Ja nu har Brännbollsyran startat i Umeå i sedvanlig ordning. Och som vanligt är det kallt och regn men det stoppar inte spelarna att spela halvnakna...om halva Umeå är förkylda på måndag vet vi ju varför.
När barnen blir sjuka är det bara att sätta sig själv åt sidan. Idag åkte jag akut in med Alfred som hade magsmärtor. Sex timmar senare på akuten får vi beskedet att det blir inläggning på Barn 2 för misstänkt blindtarmsinflamation.

Nu ligger vi här med dropp och ska fasta om ev operation måste göras antar jag. Sist var det Anders som låg inne med Minna så nu var det min tur.
Det känns som att det räcker nu, om typ 2veckor är det skolavslutning och sommarlov...vill ha friska barn då. Barn som mår psykiskt bra och att jag mår bra och orkar med en sommar.

Jag lämnar mitt förflutna bakom mig för den här gången och går vidare på vägen...Har varit hos läkaren på psykiatrin idag och diskuterat ett ev. medicinbyte...ut med ergenylen och eventuellt in med någon annan, typ lamotrigin som komplemet till litium och citalopram. Annledning är enkel. Jag har fortfarande för mycket svängningar och av studier och erfarenheter vet man att litium är en bra medicin/skydd mot bipolär men kan ta upp till 1år innan den får sin fulla effekt, jag har stått på litium sen maj förra året. Så rent statistiskt sett borde jag vara i mål så att säga och det bästa tänkbara borde vara att bara ha ca 1 skov på 1år, vilket låter helt underbart men overkligt. Därför sätter vi ut ergenylen nu för att se dennes fulla effekt egentligen, går det bra att sätta ut den, men mina skov kommer lika ofta som nu så går vi på plan B och sätter ev. in ett annat komplement till litium. Litium plockar vi aldrig bort, tackvare dom tabletterna är jag långt ifrån där jag var för 1år sedan...steg C är att se över citalopram (antidep). behöver jag den eller kan vi sätta ut den också, självklart är ju mitt mål att stoppa i mig så få piller som möjligt. Idag ser jag ljuset.

Jag är fortsatt sjukskriven till hösten och ska fortsätta fokusera på mig själv och livet som ADHD förälder, jobba på där och använda mig av alla strategier vi fick lära oss på ADHD-kursen. Dessutom ska jag hinna öva och använda mig av alla strategier på mig själv jag blev matad med på min BIP-kurs...Jag berättade för läkaren om min oro och uppgivenhet att jag är så trött och slut att jag orkar oftast bara med en aktivitet per dag, typ ett möte, handla mm sen måste jag vila, jag blir helt slut både fysiskt och psykiskt. Men han tröstade mig med att det är inte alls konstigt med min sjukdom och min dotters sjukdom och att jag måste acceptera det och sätta ribban lågt. Hur många gånger har jag inte hört det. Jag ville höra att:- Det går över, imorgon är det borta och du kommer att ha hur mycket energi som helst, livet ut...det känns som att jag har missat så mycket, jag har sovit bort hur många år som helst. Jag läste någonstans att personer som har bipolär har förlorat flera, flera år i depression och hypomani/mani. Det kan jag nog skriva under på. Men  nu ska jag inte sova utan njuta lite av solen som tittar fram över mitt huvud...

Ja, jag är inne i en fas där jag vill försöka få svar och ordning på mitt liv...vem är jag...hur blev jag den jag är idag och varför. Djupa funderingar men viktiga.

Hittade en bild till som betyder mycket för mig...

En föräldralös liten flicka KRAMAR om sin nya mamma kanske för första gången  

Bilder från mitt tid i Thailand är viktiga och betyder oerhört mkt för mig. Det ger mig en liten del av pusslet som jag saknar. Jag kommer aldrig att få veta mina biologiska föräldras namn eller om dom lever. Mina ev syskon eller mitt riktiga födelsedatum. Det kan tyckas fånigt men för mig är det jobbigt att inte veta sitt riktiga födelsedatum. Är jag född i augusti, september eller när...klockslag, vikt, längd...som är en självklarhet för dom flesta. 

Men jag vet att jag firar min födelsedag den 4januari sen jag kom till Sverige och jag vet att jag har två föräldrar här och två syskon, jag får helt enkelt bara förlika mig med det och gå vidare. Försöka släppa ältandet...Jag kan fråga mig själv otaliga gånger :- Skulle jag själv kunna glömma bort ett barn som jag har burit och fött, hur länge än som tiden går. :-Nä, jag är ganska säker på att jag inte skulle glömma...det barnet skulle finnas i mitt hjärta för alltid. Jag finns i min biologiska mors hjärta...jag måste tro på det. 

Igår såg vi dokumentären på SVT iaf om Mina två liv-att leva med bipolär sjukdom. Vi såg den med dom tre äldsta. Viktigt! Dom kände igen mig i mycket. Och viktigt för dom att få se hur det är...jag hittar inte på då jag blir så där oerhört utmattad och trött-utan jag orkar faktiskt inte stiga upp, duscha, laga frukost, klä på mig mm. Eller när jag hamnar i ett hypomaniskt tillstånd vilka konsekvenser det kan få. 

Ja, jag fortsätter forska och reda ut mitt liv bara det är ett heltidsjobb. Nu ska jag ta rast i mitt jobb.

Berättelsen om mig del 2 tar vid...jag hittade mina gammla fotoalbum i garaget, eller Anders hittade. 

Bildbombar er...

Mitt första möte med pappa Olle på barnhemmet i Bangkok.

I flyget påväg till mitt nya land-Sverige med mamma Gunilla.

Min bror Pop och fina mormor Betty och jag några kilo senare.

Min älskade lillasyster Ingrid   föds...hon fick dock bara 12år med oss. Stolt storasyster.

En liten flicka full med liv.

Den 5mars 1976 kommer en liten flicka till Sverige från Bangkok, Thailand. 

Hon kommer till en mamma och en pappa och en storebror som är fyra år äldre. Mamman heter Gunilla och jobbar som läkare och pappan heter Olle och jobbar som arkitekt. Dom bor i ett hus på stadsdelen Östteg, ÖN som pappa Olle har ritat och byggt. En liten idyll kan man väl säga. Familjen har tillgång till både sommarställe vid havet och en fjällstuga. Den lilla flickan går på dagis som det hette på den tiden och trivs väldigt bra, har mycket kompisar och är en normal liten flicka. Den lilla flickan minns dock att hon fick vara länge på dagis och att hon önskade mera tid med sina föräldrar, men det gick bra ändå. Den lilla flickan fick det hon önskade sig och var nöjd med livet. När den lilla flickan var 7år fick hon den sötaste lillsystern man kan få, livet blev ännu bättre, en egen docka att leka med. 

Livet rullade på och den lilla flickan växte och blev större, hon var väldigt självstädig. Ju större den lilla flickan blev destå mera nyfiken på livet blev hon...som dom flesta tonåringar. 

När den lilla flickan tog studenten 18år gammal flyttade hon hemifrån...och det var nog egentligen då den lilla flickans sjukdom började på titta fram...hon levede ett väldigt destruktivt liv men skötte jobb mm...

I samma veva dog den lilla flickans fina lillasyster i cancer och den lilla flickan visste väl inte hur hon skulle ta det och livet blev ännu mera destruktivt. Hon gillade inte sig själv och bedövade med diverse bedövningsmedel utan att söka hjälp. Själv medicinering. Den lilla flickan tog sig ur ett riktigt dåligt förhållande och strax därefter träffade hon sin livskamrat, vilket hon inte visste då. Han gav sig inte utan skulle bara ha den lilla flickan. Hon föll för hans charm och 7månader senare blir den lilla flickan som numera är stora flickan gravid...

Dom lever ett bra stabilt liv och får tre barn på 5år. När den lilla flickan är 25år skiljer hennes föräldrar sig. Varför det, äre lönt.Sen hamnar den lilla flickan i en livskris och det är då sjukdomen verkligen visar sin rätta sida. Den lilla flickan och hennes livskamrat separerar men båda inser snabbt detta är inte lösningen. Livet återgår till det normala, dvs dom bor ihop med sina tre barn. Den lilla flickan åker fram och tillbaka mellan hemmet och psykakuten och är vilsen. Hon får snabbt bra hjälp och diagnos fastställs. BIPOLÄR TYP 2...Det är nu det verkliga jobbet tar vid...medicin, terapi mm. Efter ca 1år friskskriver den lilla flickan sig och slutar med sin medicin, blir gravid på 0sekunder, tre barn till kommer ganska snabbt-under den tiden hålls sjukdomen i schakt...den lilla flickan mår nämligen som bäst då hon får vara gravid och amma. Men när den sista bebisen är ca 4månader kommer den som en käftsmäll tillbaka. Nu åker hon fram och tillbaka igen med en bebis under armen mellan hemmet och psykakuten, och det konstateras snabbt att sjukdomen har trätt fram igen och att att använda graviditet som medicin är inte aktuellt längre...och nu tar rond nr 2 i operation tillfrisknande vid-och vi håller fortfarande på att jobba...

Jag kan som dom flesta adopterade barn undra i perioder över mitt förflutna. Varför????? Varför lämnade min mor bort mig. Ville hon inte ha mig? Tänker hon på mig? Kan man glömma att man burit och fött ett barn? Lever hon? Min far? Syskon? Var hade jag hamnat om jag inte fått komma till mina föräldrar jag har idag? Ja, den lilla flickan har 1000frågar hon vill ha svar på men aldrig kommer att få. Livet saknar en stor pusselbit som kommer vara borta för alltid. Det gör ibland ont att inte få veta, men den lilla flickan får leva med det hon vet idag och det hon har idag. Trots det lever hon ett bitvis fint liv. Har en fin kontakt med sin mor och bror, jobbar på relationen med sin far som hon känner sig övergiven och sviken av. Hon är så tacksam över sin livskamrat och sina barn, sina svärföräldrar, skulle inte klara sig utan dessa. Att hon har valt rätt pappa till sina barn råder ingen tvekan, han kämpar i sinne för sin livskamrat, den lilla flickan, och finns och stöttar alla sina 6barn till 199% om inte mera. Jag älskar dig  

 Den lilla flickan  

Sol, äntligen lite sol. Ungarna är ute och grannbarnen likaså?. Vi har firat Nea idag igen och den här gången med mormor...
I paketet låg inte mindre än en

Alldelens egen padda...själv fick man hink å spade på 5års dagen.

Gungställningen är från farmor å farfar. Födelsedagen är komplett.
Imorgon börjar en ny vecka...en vecka som är fylld med lite av allting. Jag tänkte jobba imorgon vilket jag inte har gjort på ca 2 månader nu. Ska bli skoj å komma tillbaka.

På tisdag börjar en ny serie på SVT av Ann Heberlein som heter Mina två liv och handlar om att vara bipolär. Sjukdomen som är en vanlig sjukdom som ingen pratar om och som man vet så lite om. Jag ska se!!!

När folk säger åt en som en liten tröst ungefär:- Ja men det går ju upp och ner för alla...

Nä, jag gillar inte det...jag förstår att det är av välvilja men för en bipolär går det inte bara lite upp och bara lite ner. Det är sånna kontraster och kraftiga svängningar som överumplar en när man minst anar det. När man ligger där på botten och inte orkar med sig själv hur ska man orka med livet då...man vill ju bara dö, komma bort från sig själv. Motsatsen är ju toppen, hypomanin när man är snygg, bäst och odödlig. Inget är omöjligt, man tänker inte på morgondagen...

I mitt fall som bipolär 6barnsmamma försöker ju jag göra så bra som möjligt. När jag ligger på botten hjälper dom varandra och jag ligger oförmögen att vara en god förälder. Önskar jag vore död, ibland planerar jag tom den minst smärtsamma döden för oss alla...men eftersom jag inte orkar ta mig någonstans ligger jag säker kvar i sängen tills det vänder. Jag har skrivit det förr med det tåls att skriva igen, bipolär är den största psykiska sjukdomen där personer tar självmord, den är bitvis så jobbig att leva med. Men jag har mina 6barn och en man som jag inte tänker lämna. Varje djup dal tar jag mig igenom och när jag står där på alptoppen räcker jag finger åt stupet...

Att vara bipolär och ha en tonåring med ADHD är en riktigt svår uppgift. Det krockar mycket. Hur ska jag förklara som bäst. Båda diagnoserna är ju släkt med varandra och när dom möts blir det som blixtrar som möts...

Jag förskönar mycket på bloggen men allt jag skriver är sant, idag tänker jag ge er en helhet hur det ser ut. 

Jag är så psykiskt slut i huvudet och kroppen. Det är en jobbig situation här hemma med mycket fula ord och fysiskt våld som inte ska finnas i en familj. Jag tänker inte försköna och säga att vi Har det så bra, det går så bra.

Nä, jag är rent ut sagt så jävla less. Jag vill ha hjälp, vi behöver hjälp. Dom små ska inte växa upp i en miljö med våld och svordomar. Jag mår så dåligt över det. Jag peppar och puschar när livet går åt rätt håll, men plötsligt vänder det och vi är tillbaka. Vi har fina stunder när vi ger dom stora egentid med oss och dom små. Men jag känner att det börjar på att bli ohållbart. Jag tänker hela tiden på hur och vad jag säger men det blir alltid fel, alltid känner någon sig överkörd och misstrodd. Och jag får känna mig misslyckat som inte lyckas tillfredsatälla alla på bästa sätt. 

Men idag är det lördag och eurovisionfest...ha en fin kväll.

Då var det Neas tur att fylla hela handen, en milstolpe i livet. Och fem fingrar är så lätt att hålla upp. Inga bråkiga småfingrar ivägen. 

Lite yrvaken sådär lagomt...

Farfar och farmor kom med ett långt, långt paket...visar innehållet imorgon. Eller så gissar ni  

Dubbel möte på BUP idag, först ett möte med arbetsterapeuten för diskussion om tänk kring rutiner och hjälpmedel för det. Vi har börjat med kvällsrutiner och jobbar med det tills det sitter och vi har fått veta att vi har en inskolning på 2-3veckor...ge inte upp, träna, jobba, peppa. Sen diskuterade vi ev. kedjetäcke som ett hjälpmedel att få en bra sömn. Kedjetäcke finns att få i 5,8 och 10kg man provar ut den vikt som passar för en själv. Det ska hjälpa en att få en bra sömn. Vi skrev en lista på hur kvällsrutinerna ska se ut och ca tider på det, så det är enkelt och tydligt och konkret...Jag har ju själv en rubbad sömn så jag kan nog ta lärdom av detta schema. Inga mobiler eller dator efter kl 23.00, det blir en utmaning för mig för det är det jag pysslar med om nätterna då jag inte sover. Det sämsta, tänkbara man kan göra...

Direkt efter det hade vi ett inbokat möte med överläkare och sjuksköterska som sätter in mediciner. Det blir ett medicinbyte från concerta till...kommer inte ihåg. Ingen av oss tre kommer ihåg. Jag tror det var strattera. En dygnsvärkande medicin som tar 2-3veckor att sätta in och som skiljer sig från concerta på det sätt att det går inte ut ur kroppen efter ett antal timmar utan man ska komma upp i en dos som passar en och sedan hålla den dosen på en jämn nivå. Ganska precis som mina mediciner som jag tar...glömmer jag 2-3 gånger är det ganska säkert att jag faller dit. 

När vi var färdiga på BUP var det bara att hämta igen alla på olika ställen. Arvid på fritids, Minna hos farmor (hon fick febran inatt)...och skjutsa farfar till bilverkstan så han får tillbaka sin bil och kan bli chaufför igen  . Hämta upp Alfreds kompis och sen hem. 

Hockeysässongen är över men det betyder inte att man inte kan träna hockey för det...Jag längtar då till badsässongen iaf.