Jag är inne i ett flow, eller hur säger man. Gladare än allt och har drabbats av energi delux. Igår kväll varken ville eller kunde jag sova...men för att visa respekt inför mina familjemedlemmar satte jag inte igång något stor projekt utan låg snällt kvar i sängen och räknade får...1,2,3,4,5,6,7,8,9,700,808.1003,7007...tillsl
ut
 tog dom slut, vaknade kl 04.00 och superpigg, meeen är det inte morgon snart så att jag får kliva upp. Stillheten gör mig galen. När alarmet går kl 06.00 studsar jag upp och är hur överlycklig som helst att det är morgon. Idag är det Jalla Jalla hela dagen...och jag fick ihop det utan att bryta ihop, är snarare piggare...bakar tårta till kommande 5års kalas imorgon, dukar undan middag, dammsuger, bloggar kan inte bestämma mig för vad jag ska göra så därför irrar jag strategiskt runt i allting. Ett typiskt senario när jag är i det här stämningsläget. Håller på precis överallt och ingenstans. 

Det pillrar i precis hela kroppen, fingrarna, hjärnan, benen, armarna, håret, naglarna...jag behöver utmaningar...kom bara...ordna en 40års fest, bröllop vad som helst. 

Vad vore livet utan humor. Jag älskar humor-dålig humor helst. Igår visade tonåringarna mig kanske det bästa som jag har sett på länge...MORRAN & TOBIAS!!! Jag dööör så dåligt bra. Jag skrattade nästan ihjäl mig. Har du inte redan sett det måste du ge det en chans när du är deppig och vill komma upp du kommer inte bli besviken. Helt värdelöst men så underbart bra och dåligt på en och samma gång. Jag är ju lite barnslig och töntig så det passar mig perfekt, men är du en brådmogen en då kanske det blir för mycket...

Annat roligt är tex när vi har fest och lyssnar på musik då sätter vi på sån där satir musik som typ Det är bögarnas fel och Pappas pungkula hänger ut. Det som är mindre roligt är när Minna ligger och sjunger vid nattning för mig och för sig själv just   Det är bögarnas fel  och Pappas pungkula hänger ut  

Så jag fick förvarna på förskolan idag om hon börjar önska dessa melodier på storsjunget och samlingarna...det vore ju riktigt opassande rent ut sagt och lite skämmit. Vad är det för fel på BÄ bä och Blinka lilla...vi får spela dom på nästa fest  

Det här är ju min dagbok det vet vi nu vid det här laget. Jag skriver för att lätta på trycket och för att må bra, älskar mina små bloggstunder jag tar när jag känner mig sugen för att skriva och har tiden till det. När jag mår bra eller när jag mår mindre bra, när jag behöver berätta något eller när jag inte behöver berätta något. Det är oftast ocensurerat det jag skriver men det är alltid från hjärtat det lovar jag.

Idag tänkte jag skriva lite mera om hur det är att vara förälder till ett speciellt barn. Mina tankar och funderingar, hur jag ser på det. 

Det är inte en dans på rosor, det är inte enkelt men det är en resa som vi har hamnat på och tar och igenom bit för bit. Att barn med ADHD är speciella är inget nytt. Dom lever i nuet verkligen och den här meningen:-Jag är precis som du men ändå alldelens olik!!!  Räcker egentligen. Jag känner samma känslor, upplever samma saker. Bara lite mera. Är vi i ett helt tyst rum så lyssnar jag ist på tystnaden i mitt huvud. För där, där är det aldrig tyst. Min skalle har inte samma förmåga att bearbeta intryck som din och tröttnar fort. Slänger jag saker överallt? Kaos är mitt sätt att hålla ordning. Eftersom det är kaos i huvudet på mig jämt så är det då jag känner mig trygg. 

Ja som förälder vet jag allt detta och har läst på och gått kurser för att bli en bättre förälder, bättre på att förstå och handla där efter. Men vet ni, Det är skit svårt!!! Omöjligt om ni frågar mig. Kommer jag att bli en bra förälder och kommer jag att kunna ta mitt barn på rätt sätt. Periodvis vill jag bara ge upp, jag orkar inte mera. Att vara vuxen och handla rätt hela tiden är ju inte mänskligt. Det är jobbigt eftersom vi är så många och har barn i olika åldrar som inte alltid kanske är stora nog att prata med om problemet, dom gör liksom bara det som händer i familjen. Någon kan ta till våld mm...Och frågar ni mig är det jätte jobbigt att förklara och att få bort från huset. Alla vet att man inte ska slåss mm men när orden tar slut och man inte vet hur man ska hantera sina känslor ja, då smäller det. Ja att vara förälder är en utmaning. Att vara tonårsförälder är en större utmaning. Att vara ADHD förälder är en mega utmaning. Att vara tonårs kombinerat med ADHD förälder är en super, mega, maxi utmaning. Det är min svåraste uppgift hittills, klarar vi oss igenom det då klarar vi tamej tusan igenom allting...

Imorse fick jag leta maken igen, jag fann honom på övervåningen. Jag somnade sent och vaknade före alarmet imorse. Har hållit igång hela dagen, inte sovit-inte trött. Har den där känslan i kroppen då jag kan vara vaken i dygn och göra vad som helst men helst ngt kreativt...Gärna springa Gatloppet på Gladiatorerna. 

Har varit på stan och handlat födelsedagspresenter. Skjutsat runt på farmor som också köpt en fördelsedagspresent som kommer att uppskattas. Fått veta vad mor tänker köpa till 5åringen och utan att säga för mkt så är det inte i den klassen man själv fick 5års presenter för. Det är helt enkelt en annan tid nu...den kommer också att uppskattas. 

Imorgon fullt upp. Kurs-sen ska jag bara köra runt barn som ska vara på olika ställen olika tider, men jag tror jag kommer få ihop det.  Tack och lov ska ungarna ha pyjamasparty på förskolan imorgon så jag kan skicka 2st i pyjamas  Ibland ska man ha bra tur. Ska tvinga mig själv att sova nu...

Samma lika alla dagar...nu lever jag ett väldigt enkelspårigt liv dvs det går bara typ en väg inga avstickare här eller där, bara samma lika varje dag.

Alarmet går 06.00 och jag ska väcka min sängkamrat den äldre...har jag tur ligger han just bredvid mig, har jag otur är han i rummet bredvid och har jag mega otur ligger han på övervåningen. Gissa hur jobbigt det är att halvnaken eller nästan helnaken ge sig ut på jakt efter maken kl 06.00 mitt i natten för mig. När jag fått tag på honom skyndar jag mig tillbaka till min älskade säng och somnar fort om. 06.30 blir jag väckt igen av den obligatoriska Jag-älskar-dig-pussen och ha-en-bra-dag-puss...Jag väser eller grymtar något tillbaka, jag vet inte själv vad jag säger men nåt i stil med detsamma skulle jag tro. Somnar om igen eller hamnar i ett sånt där jag-laddar-upp-mig-läge till kl 07.20...sen blir det bråttom eller Jalla Jalla...Jag kastar mig upp, jagar på dom som ska till skolan, gör femhundra olika frukostar känns det som, tömmer en disk, kokar välling, byter över full blöja, häller i mig 1liter juice, kaffe och kanske te också...packar ryggsäck, läser tvåtusen gånger extra på planeringarna att jag inte har glömt något. Mitt i allt kl 07.30 ringer farfar:- När ska jag komma?

:- Nämen, inte behöver väl du idag igen!!!

:- Jo, jag vill! När ska jag komma!?

:- Okej då, 07.50 blir bra. 

Check! Första gänget kliver utanför dörren oftast står jag bara i trosor och en för kort tröja och ser helt skogstokig ut...bry...att magen hänger och tuttarna hänger är en bonus. 

Ungarna säger oftast bara:- Usch mamma, usch!!! Vänta ni bara  

Jag röjer undan första sittningen frukost och beroende på om jag har en morgontid att passa eller ej så är det det som styr nästa sittning om den blir på stående fot eller i lugn och ro. Oftast inte i lugn och ro för det händer ALLTID något och då menar jag alltid...som tex tomtegröten hälls ut, falukorvsskivorna kletas i ett vackert mönster fast på bordet, någon rullar "köttbullar" av limpan mm...

Allt mellan 09.00-11.00 lämnas andra gänget. Jag pustar ut. Antingen sover jag i 2timmar eller har någon tid att passa. Då sover jag när jag kommer hem ist i 2timmar. Jag hatar av sova på dagen och vara trött men jag är som sagt som ett spädbarn och behöver mycket vila och sömn. 

Idag hade vi iaf möte med skolan, lärare och rektor på våran begäran. Det känns lite bättre nu och dom kan kanske ge det stöd som vi efterfrågar.  I viss mån. Vi har en liten plan inför hösten så vi inte står där vi står nu utan har något att jobba efter då skolan startar i höst. Nu lämnar jag det och går vidare, det har varit en stor börda som jag måste ha tagit tag i och få gjort. På torsdag gör jag mitt sista kurstillfälle och ställs på egna ben-scary...gillar kursen och mina vänner där. En frizon där jag bara är Maria den bipolöra Maria som inte behöver förklara eller ursäkta mig för mångt och mycket. Jag har tagit min medicin och är rätt stabil nu med lite inslag av neråt-perioder och förhöjda perioder...det som är mest jobbigt nu är min oerhörda utmattning som jag inte blir av med. 

Målet är att nu när kursen är slut och ADHD-kursen är över ska jag försöka ta mig tillbaka till jobbet 1dag i veckan...hoppas det går så jag kan göra ett bra sommaravslut där. 

En härlig stund i kvällssolen...

Jag fotar barnens planering och blir den här veckan påmind- Men se där, Nea fyller 5år på fredag...Tack förskolan, Dax att köpa någon present kanske. Vad skulle jag ha gjort utan förskolan som påminner mig om när kidzen fyller år  

Haha...när jag gick egenom min telefon ser jag att något tagit selfies på sig själv, detta var 1 av 800typ...

Underbara klämfredag-mera sånna. Det har verkligen varit en sån där slöardag, men med tanke på att vi hade besök till halv två inatt så är det väl bara rätt åt oss...men trevligt hade vi. Anders kollega med söta flickvän hälsade på. Vi grillade, åt och drack. Tiden bara rusade iväg, lyssnade på fånig musik och fjantade oss. Har dessvärre en tillhörande huvudvärk idag...för lite sömn  

Elsa hade match igår och på uppvärmningen hoppade hon och landade så olyckligt att det blev till å fara på akuten-primärjouren-akuten igen och röntgen. Och eftersom vi hade bjudit hit folk vilket vi typ aldrig gör så är det ju självklart att hon ska gå och göra illa sig just den kvällen av årets alla 365dagar. Men mamma ställer upp som stand in och byter av Anders som måste åka hem till gästerna och grilla som säkert höll på att svälta ihjäl då jag inte kunde förbereda med att tända grillen då grillkolen åkte runt i bilen i Umeå...Ja, ni fattar det blev inte som vi hade tänkt oss men tillslut så blev det ju bra. Elsa kom hem med en ej bruten fot utan en rejäl stukning och hoppar numera på kryckor och åker rullator...Vi har kommit på att det är jätte bra att hon jobbar i slow motion. När vi tycker att hon är jobbig tar vi bara kryckorna av henne och hon blir helt förlamad-och där står vi och skrattar  

Olivia har blivit döv, jag fick ringa Hälsocentralen idag och rådgöra. Hon har ont i öronen och hör typ ingenting. Ni ser, ungarna åldras i raket fart. Elsa 115år är förlamad och Olivia 117år är döv...hur ska detta sluta. Själv känner jag mig ung och frisk som en nötkärna. 

Ikväll blir det inte kl halv två, ikväll blir det klockan åtta för mammamaria...

Oj så skönt det ska bli med långhelg. Alla hemma med träningar och matcher, men det gör inget så länge vi är två som delar på ansvaret. Förra helgen sög, det gick bra rent praktiskt då jag fick hjälp med logistiken men att gå och lägga sig som ensam vuxen i en säng med fyra st under 12år var trist. Ingen som masserade min rygg tills jag somnade. Men det var då, nu är nu. 

Har pratat med BUP idag och eftersom medicinen inte ger den effekt som vi är ute efter så har vi satt ut Concerta och nästa fredag ska vi träffa läkaren och göra upp en ny plan...hoppas den funkar bättre. 

Så nu nu blir det en vecka och en halv utan medicin. Dyr medicinen det var som tusan också. 

Trevlig helg från oss...

Jag har inte gått under jorden, inte riktigt iaf...men lite nästan. Det är mycket nu, mycket som krävs, jag har ställt mig själv åt sidan för att hinna med det som är viktigast just nu. Jag är i vanlig ordning dötrött och kämpar med att inte sova allt för mycket på dagarna. Att jag skulle fokusera på mig själv och ge mig själv tid för återhämtning på ett sunt och riskfritt sätt som jag har lovat på kursen är lika med noll i dagens läge. Jag fick dessutom ett återfall i svinkoppshistorien så jag håller två hemma i veckan. Härliga ocensurerade vardag...

Pappaanders kom hem utan fisk men han var Välkommen in i stugan ändå, jag var ganska less på ensamheten efter fyra dagar...är inte så van att vara ensam så fyra dagar var som fyra månader för mig. 

Nu är det snart långhelg och nästa vecka är fullbokad med möten med skola, BUP mm...Kan hända att jag är borta i några dagar.

Ps. Visste ni att maskar kan krulla sig... nämen nu vet ni ju det...

Ja, det här med att vara ensamstående sex barnsmorsa är inte loligt...nä det är ololigt, as jobbigt rent utsagt. Jag städade inte hela natten igår, jag städade bara till halv tolv sen kröp jag ner hos mina fyra sängkamrater, en sov i sin egna säng och en sov borta. Inatt har jag bara tre sängkamrater. Jag fortsatte iaf städa vid nio imorse då jag fått iväg alla...

Jag hade ett rum och en garderob att ta tag i...Nu tänker ni...Är hon från vettet, städar hon åt barnen?! Ja någon, någon med benefits, någon som behöver extra hjälp att styra upp vardagen. Jag är glad om hon är i skolan så då städar jag för att underlätta och ta bort ett krav på listan. Men det tog mig 2-3timmar att få ordning på alla kläder. Sen fick jag hjälp av både mamma och svärfar att få hem ungarna, några hämtade jag själv. 

16.45 skulle både Alfred och Elsa vara på fotbollsträning på olika ställen såklart. Men med finfin hjälp från en förälder till en träningskompis till Elsa fick jag iväg henne-Tackar! Jag fortsätter städa och glömmer tid och rum, småbarnen är hungriga och vill ha nudlar. Okej det tar ju bara tre minuter-kokar nudlar och fördelar upp i tre skålar. Äntligen är dom tysta-tills:- Mamma!!! Jag spillde ut mina nudlar!

På riktigt, jag tror jag lägger mig ner och skriker rakt ut...Det skulle ni också ha gjort om synen ni möter är En pojke full med nudlar i knät och nudelskålen upp och ner på luddmattan på golvet. Jag gör allt man inte bör göra och säga om man vill vara en god förebild och pedagog. Pojken gråter av skam och jag mår dåligt över att jag är människa och tappar fattningen. Men vi blir vänner och ser Bloopers på tv och skrattar så gott. Det är tur dom förlåter och glömmer fort. Tillslut får vi annat än nudlar på bordet och äter kycklingfile och pommes.

Jag längtar efter min vuxenkompis, det är mycket roligare att vara två.

Dom hade baklängesdagen på förskolan igår och Minna hade gått LÄNGES-BAK!!!

Gör om det om ni kan  

Äntligen, äntligen har jag vaknat upp från det döda...det låter hemskt men det är så jag känner när jag är helt maktlös och inte orkar med mig själv ens. Nu är jag snarare manisk och tar igen allting jag missat dom senaste två veckorna-smart? Ånej, osmart om ni frågar mig. Kan jag stoppa mig själv? Nja, jobbar på det...risken finns att natten blir ett arbetspass iaf för hjärnan. Ja, nu har pappaanders åkt, åkt utomlands till vårat grannland Norge och jag har sagt att han kommer inte hem utan en hälleflundra. Fångar han ingen får han väl köpa med sig en död hem då...för jag vill smaka på hälleflundra innan jag fyller 40år. 

Ikväll har Alfred haft fotbollsmatch så jag tog med mig dom tre små och Olivia för att hejja på, men som alltid varje fotbollssäsong är det typ vinter på fotbollsplan oavsett årstid så småbarnen höll på att frysa ihjäl...vi såg en halvlek sen hem fylla på med välling och melon. Jag hade redan kommit in i ett flow som är svårt att stoppa så jag byter gardiner, plockar, putsar, viker tvätt, sorterar tvätt, fikar, ser på hockey och borstar tänder, torkar bajsiga rumpor mm på en och samma gång. Men det går så bra, jag älskar livet och är bara bäst på allting och kan genomföra allt också...Nu vet vi ju att ett bakslag kommer men som alla andra gånger bryr jag mig inte, jag vill rida på vågen och känna mig odödlig och oslagbar. Kanske bra nu att jag känner så här då det är jag mot barnen dom kommande fyra dagarna, för är det något jag behöver så är det energi för att överleva dessa dagar. Jag är otroligt tacksam att vi är två och att jag inte är ensamstående på heltid. Jag saknar redan min livskamrat och kollega...

Jag kom just på nu i detta ögonblick att jag har glömt mitt liv på en sjukhustoalett...min kurspärm är kvar med hela mitt liv nedskrivet. Är någon intresserad att läsa så läs, den är lite mera privat än här men noga då. Ingen fattar ändå något det är bara massa psyktjafs som bara jag fattar ändå så. 

Nu sover tre, två är vakna och en sover hos kompis. Jag har två saker jag tänker göra imorgon, två saker som jag har lovat på kursen att ta tag i och grnomföra, jag skriver mera om det sen om jag klarar av det eller inte. Det är små steg men har en stor betydlighet för mig.