Jag lämnar mitt förflutna bakom mig för den här gången och går vidare på vägen...Har varit hos läkaren på psykiatrin idag och diskuterat ett ev. medicinbyte...ut med ergenylen och eventuellt in med någon annan, typ lamotrigin som komplemet till litium och citalopram. Annledning är enkel. Jag har fortfarande för mycket svängningar och av studier och erfarenheter vet man att litium är en bra medicin/skydd mot bipolär men kan ta upp till 1år innan den får sin fulla effekt, jag har stått på litium sen maj förra året. Så rent statistiskt sett borde jag vara i mål så att säga och det bästa tänkbara borde vara att bara ha ca 1 skov på 1år, vilket låter helt underbart men overkligt. Därför sätter vi ut ergenylen nu för att se dennes fulla effekt egentligen, går det bra att sätta ut den, men mina skov kommer lika ofta som nu så går vi på plan B och sätter ev. in ett annat komplement till litium. Litium plockar vi aldrig bort, tackvare dom tabletterna är jag långt ifrån där jag var för 1år sedan...steg C är att se över citalopram (antidep). behöver jag den eller kan vi sätta ut den också, självklart är ju mitt mål att stoppa i mig så få piller som möjligt. Idag ser jag ljuset.

Jag är fortsatt sjukskriven till hösten och ska fortsätta fokusera på mig själv och livet som ADHD förälder, jobba på där och använda mig av alla strategier vi fick lära oss på ADHD-kursen. Dessutom ska jag hinna öva och använda mig av alla strategier på mig själv jag blev matad med på min BIP-kurs...Jag berättade för läkaren om min oro och uppgivenhet att jag är så trött och slut att jag orkar oftast bara med en aktivitet per dag, typ ett möte, handla mm sen måste jag vila, jag blir helt slut både fysiskt och psykiskt. Men han tröstade mig med att det är inte alls konstigt med min sjukdom och min dotters sjukdom och att jag måste acceptera det och sätta ribban lågt. Hur många gånger har jag inte hört det. Jag ville höra att:- Det går över, imorgon är det borta och du kommer att ha hur mycket energi som helst, livet ut...det känns som att jag har missat så mycket, jag har sovit bort hur många år som helst. Jag läste någonstans att personer som har bipolär har förlorat flera, flera år i depression och hypomani/mani. Det kan jag nog skriva under på. Men  nu ska jag inte sova utan njuta lite av solen som tittar fram över mitt huvud...