Sådärja då har jag klivit av en 6 dagars arbetsvecka...som jag avslutade med att typ vikariera för mina tre handledare  . Min "riktiga" handledare hade semester i helgen och jag skulle få gå med min handledare nr 2, hon blev sjuk hela helgen så jag hakade på en tredje tjej, som också blev sjuk idag. Där står jag, ensam och övergiven men ack så företagsam så jag klarade mig fin fint. Löste lite korsord med nga boende och gjorde det jag förväntades göra-mitt framtida jobb (kanske)...Nu får jag vara ledig imorgon för att sen köra en mördar vecka med start kl 07.00 alla dagar samt fredag 06.45...jag säger bara, stackars mina barn och mig för den delen. Jag kommer att vara ett lik i slutet av veckan  Stackars Anders, stackars alla som stöter på mig. Mammamaria får för lite sömn=häxansurtant. Häx-varning  

S.O.S men nu till det absolut värsta i historien-JAG ÄR UTAN MOBIL!!! Japp, alldelens riktigt. Elsy's mobil har varit hos mobil-doktorn otaliga gånger och tillslut sa mobil-dokorn:- STOPP, nu kan jag inte laga den mera. Den är finito. Hon ba:    och jag ba:-  typ, vad gör vi nu. Köper en nu till Elsy i julklapp, som önskar sig en 6:a i guld. Vi letar och vi söker, vi finner nga dyra och inga mindre dyra, dom mindre dyra är i fel färg visst. Vi funderar och kommer med olika alternativ som inte går hem...kräsna ungdomar. Då kommer hon på det, min smarta unge. Men mamma, du har en 6:a guld som är bara typ 2månader gammal, den får jag och du får köpa en ny, din julklapp. Ja ba, men JAAAAA det skulle ju kunna gå, eventuellt, kanske...fråga pappa först. Ungen frågar, pappan svarar:- OK!!! Men alltså vad är det här, jag smäller av. Jag hör i syne...nä, huxflux blir jag av med mobilen och nu siter jag här med en stor dator i knät ist...och en mobil mindre...undra när tomten kommer med en ny till mig...om 1månad (dessutom fyller jag ju 4.0 i januari så jag får väl ta det som en kombinerad jul/födelsedagspresent). Ibland gillar jag mina barn lite extra mycket. Kanske inte är så farligt att fylla år ändå.

Nä nu ska jag lukta på mina 2 minsta och bara njuta av att slippa sätta alarmet på 06.00 i morgonbitti...

Onsdag och har haft ledig dag, och nu väntas en 4dagars intensivt jobb, torsdag-söndag. Det är en stor omställning för oss alla att mamma jobbar kvällar och helger. Vem städar, vem tvättar och vem lagar maten...jo morsan fast hon gör allting i förebyggande syfte. Kokar mat och kyler ner och ställer undan i garagret, tvättar kläder och stoppar undan tvätt lite här och lite där samt rafsar runt i toan en snabbis och hoppas på att det är rent ända till söndag då hon kliver av helg passet. Fick hem en sjuk Arvid idag vilket inte ingår i planerna direkt, pappan har mega mycket på jobbet och mamman kan inte heller vara hemma...Bästa svärpäronen ställer upp-Tack  mormorn är ute och reser så hon går bort. På fredag har Alfred tid hos sjukgymnast Kalla och vi hoppas verkligen på honom. 

Usch det är så mkt elände i världen nu, man orkar liksom inte. Alla ens egna problem blir så pytte, pytte små man vågar inte ens tycka synd om sig själv. Men så tänker jag i andra andetaget att det är ju ens nära som är viktiga. Börja måna om dina egna, sen kan du rädda världen om du har ork kvar till det. 

Vi lever i en ganska jobbig period nu dels med Alfred och andra barn med särskilda behov. All min energi är slut nu jag går på reserver. Från att varit sjukskriven i näsan 2år, till att plugga, förvisso på heltid till att gå till en arbetsplats på heltid är en jätte, jätte omställning och tuffare än man kan tänka sig. Men jag ska ta mig igenom det och klara det med lite energi-reserver kvar...Appropå min arbetsplats så har jag varit där i 2 dagar nu och det är sjukt roligt. Allt vi har läst i teorin nu ska ut i praktiken...samt en massa som vi inte hunnit läsa ännu. Ska få gå med en sjuksköterska en dag om vi får ihop det och få följa hennes arbetsuppgifter en dag...drömmen är ju att en dag få en skylt där det står Maria Barnsjuksköterska, få se om det förblir en dröm eller inte...förmodligen en dröm men drömmar är bra dom också, man lever och kommer långt på drömmar.

Jag har storhandlat idag, från soffan med typ pyjamas och mys tofflorna...jag valde mellan att dra ut 2 bångstyriga ungar i regnet eller sätta mig bekvämt i soffan, tända en brasa och klicka hem alla varor...Jag valde det sista alternativet. Det kommer med hemlevernas i morgon efter jobbet. Där sparade jag på lite extra energi till ngt annat...det tar sig...

Söndag har blivit till måndag-borde sova, ska vara första dagen i morgon på min praktikplats-men kan inte sova. Jag har städat idag, städat och vikt tvätt i förbannelse-typ 3veckor låg jag efter. Åkte och köpte lite nya gardiner och ljusslingor och pimpade lite fint här hemma, alltid ngt. 

Känner mig ledsen, jätte ledsen och lite el mkt arg. Ikväll fick vi höra orden som jag väntat på men egentligen inte ville höra

:- Nu orkar jag inte mera!!! Där kom dom, dom där orden jag har känt länge och nu sa han dom själv. 

Ersboda hälsocentral kunde inte hjälpa honom-Barn & Ungdomsmottagningen på NUS kunde inte hjälpa honom. 

Vem tusan kan hjälpa honom! Hjälp oss  Jag reser till Mongoliet eller Sydpolen om jag så måste-NU FÅR DET VARA NOG! Han har blivit yr nu också, det tar som aldrig slut det här. 

I morgon ska vi ringa till Norrlandskliniken och höra om dom kan hjälpa honom, vi ger tamej tusan aldrig upp än fast man skulle vilja gräva ner sig i jorden, låta snön falla på och kräla upp till våren. Det gör så s.ta.s ont att höra honom säga Nu orkar jag inte mera...Jag orkar, jag ger mig inte förrän han kan gå igen, gå utan kryckor och ta på sig skridskorna och åka ut på isen...då ska jag stå och skratta och njuta som en stolt tupp...

Pausar i pluggandet och gör ngt annat...Nu har jag så sjukt mkt i hjärnan som jag vill få ut i morgon innan det läcker ut av sig själv. Hur många svåra ord kan det finnas att lägga på hårddisken, diuresen, dispne, cyanos, obstipation, dehydrering, systoliska värdet, diastoliska värdet, pneumoni, osteoporos... ska jag fortsätta...nähä...vajföj...dysfagi,faecec...ok...

Lyssnar på bra musik iaf och gör det jag gillar bäst. Skriva fritt från hjärnan, det jag kan och är säker på. Kräkas och spy ut galla och en massa skit...

Längtar till kl 12.00 i morgon då del 2 är över. Undrar hur mycket man kan lagra egentligen och hur mycket stannar kvar, det är den största frågan. Ingen aning, vi får se på lördag vad jag kommer ihåg. 

Alfred har fått ondare i vissa leder och är nu uppsvullen och röd i ena ögat, väntar på att läkaren från barn ska ringa...han kan inte vara ute längre på rasterna, får ha 1 kompis inne och jag bara gråter av medlidande att han inte blir bättre och att man inte kan hitta vad som är fel i kroppen, för så mycket vet jag att man ska inte behöva gå i snart 10 veckor och det inte blir bättre utan går åt andra hållet. Jag känner mig rent ut sagt arg-förvirrad-ledsen och besviken att det inte går att hjälpa honom bättre. Lever vi på 1500-talet eller år 2015...som det känns nu lever vi 5miljoner år före kristus och vet inte bättre...sjukgymnasten ringer inte och både Anders och mamma jagar på privata sjukgymnaster. Jag vill bara ta dom jävla, förbannade kryckorna och kasta i ån, skaka om pojken och när jag ställer ner honom igen kan han gå, leka, spela hockey, springa och göra det han har rätt till att göra. Säga åt honom att i  morgon Alfred, i  morgon när du vakanar är det bra. Ist för att få höra:- Mamma, jag har fått mera on nu. Usch, jag orkar snart inte se honom så här ngt mera, jag vill se vanliga Alfred. Min fråga är Hur länge orkar han???  

Det är så där vi vill se honom...det är så där han vill leva...på isen i målvaktsutrustning och skriller, inget annat...

Godmorgon söndag, när vi vaknade i morse sa jag:-Kan vi göra om den här helgen, jag har ju bara sovit. Somna före barnen i fredags utan Idol och fredagsmys och igår somnade jag och barnen samtidigt efter halva Så mycket bättre och några godisar i panik bara för att det var lördag. Är jag gammal, har jag för mycket att göra och tänka på, är jag bara trött och lat eller alla faktorer på en och samma gång. Ingen aning, men lite tråkig är jag iaf...

På helgerna försöker vi ligga kvar i sängen och njuta av ledigheten och tittar oftast på Dr Phil. Säga vad man vill om den doktorn men lite underhållande är det iaf när man inte riktigt har vaknat och har alla hemma. Idag var det ett ämne som intresserade oss lite extra, en 8 årig pojke med raseriutbrott samt diagnosen ADHD, samt endel andra diagnoser. Men det var den första bokstavskombon som vi fastnade för. I alla fulla fall så sa han ngt som fick mig att piggna till lite extra, det här med ilska och raseriutbrott, vilket vi jobbar med varje dag...

:- Tänk bort ordet ilska och tänk ist orden rädd,frustration och förvirring. Där har ni ledorden i en person/barns hjärna med ADHD. Ett barn (nu skriver jag barn men det gäller vilken person som helst med ADHD) med ADHD har jätte svårt att filtrera/sortera all den info som hen matas med under ett dygn. Det kräver så mycket energi för ett barn att tex bara stiga upp på morgonen och göra alla för oss andra enkla morgonbestyr, som att klä på sig, äta frukost samt ta sin medicin. Tänk dig då att ngn står framför dig och viftar med handen framför ditt ansikte och samtidigt matar dig med en massa info om vad du ska göra och inte får göra. Vad skulle du vilja göra då, jo smälla till den personen i fejset. Du gör det inte, men ett barn med ADHD gör det och får ett sk raseriutbrott som i grund och botten grundar sig i frustration och förvirring. Man måste ju då hjälpa det här barnet till andra strategier i tillvaron att ta till...vilket är jätte, jätte svårt när man hela tiden får fajtas med detta dag ut och dag in. Men jag ska nu försöka tänka på vad Dr Phil sa och försöka sätta mig in i barnets situation. Komma ihåg att det tar jätte mycket energi för barnet av att klara av en dag i skolan att när hen kommer hem få lite utrymme till vila och inte en massa måsten upptryckt i ansiket. Man kan inte ställa dom kraven man kanske skulle vilja utan måste sänka nivån och verkligen ta en sak i taget...ge hen tid att utföra den saken innan nästa sak ska göras. Alla jobbar inte som jag eller som du, utan endel jobbar på sitt sätt och behöver lite extra tid. För som våran tokfia så är det så att hen vill inte göra vissa saker som händer det bara sker, helt utan förvarning och tanke bakom. Hen vet vad som är rätt och fel kan bara inte jobba utefter det alltid...Tack Dr Phil.

30minuters egen tid innan jag ska börja att tok-plugga igen, om 1vecka skriver vi tenta nr 2 på kursen innan vi ska ut på APL (arbetsplatsförlagtlärande). Om ngn sa till mig för 2år sedan att hösten 2015 kommer du Maria Qvarnström Nilsson att plugga häcken av dig, samt ha 3 barn med lite särskilda behov samt tre normalstörda barn, samt att du har bipolär och är extra känslig för stress och förändringar. Då skulle jag ba:- NOOO, NOOO...inte hon inte. För 2 år sen visste jag ibland inte om jag skulle leva om 2år frammåt, så illa var det i perioder. Men jag LEVER och jag pluggar samtidigt som jag har bipolär och känner stress som tusan inför allt, inför barenen, inför mig själv att lyckas och vill presetera bäst. Men jag gör allt jag mäktar med sen kan jag inte göra så mkt mera. Ibland känns det som att jag läser till läkare med min specialist utbildning som hjärnkirurg, det är tok mkt att lära och tempo delux...men jag är fast besluten med att jag ska gå ut med fina betyg men framför allt att jag ska känna mig nöjd med mig själv och känna att jag har gjort allt som jag har kunnat för att bli den bästa undersköterskan som går ut i februari 2017    

Nu blire plugg i 3 timmar sen ska vi på möte på socialtjänsten och sen hinna handla och kanske få ta lite helg och känna fredagsfeelingen. 

Vi står fortfarande och stampar angående Alfred, jag har ringt sjukgymnasten idag som arbetar 30% så har jag tur så ringer denne upp efter jul eller till påsk...han kämpar på, vi kämpar på att försöka förstå och underlätta vardagen för honom. 

Våran andra med spec. extra hjälp i tillvron är inne i ett stim och det är jobbigt för hela familjen, inte minst för ungen själv skulle jag tro, får prata av mig på socialtjänst mötet senare idag. 

Tredje ungen som är av en sort för sig, dock utan diagnos men ändå liksom om ni fattar...man får läsa av, lirka och ta henne på rätt sätt, vid rätt tidpunkt på rätt plats så att säga. Sen dom tre normalstörda som flyter omkring här mitt emellan hamnar ibland mitt i orkanen eller lyckas hålla sig utanför...

Jag går på dubbeldos alvedon och kan inte sluta proppa i mig för då förfaller en del i mitt liv, fokus och koncetration pga huvudvärk. Anders vet jag inte vad han går på...han bara är och gör det han blir tillsagd att göra av mig och av barnen, det är bra med en sån i familjen också. Så summa summarum, vi håller ihop, vi spretar iväg men vi hittar alltid igen varandra i våran kaos-artade vardag. Att vi glömmer läkartider, måste boka om tider då vi inte räcker till, att vi beställer hämtmat eller gullar med mamma, att barnen inte badar en badsöndag eller att smöret står framme en dag, det är inte det viktiga i livet. Det viktiga är att vi håller ihop, eller hur. Det är väl ändå det som räknas  

Trevlig helg!

Ska försöka återberätta besöket på Barn idag, är mera förvirrad nu än innan tror jag. Det var jag, Anders och mamma hade vi tagit med som kunde ställa dom rätta frågorna och översätta läkarspråket till ren svenska, men läkaren pratade ganska bra svenska och lämnade dom där svåra latinorden för sig själv. Och en trevlig liten läkarstudent hade han som tro det eller ej hade skrivit en uppsats och använt sig av mammas gammla artiklar som hon har skrivit . Kul när kunskapen går runt i generationerna. Åter till Alfred. Vi kollade på proverna som hade gjorts och läkaren bände och böjde på Alfred och jag såg på honom hur ont det gjorde men han är en snäll, lite blyg pojke som inte säger så mkt. Läkaren funderar, tittar på provsvaren och tittar på Alfred och säger:- Jag hittar ingen rimlig förklaring till varför du har så här ont. Ett positivt är att ingenting tyder på ngt reumatiskt men att det går åt fel håll och blir sämre är ju inte heller en bra prognos känns det som. Vi sa båda att :- Nä, vi är inte riktigt nöjda utan vi vill ha en mera utförlig utredning och underskötning, vi vill för Alfreds skull ha en diagnos eller bara en så vettig förklaring som möjligt när man har gjort det man kan för att ta reda på det. Vi nöjer oss inte riktigt ännu med att bara acceptera att det är så här det är med bättre skor, sjukgymnastik och ipren som ordination. Men när samtliga möjliga prover och underskötningar har gjorts och man fortfarande inte kan ge en rimlig förklaring ja då, då får vi börja förlika oss med att detta är hans vardag nu och bara vänta på att den vardagen ska vända. Läkern lyssnade på oss och beställde mera prover som ej hade tagits, 5 rör fylldes och nu är det bara att vänta. Får vi ett svar eller får vi acceptera...

Ett bra idag är att han har blivit beviljad skolskjuts och slipper vara beroende av mig och mina tider, han får åka skolskjuts från dörr till dörr. Jag vet att han kommer i tid till skolan och jag vet att jag får hem honom. 

Svidade sedan om i hjärnan från orolig morsa till skolmorsa och hastade till skolan och hade en intressant föreläsning-Näringslära. Förra veckans hygienrutiner och dagen näringslära innebär Hysteriskt rädd för baciller och hysteriskt rädd för socker, fett, majsstärkelse och rött kött. Men vet att ska jag få i mig en dagsdos av vitamin D bör jag äta 23 ägg...och äta fet fisk och att 1 banan innehåller motsvarande 6 sockerbitar. Men broccoli och sallad är bra, fast det visste jag ju redan. Jag fortsätter äta som jag gör dvs det jag är sugen på och dricker ohyggligt mkt läsk så sockret skjuter i höjden och ger mig överlevnads kickar...tar en chokladbit och dricker ett glas vin på helgen. 

Hej måndag, sitter och lyssnar på låtar från Så mycket bättre...är kanske gammal nu, men det är avkopplande. Är fortfarande tömd på energi sen förra veckans intensiva plugg, hoppas på en lugnare v. Har dragit på mig en förkylning och har munnen full med blåsor-obra. Har ingen att pussas med, jo Minna men hon är oförmögen att veta sitt egna bästa. har en  mega-tvätthög, den bara växer...men nu ska jag ansöka om skolskjuts åt Alfred, nu har jag körd honom i 8veckor och det börjar bli ohållbart...Senare idag möte med socialtjänsten och mamma kommer och leverar mat-gilla...sen skola resten av veckan...