Idag tog småbarnen ledigt från förskolan och hängde med mig till Elle, Emil och Molly...vi grillade hamburgare, satt på fyrhjulning och körde trampbil...

Jag har varit konstig idag, lite frånvarande och förvirrad. Och nu då vi höll på att stöka bort middagen fick jag ett anfall typ...fick mera och mera tungt att andas och blev alldelens suddig...kändes som att jag var påväg ut ur min kropp på ett sätt...fick lite lätt panik, men nu har jag landad och försöker bara att samla ihop mig. 

Men jag har fortfarande tungt att andas och har en typ av muskelsvaghets känsla, vilken kan vara en biverkning av litiuminsättningen. Ska träffa min kurator imorgon och får ta upp detta. Annars är jag som jag har skrivit tidigare, lite avtrubbad och fortfarande jätte, jätte trött, men sysselsätter mig på dagarna så att jag inte ska hamna i koma. 

Gillar egentligen inte att ha tider att passa känner mig så pressad, men inser att det är en överlevnadsgrej också, annars går jag bara omkring oduschad i myskläder. Om jag ska sammanfatta min resa so far, så har vi kommit JÄTTE långt, men inte nog så långt så jag kan stå på egna ben ännu. I veckan har jag varit beroende av mina svärföräldrar, som lämnat och hämtat småbarnen och jag har åkt buss isf för kört bilen då jag känt mig oförmögen att köra, inte litat på mig själv. Att sitta och köra till Spöland idag var lite av en utmaning...Jag har planerat middagarna in i minsta detalj och gjort det enkelt för mig...haft 2 tvättfria dagar då jag helt enkelt inte orkat ta rätt på allting sen...får ta det nu ist. Men nu är det snart helg och vi är båda hemma på dagarna...Jag kan inte påstå att jag är på "rätt nivå" i livet ännu men en bra bit påväg. Tänk er en våg, hög, jätte hög våg...och hur den böljer fram ganska eller riktigt snabbt. När den står som högst och man kan surfa under den :Då står jag på toppen och dansar...och när den sen snabbt vänder och dyker, dyker ner under havsytan, då man redan står på land och väntar på att toppen ska komma, då har: jag inte hunnit i land och följt med under havsytan...det är det medicinen och min terapi ska hjälpa mig med, att ge mig en mera lugnare våg, inte lika kraftig. Vågor kommer alltid att finnas, i allas liv, men målet är att få vågorna att mötas lite mera mjukt och jämnt...och det är det vi jobbar med, kämpar i förbannelse med. Tack till alla som hjälper mig, ni är bäst. Men mest tack till min livskamrat som står ut med alla mina utbrott, toppar och dalar      och som städar upp efter mig då det är på det viset. Du är bäst. Älskar dig så  det gör ont