blir lite gladare då dom kommer och kramar mig, pussar mig och klappar på min kind. Då kommer jag ihåg varför jag lever och står ut efter varje djup, intensiv dep. Tack och lov har jag dom här korta intensiva och inte dom på 6månader...då skulle jag inte stå ut. Nu har jag den vanliga hangovern jag får efter en dep. flera dagars insomnia och orkeslöshet...precis som den börjar...

Alfred är fortfarande hemma med magont särskilt efter mat och då han har rört på sig. typ mellan köket och vardagsrummet. Nästa vecka är det skolavslutning, 1 på tisdag (gymnasiet) och 3 på onsdag. Förskolebarnen följer Anders sommarschema och går till midsommar. Men kylan har satt sitt grepp över staden så sommarlov-vad är det för nåt.

Själv har jag varit och tagit dom årliga proverna man tar vid litium och hoppas på bra provsvar...

Nu ska jag ladda för att orka en tur på coopan och fylla på i skåparna...

Igår hamnade jag ner på livetsstege. Tröttheten och förlamningen kom. Orkade inte se Mina två liv. Försökte se på SVT play idag. Somnade ifrån hela tiden. Men det jag uppfattade känns igen. Det Filip Hammar säger om dom snabba svängningarna att vakna på morgonen och 12 minuter senare har han rasat är jag i ett nötskal.
Det som tas upp i det avsnittet är att bipolära är så kreativa. Människor som är journalister, författare, konstnärer mm. Jag är varken eller men skrivandet och öppenheten har hjälp mig. Varför tiga sönder liksom. Jag söker inga sympatier utan en öppenhet som gör det möjligt att förstå. Kunskap om ämnet är bäst. Jag börjar bli proffs på både bipolär och ADHD-haha... Nårå, jag suger fortfarande åt mig all info jag hittar. Innan jag fick diagnosen visste jag knappt att sjukdomen fanns. Innan vi fick diagnos ADHD på ett barn trodde jag att jag visste mkt, men oj vad mkt jag har lärt mig och hur unika vi är med våra diagnoser. Hur det har format oss som personer. Fick jag välja hade jag valt ett liv utan bipolär diagnos men nu är det endel av mig. Jag får göra det bästa jag kan så livet är värt att leva. Jag får påminna mig det i dom mörka stunderna och titta runt omkring mig och se på allting som betyder ngt.

Idag firar vi morsdag på sjukhuset, går bara fint. Jag blev firad med tårta, hjärta och teckning.

Alla mina fina har skrivit sitt namn.
Nu har kirurgen varit här och man tror inte på blindtarmsinflammation, snarare på körtelbuk. En snarlik diagnos som den förra. Helt ofarlig och läker av sig själv men kan ta tid.
Vi blir nog utskrivna på permis och får komma tillbaka om det blir värre. Åh vad jag längtar till min sänghalva där hemma.

Idag har vi iaf spelat biljard och jag glänste över mig själv, visste inte att jag hade dolda talanger i det.
Vi ses.

Det blir en natt till på NUS...vi har väntat hela dagen på kirurgen men dom har haft fullt upp. Trots att det är tråkigt så är det bra mkt bättre än på akuten. Vi har...

Tittat på tv, och när man bor på sjukhus får man dricka cola i sängen.

Spelat Xbox på lekterapin...

Längtat hem trots att vi fick besök av hela familjen idag. Alla 8 fick plats i ett rum på sjukhuset.
Nu blir det dropp inatt igen och väntar på kirurgen som tar beslut om OP eller inte. Men det går åt fel håll och han får mera ont och orkar inte gå, så jag skjutsar runt min pojk i rullstol. Nu ska vi sova lite eller mycket hoppas jag.