Att en människokropp kunde slås ut så fullständigt som min har gjort trodde jag inte var möjligt. Det är ofattbart hur trött, orkeslös och tung man kan känna sig. Jag orkar inte göra enkla saker som att bada små-barnen på kvällarna. Att stiga upp på morgonen och få iväg alla sex är näst intill en gåta. Dom stora sköter sig mest själva, trots att jag bråkar på dom. Men det är inte bara elände. Nu har jag bakat lussebullar som jag så länge velat göra men blir väl liggandes resten av dagen. Eller som igår då jag gör roliga saker som att träffa några kompisar på lunch gör mig också helt utslagen. Men jag lever på hoppet. Det kommer att bli bättre-jag vet det, även när det känns som mörkast. Idag har jag iaf sällskap av Alfred hemma då han inte riktigt är pigg han heller. Och bara det känns ju mysigt. Jag tror vi ska dricka glögg och äta nybakade lussebullar lite senare