Jag vaknade i morse med fötterna på huvudkudden och huvudet vid fotändan och med fyra barn i sängen men ingen man. Helt förlamad, jag hann tänka att:- Hur ska detta gå idag? Det gick obra, jag låg i dvala medans dom tre stora gjorde sig iordning och kom iväg och dom tre minsta fick stanna hemma med mig, insåg på en gång att jag inte skulle ta mig  varken med eller utan morgonrock för att lämna eller hämta. Somnade om och sov till, håll i er 9.30

Hur är det möjligt, undrar ni och tro mig det gör jag med. Jag vaknade av att Minna låg på mig och skrek VÄLLING NU, japp sheriffen bara att stiga upp ur graven då och koka välling. Passade på att ta en dubbeldos alvedon till frukost. Sedan låg jag halv död i soffan och snapade, facetajmade, instagrammade, facebookade och tittade på barnkanalen. Allt på en och samma gång för jag är ju kvinna  ...hade satt på hörlurar på barnen så dom kunde titta på paddorna utan att bli störda av mig, eller jag av dom. Halv ett vaknade jag till liv på riktigt och lagade faktiskt lunch åt oss och Nej jag värmde inte fiskbullar i micron utan gjorde köttbullar och mos. Sen blev livet bara bättre och bättre...Käresten kom hem från jobbresan och jag orkade göra saker utan att vila efter varje rörelse. 

Nu har jag tänkt och funderat och funderat och tänkt. Ska jag gå på jobbet i morgon och köra på eller ska jag ge kroppen och knoppen iaf 1dag till att vila. Jag har kommit fram till efter tidigare erfarenheter att VILA morsan, VILA...du har bara en kropp, den är nog skabbig redan som den är. Ge den tid att komma tillbaka och hasta inte iväg då ligger du där nästa vecka i samma skick...Jag tycker själv att jag är ganska klok ibland... Visst det svider, men det får vara värt det så jag håller nästa vecka och nästa och nästa... 

Nu ska jag snusa på min sängkompis (hon är 5år och varm och snarkar högt).

Plötsligt händer det-dom är vänner ibland faktiskt...