Ibland är livet lugnt och tråkigt och ibland väldigt roligt och händelserikt...det fick vi bevittna idag. Åter till det lite senare. Vem bestämmer egentligen vem som ska komma ihåg allting. Du kommer ihåg vägar, namn, hur du ska köra till olika ställen, memorerar tidningar och all skriftlig och muntlig information du får, kommer ihåg vad alla barnen ska ha med och inte,  Vad som ska hända i morgon mm mm mm...Och Du, du kommer inte ihåg nånting. Du kommer på din höjd ihåg det du ska göra om en timme. Tackarrr! Alltså vem bestämmer vem som har rätt till att lagra information, varför kan man tappa en förmåga som man tidigare har haft tillgång till. Hjärnan har brunnit för många gånger och jag undrar om det nånsin går att laga en bränd hjärna ever...Jag kämpar varje dag att träna upp mitt minne och försöka lagra information som jag får. Det går väl så där, jag minns bara korta, korta stunder och det suger att inte kunna lagra mera än några minuter ibland. Jag blir så less på mig själv att det går så sakta framåt...jag vill vara i mål nu, jag vill kunna säga att jag har klarat det.

Vi vaknade imorse av att telefonen ringde, Nea svarade :- Mamma sover!!! Hörde jag henne säga, men eftersom både jag, barnen och pappaanders är sjuka så var pappa hemma och tog samtalet.

:- Hej, jag heter XXXX och ringer från polisen Norr, stämmer det att du har en XXXXXX som heter XXXX XXXXXXX?

:- Jo, det stämmer...

:- Jag vill att ni kör henne till mig där jag sitter efter skolan så jag får höra henne!

:- Shit, vad gör man när man får sånna samtal på onsdagsmorgon...blir rädd såklart men tack och lov hade hon varken gjort något eller varit utsatt utan skulle bara höras i ett mål.  

Nu har vi provat på det och hoppas på ett gott slut. Jag har faktiskt ont i huvet efter den här dagen. 

Fisen blev tvärtrött och la igen ögonen...där hon var...

Jag skriver och jag skriver, för vems skull, för min skull...men det händer ju samma lika varje dag. Ja, nånting nytt kanske man får vara med om men inte mycket. Så egentligen är det lönlöst att kväll efter kväll skriva ner om mitt menlösa liv. Men av någon anledning mår jag så himla bra, efter att fått ner alla mina tankar i ord och skrift. Jag kan babbla på i oändlighet men det ska jag inte göra bara snacka lite skit innan jag somnar. Jag har fortfarande en ohygglig huvudvärk som är svår att behandla, en spänningshuvudvärk av värsta, värsta sorten, börjar faktiskt på att tycka synd om mig själv nu. Nea har velat gå ut hela dagen men med en pappa som ligger i sviterna efter en magsjuka och en mamma med huvet from hell så är inte odsen stora direkt att hon ska få gå ut. En brorsa som också ligger med dagen efter magsjuka och en syrra med hosta och snor, en till brorsa med samma problem som den första brorsan och en stora syrra som har ont i halsen men ska ändå på praktikplatsen och en sista stora syrra och den enda i familjen som varit iväg idag är på skolan (för hoppningsvis) så är odsen minimala. Nea fick vara inne idag. Men imorgon då, då ska jag försöka åka och jobba hade jag tänkt så då kanske jag kan ta ut henne på em en stund så hon inte glömmer bort hur solljuset ser ut och få känna på snön. 

Nu snusar alla mina kompisar, jag har tre stycken i min säng. När Anders kom och la sig frågade han:- Vilka är det som är här???

Ha, snopen hade han blivit om jag svarade Micke Persbrant, Justin Bieber och Miley Cyrus...Nä, besviken eller bara glad kanske han blev då det var Nea och Minna  Jag med blev lite besviken, Persbrant hade ju varit trevligt att få dela säng med och snacka lite Beck med.

Sådärja då har dom två sista trillat dit   och kräksjukan har gått laget runt. Nu får vi hoppas att det inte går ett varv till för då blir jag tokig  Pappaanders kom hem idag med magont och passerade köket och rakt ner i sängen. Efter maten började Arvid klaga på magen och 30sekunder senare...Jag vet inte riktigt vad jag föredrar en kräka i sängen som är samlad på ett särskilt ställe på lakanet eller en kräka på golvet som är mindre samlad och är mest utöver hela rummet...Jag har inte riktigt bestämt mig ännu. Jag vet bara att jag föredrar en nysning i tallriken före en kräka i huset. Nu har jag fått alla till sömns även gubbben och tänker förhoppningsvis få sova. Jag ogillar verkligen nattarbete. Imorgon blir vi 7/8  hemma som ska samsas om tv-kontrollen och soffan. 2 datorer och en padda. Tack och lov har jag min mobil den samsas ingen om. 

Jag har haft tid till att tänka och reflektera idag över gårdagens föreställning...

en föreställning som man kan säga var skriven om mig. 

:-Livet är varken meningsfullt eller meningslöst, det bara är. Och det där som är måste man själv fylla med mening. Mening som man själv tror på. Jag vet inte om jag orkar. Orkar fylla med innehåll. Orkar tro. Tro att det betyder något längre. Nej. Det är över nu. 

Ja, detta är inte jag som skrivit men man skulle kunna tro det för det är som gjutet från min hjärna, mina känslor mitt liv. Jag blev som tagen hur kan en annan människa, kvinna kan känna och tänka som jag. 

Jag går tillbaka i mitt liv och tänker:- När blev jag bipolär, varför, varför??? Åren då vi inte visste utan levde ett liv med många frågetecken, bråk, kärlek omvartannat. Jag var väldigt destruktiv och hade ingen bra balans på något. Jag var förvirrad, jag kan inte skylla ifrån mig på saker, det var jag. Men som Anders alltid har sett på mig så borde jag också så småningom se på mig själv. Han har alltid sett på mig med positiva ögon, det är inte jag utan min sjukdom, jag är inte elak utan jag behöver hjälp att ta rätt beslut. Han tog mig till den hjälpen och har kämpat i sinne för att jag ska må bra. 

Nä, jag får aldrig ett svar, ett varför svar jag vet bara att det är jag, det är mitt liv och jag är född till det här. Hur mycket jag än ältar och funderar så är det inget jag kan ändra på. Men det tär så skit mycket på psyket och fysiskt att pendla som jag gör...från dag till dag ibland flera gånger under dagen. Jag kan inte styra bara föröka känna igen signaler och försöka att mildra topparna och bajs dalarna. Hatar dalarna. Men när bröt det ut då min sjukdom...det vet jag inte heller kring 28-29år tror jag. Sen tog det flera år innan vi la ihop alla pusselbitar, flera besök på psykakuten (eller mobila teamet som det heter) träffat bra och mindre bra personer inom professionen. Läkare som behandlat mig som dennes poolare, psykologer som inte förstått sig på mig alls. Jag har varit mera förvirrad då jag gått därifrån än då jag gått dit. 

Jag är bara så jävla lycklig rent ut sagt att få haft möjligheten att se en föreställning som handlar om mig och sakta sakta inse att jag är inte galen, tokig eller ett psykfall. Jag är normal, lagomt normal men med en skörbarhet som jag får leva med hela livet och som jag måste lära mig leva med för mig och min familjsskull. Det finns flera som är som jag (det är jag väl egentligen inte så glad över) men att jag ändå inte är ensam. Ibland känner man sig fruktansvärt ensam i hela världen och ingen förstår. Det är 20% av alla bipolära som tar självmord, 20% för mycket. Men jag säger som Ann Heberlein. Man skulle aldrig utsätta sina barn för det-ALDRIG!!! Ändå ekar ibland Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva i mitt huvud när jag har det som mest jobbigt och tungt. Då hjärnan inte kan samarbeta med övriga kroppen. 

Nu är jag påväg ur en 2dagars depp med en magsjuka och en huvudvärk toppat på det, så nu kan det bara bli bättre  

Kram till alla er som stöttar mig särkilt stor Kram till min livskamrat, mina barn, min mor och mina svärföräldrar som finns i mitt knasiga upp och ner vända, bak och fram liv. Utan er hade jag kanske varit dom där 20%.

Jaha, det här jippot som kallas för melodifestivalen är igång. Jag är ju sedan barnsben en riktig mello-nörd men jag måste säga att det bara är en stor cirkus som åker landet runt, fast en underhållande cirkus på ett sätt för jag måste titta och tycka en massa. Bäst i dagens program var klart programledarnas nummer...man får säga vad man vill men Sanna sjunger som en gudinna. Sen att titta och beundra alla nummer med ögonen är roligt för nog är det mera av en visa-upp-mig-tävling än en melodi-tävling. 

Nu har vi sagt Tack och Adjö till magbacillerna vi ses till våren igen då ungarna ska suga på galonhandskar och sandiga spadar och dricka regnvatten från gatans pölar. Och har ist sagt Hej och Välkommen feber. Samtliga tre under 7år har mera eller mindre feber. Åh vad jag älskar livet, livet med sjukdomar som bara löser av varandra och byter kropp att sätta sig fast på. 

Bästa avslutet på dagen-eller inte...

Den här föreställningen har vi nu sett och det var som skrivet om mig/oss...mkt igenkännligheter (eller hur man säger). As bra. Alla bipolära och anhöriga borde se den. Melinda Kinnaman spelade i rollen som Ann Heberlein. Jag missade bara slutet för min skit mage gjorde uppror så att säga och om vi säger som så att det var tur att det inte var kö till toan. Munnen fullständigt exploderade. Nåväl, nu mår jag en aningen bättre och har stängt in mig med en 2liters cola...mina tänder kommer vara mörkbruna i morgon av allt cola drickande.
Vet ni förresten hur ljus-svart ser ut. Inte jag, men nu vet jag...Nea visade mig.
Och vad äter ni gärna till frukost dagen efter kräka-sjukan. Fiskbullar, jasså inte det...prova det kan göra susen. Nu ska jag sprätta min cola slå på tn'n och bara glo.

Usch vilken dag, dagen som gud glömde om man får uttrycka sig så...Har haft fem av sex möjliga hemma, dom små friska och krya men har sin extra dag. Dom stora med lite magont och också dagen efter mag-skit...Jag har legat med värk i precis HELA kroppen och en huvudvärk från H-vetet...ingen alvedon som hjälper och blanda och mixtra piller får jag inte heller göra då tex ipren inte gifter sig med min bipolära medicin. Så jag har varit morsan häxa idag. Låtit dom flyta på bäst dom vill...Har nu preppat mig full med alvedon igen för jag och pappaanders ska på föreställning ikväll. En föreställning om att leva med bipolär-kul tycker ni...ja, för oss ska det faktiskt bli bra. Dom stora får vakta dom små...bara min huvudvärk försvinner kommer det att bli toppen. 

Mina små ville gå ut och gå på promenad...jag chansade och släppte dom lösa, hur svårt kan det vara att gå vilse i byn. Säkert jätte lätt, men jag lät mina små få testa sina vingar och bege sig ut på äventyr, och dom gick och dom kom tillbaka mina små thai-ungar...farbron på bilden stannade upp och pratade med dom små, han var kanske lite orolig över hur lössläppta dom verkade vara men han kände iaf deras pappa så han får ta smällen om sociala ringer...det lägger jag mig inte i  

I natt...i natt har varit en sån där natt man gärna är utan. Det började redan innan vi gått i säng. Den första kräks på vardagsrummsgolvet och det är väl helt ok. Vi torkar upp och tvättar upp flickan sen stoppar i säng. Lagomt till då vi ska krypa ner i sängen kommer nästa kräka av samma barn men inte på golvet utan i våran säng. Tackarrr. Vi delar upp arbetsuppgifterna, en torkar kräka, en tar ungen och renbäddar...skönt vi kryper ner i en ren skön säng som luktar gott. Somnar och kvart i två kommer små fyraårs fötter tassande. Dom tillhör Nea som har ont i magen men behöver inte kräkas säger hon. Jag är för trött för att diskutera. Somnar om och kastar mig upp med ett ryck en stund senare av att det hostas ni vet som det låter då ngn redan har kräkts-yeah, great i våran renbäddade säng IGEN. Nu är det två ungar och en gubbe som snabbt måste evakueras där mitt i natten. Tvättmaskin nr 2 går varm.
Jag vet inte men visst mår jag lite illa i magen trots allt.