Jag har hållit igång min blogg/dagbok i 4år nu, eller vänta är det 5år, och mycket har vi gått igenom tillsammans. Skratt-gråt-glädje-sorg-förtvivlan-uppgivenhet-eurofori-depression...allt man kan tänkas gå igenom. Nu kan jag äntligen erkänna mig "frisk", jag mår bra för jämnan med mindre svängningar. Men då har det tagit mig 3-4år också att komma hit. Det har varit jätte jobbigt och jätte tufft och jag har mååånga gånger velat ge upp och bara lägga mig ner och aldrig mera vakna men min familj och mina vänner är min bensin, mitt driv...jag har rest mig upp och gått vidare. Fallit och stigit upp. Nu går jag ganska rakt och det tackvare min medicin och terapi som jag går på kontunuerligt. Jag har träffat både bra, jätte bra och mindre bra personer under vägen. Fast mest bra. I fredags när vi var på Bup och träffade Elsas läkare där ,berömde han oss att vi gått igenom en sån tuff resa i livet. Att leva med och tillsammans med en person med psykisk ohälsa är bland det tuffaste man kan gå igenom i livet. Jag sträckte på mig och kände mig så stolt över mig själv att jag inte gett upp. Att jag lever och mår bra. Gillar livet och mig själv mer och mer. Jag har en plan ett mål för framtiden och kommer ge hundra procent men jag kommer lyssna på kroppen och ta det i min takt och inte stressa fram någemera...det går inte bra då. Jag tänker ta min medicin och fortsätta gå i terapi och jag tänker tillämpa dom strategier som jag har lärt mig är bra för mig och min sjukdom eller diagnos. Jag vet att nu har vi gått igenom det värsta, nu är det bara att leva livet som bara jag kan på mitt sätt och må bra av det, tillsammans med min familj och mina vänner  

Nästa vecka börjar jag ju jobba på "riktigt" och det ska bli så skönt att inte vara sjukskriven längre, det betyder ju att jag måste vara frisk nu. Jag ska klara mig själv. Äntligen!!! Det trodde jag inte för 2år sen. 

Jag tror att jag kommer att blogga lite mindre, känslan min säger det men man vet aldrig  plötsligt dyker jag upp. 

Nu bara njuter jag av hösten-kylan och mörkret, det är så mysigt på ett sätt.

Kram på er.