Att en människokropp kunde slås ut så fullständigt som min har gjort trodde jag inte var möjligt. Det är ofattbart hur trött, orkeslös och tung man kan känna sig. Jag orkar inte göra enkla saker som att bada små-barnen på kvällarna. Att stiga upp på morgonen och få iväg alla sex är näst intill en gåta. Dom stora sköter sig mest själva, trots att jag bråkar på dom. Men det är inte bara elände. Nu har jag bakat lussebullar som jag så länge velat göra men blir väl liggandes resten av dagen. Eller som igår då jag gör roliga saker som att träffa några kompisar på lunch gör mig också helt utslagen. Men jag lever på hoppet. Det kommer att bli bättre-jag vet det, även när det känns som mörkast. Idag har jag iaf sällskap av Alfred hemma då han inte riktigt är pigg han heller. Och bara det känns ju mysigt. Jag tror vi ska dricka glögg och äta nybakade lussebullar lite senare  

Tack för alla kramar och fina ord, dom kommer jag att ta med mig då det är som mörkast. Varför jag valde att komma ut "offentligt" är bla därför att vi bor i en "liten by" och det snackas. Ist för att folk ska undra och spekulera så gjorde jag på det här viset. Och varför ska man hyscha och pyscha så mycket. Säg som det är, rensa luften och jobba vidare. Ni ska veta att det har tagit tid och varit jobbigt att först erkänna för sig själv hur läget egentligen är, men sen när man kommit så långt är det mycket lättare att prata om det. Man ska inte skämmas än fast det är väldigt lätt att det blir så. Jag tycker fortfarande det är lite jobbigt att prata om än fast jag nu har öppnat mig här i min dagbok. Imorse vaknade jag utvilad och fylld av energi, och var så glad, så glad att jag kände så här. Det var ett tag sen jag gjorde det. Efter frukost tog all den här energin slut och jag bara stupade under filten i soffan. Men det är bara att acceptera, det kommer att ta tid. Orkar jag göra en sak per dag är det ju bra. Och få äta frukost med familjen är mycket värt. Jag har sagt och lovat mig själv att jag ska ta små arbetspass åt gången. Absolut inte stressa och ta sak för sak. Lyssna på kroppen och tillåta mig att göra allting i slow motion. Inte gå på som jag har gjort. Kört på tills ögonen och hjärnan blöder. Kroppen skriker STOPP!!! Men med sex ungar är det en riktig utmaning har jag efter 1 veckas vila förstått, det är just därför jag är helt inställd på att det är tiden som är avgörande. Jag är van och vill att allting ska gå så fort. Vi ska helst ha ätit färdigt innan vi ens ha satt oss och maten ska vara bortplockad, innan den är framplockad. Barnen ska helst vara påklädda och klara innan dom har somnat kvällen innan. Men det är väl ett levnadssätt jag måste vänja mig om med. Nu har jag sakta men säkert på börjat...och får fin hjälp av min mor och svärföräldrar mfl. Så Tack!