Kallt ute-brrr. Idag fick jag permision av läkaren. 4 timmar är jag fri att göra vad jag vill, typ. Ikv åkte jag hem och åt middag som mamma lagat.

Mycket bra, sjukhusmaten kan man leva utan. Dom är som hökar och ser att jag väljer en matlåda, det dom inte vet är att jag slänger den lika fort.
Jag har godis och annat gott...
Barnen reagerade lite olika över att jag kom hem, men jobbigast blev det för dom tre yngsta då jag skulle åka igen. Jag väntar på tid med min kurator så att vi kan göra upp en plan på hur vi går vidare. Jag vill inte åka hem förrän jag vet konkret att så här går vi vidare. Vi måste ha strategier att jobba utifrån. Annars blir det äggröra av allting. Sömnen får gärna ordna upp sig också. Tredje natten på samma sömnmedicin men inatt verkar det slagit slint. Kan inte sova.
Tittar in här ist, googlar och lyssnar på musik.

Livet på våning 4 avd. 1 fortsätter. Igår sattes ny medicin in ett kompliment till litarexen. Samt en ny sömnmedicin. Klockan tickade och Maria blev allt mera speedad. Inte kroppen den var seg som sirap men hjärnan. Jag sa till nattpersonalen. Ge mig en sparkcykel och jag cyklar runt på alla avdelningar här. Nämen så att det blev fel effekt på mig jag blev typ hög. Har vinglat omkring här hela dagen på nattens narkotika. Så sjuksköterskan rådgjorde med läkaren som ordinerade ännu en ny tablett, samma natt. Maria tog den och spinning nivån sköt i höjden. Jag va vaken exakt hela natten. Nu ikv ska vi prova ännu en ny sort, det är tur det finns att prova sig fram på.
Prover skulle tas på mig och jag är svårstucken det vet jag men efter att 4 sköterskor provat sticka i båda armarna och båda händerna blev jag skickad direkt ner till lab provtagningen där dom tillslut lyckades pressa ut lite blod i 4 el 5 rör.
Hemma är det fullt upp för Anders att vara både mamma o pappa. Fisen har börjat både kissa o bajsa på sig. En stressreaktion skulle jag tro. Barnen påverkas mera än vad man vill tänka på. Det ger en ännu mera dålig samvete.

Tackar för ALLA fina hälsningar på min 40års dag.

Och den firades på ett minst sagt märkligt och ovanligt sätt.
På förmiddagen sov jag efter nattens rubbade sömn. Sen ett läkarsamtal där det bestämdes att en ny/gammal medicin ska sättas in igen. Men en snabb insättning så jag blir kvar ett par dagar till under insättningen för ev biverkningar. En ny sömnmedicin ska provas ut och olika prover ska tas.
För vissa kan det vara skamligt att må så här och även för mig. Men att prata om det gör det lättare att acceptera och bearbeta. Jag får förlika mig med att acceptera att här tog min energi slut samt alla mina reserver som jag hade samlat på mig och nu får jag starta om från noll och sakta stiga upp till 100 igen.
Det bästa slutade med att familjen kom med tårta och paket och vi fick vara samlade i ett familjerum och bara vara. Det var tungt att krama dom hej då-vi ses senare...men ett måste i läkningsprocessen.

Hur förklarar man för barnen när det blir så här. Det är nog det svåraste att bita i...Jag förklarar som så här
:-Det finns ett ställe på sjukhuset dit människor som är trasiga på insidan kan få komma. Det är trasigt där det inte syns utanpå utan bara känns inne i ens egna kropp. Och på det här stället finns det hjälp att få så att man efter nga dagar orkar åka hem och fortsätta att läka hemma. Jag kommer snart hem.

Med dom orden lämnar jag FB och instagram, och tittar inte in där på några dagar nu och fokuserar på att bli så stark att jag kan komma hem till familjen och fortsätta läka med dom.
Tack igen för all omtanke.

Ja vad ska jag säga, nu ligger jag här, inlagd på psykiatriska kliniken avd. 1 och försöker hitta tillbaka till livsglädjen, livets mening.

Inte det mysigaste stället på jorden men jag behövde ett rejält avbrott från min säng och komma tillinsikt vad det är jag lever för. Saknar min familj så det gör ont i hela kroppen och dom saknar mig med. Det vet jag nu, att avsluta ngt så fint är inte värt det. Råttboet/kaoset jag hade i hjärnan igår när jag åkte in börjar på klarna. Nu känner jag mig bara tom, tom i hela kroppen som är snart redo att börja fyllas igen. Men inte för mkt, jag behöver hjälp att hitta en balans i livet som passar mig och min familj. Inte tänka på vad alla andra gör och försöka återskapa ett liv som inte passar mig. Tack alla för all omtanke. I morgon är det en stor dag i mitt liv, en dag då man förväntas vara glad och lycklig. Planera kalas med släkt och vänner. Men här ligger jag deprimerad och olycklig över att jag inte hittar glädjen riktigt och kan uppskatta den dagen med mina nära och kära. Jag älskar hela min familj som står ut och kämpar med mig. I love u...

Gott nytt år på er alla.

Familjen Qvarnström Nilsson ger er the best of 2015...

Det nya året firades in med buller och med bång...

I januari fyllde mamman år...

Februari blev en tung månad, för vissa...

I mars åkte vi med p-03 på hockeycup till Stockholm, där vi bla tittade på hockey och pussade på allt vi kom åt...

I april åkte jag och tonåringarna till Barcelona och på fotbollsträningsläger för en av oss...

Det var i maj som vi spelade hockey på gräsmattan...

I juni började fotbollssässongen...

I juli hade vi semester på bästa stället på jorden-Hemsön...

Augusti, glamourens baksida, att handla med barn är barn- och föräldra-misshandel...Minna-jag-vägrar-att-röra-mig-en-meter-till...underbart.

September, jag tatuerar mig...

Oktober hon börjar spela hockey...

November, jag gör bästa praktiken genom tiderna, dock min första som undersköterske student...

Några dagar innan julafton fyller våran bebis 4år...

Jag har lärt mig otroligt mycket det här året. Jag har lärt mig att allting är möjligt, bara viljan finns där. Jag har lärt mig att kämpa. Jag har lärt mig att ärlighet varar inte längst. Och jag har lärt mig att leva...

Jag ska dock fortsätta träna på att få en balans i livet med sömn, mat och måsten. 

Vi ses nästa år. 

Efter dep kommer hypomani...ja, ni som har följt mig sen en tid tillbaka vet hur jag funkar nu. Det finns liksom inget

mellan läge. Jag är on eller off...Idag har jag vaknat upp efter det döda och har bakat bröd, städat och tvättat som en gnu. Tagit igen 2dagars insomnia. Jag blir lite less på mig själv att det inte finns ett mellanläge som för vanligt folk. En balans av allting, nä antingen sover jag eller så kör jag på i 200km/timmen plus lite till. Jag säger åt Anders att han ska säga åt mig att varva ner. Men han bara svarar:- Äre lönt, då får jag en smäll. Ja, det är sant. Ingen får säga åt mig att ta det lugnt. Nu har jag iaf gett små kidzen middag dom stora har inte fått ngt ännu, vi kanske beställer tahimat...får se, eller gör varma mackor.

Jag känner mig helt crazy, nu kan jag göra allt ni ber mig, cykla till Malmö tur och retur...bestiga månen, you name it...jag är odödlig-love this feeling...ta den aldrig ifrån mig-snälla...I hate being bi-Polar- its awesame!!! Den texten kommer få följa mig hädanefter. Den säger så mycket om mig.

Avslutar med en underbar bild på min underbara unge...som är helt besatt i hockey och fick helt egna skydd i julklapp. Ni skulle fått se hennes utveckling, från att för ca 5-6veckor sen inte kunna stå på skridskorna tills nu när hon fullständigt utklassar dom flesta av oss i familjen. Helt underbart...när hon spelar i en landslagsmatch kom ihåg vem som födde henne