På tisdag börjar en ny serie på SVT av Ann Heberlein som heter Mina två liv och handlar om att vara bipolär. Sjukdomen som är en vanlig sjukdom som ingen pratar om och som man vet så lite om. Jag ska se!!!

När folk säger åt en som en liten tröst ungefär:- Ja men det går ju upp och ner för alla...

Nä, jag gillar inte det...jag förstår att det är av välvilja men för en bipolär går det inte bara lite upp och bara lite ner. Det är sånna kontraster och kraftiga svängningar som överumplar en när man minst anar det. När man ligger där på botten och inte orkar med sig själv hur ska man orka med livet då...man vill ju bara dö, komma bort från sig själv. Motsatsen är ju toppen, hypomanin när man är snygg, bäst och odödlig. Inget är omöjligt, man tänker inte på morgondagen...

I mitt fall som bipolär 6barnsmamma försöker ju jag göra så bra som möjligt. När jag ligger på botten hjälper dom varandra och jag ligger oförmögen att vara en god förälder. Önskar jag vore död, ibland planerar jag tom den minst smärtsamma döden för oss alla...men eftersom jag inte orkar ta mig någonstans ligger jag säker kvar i sängen tills det vänder. Jag har skrivit det förr med det tåls att skriva igen, bipolär är den största psykiska sjukdomen där personer tar självmord, den är bitvis så jobbig att leva med. Men jag har mina 6barn och en man som jag inte tänker lämna. Varje djup dal tar jag mig igenom och när jag står där på alptoppen räcker jag finger åt stupet...

Att vara bipolär och ha en tonåring med ADHD är en riktigt svår uppgift. Det krockar mycket. Hur ska jag förklara som bäst. Båda diagnoserna är ju släkt med varandra och när dom möts blir det som blixtrar som möts...

Jag förskönar mycket på bloggen men allt jag skriver är sant, idag tänker jag ge er en helhet hur det ser ut. 

Jag är så psykiskt slut i huvudet och kroppen. Det är en jobbig situation här hemma med mycket fula ord och fysiskt våld som inte ska finnas i en familj. Jag tänker inte försköna och säga att vi Har det så bra, det går så bra.

Nä, jag är rent ut sagt så jävla less. Jag vill ha hjälp, vi behöver hjälp. Dom små ska inte växa upp i en miljö med våld och svordomar. Jag mår så dåligt över det. Jag peppar och puschar när livet går åt rätt håll, men plötsligt vänder det och vi är tillbaka. Vi har fina stunder när vi ger dom stora egentid med oss och dom små. Men jag känner att det börjar på att bli ohållbart. Jag tänker hela tiden på hur och vad jag säger men det blir alltid fel, alltid känner någon sig överkörd och misstrodd. Och jag får känna mig misslyckat som inte lyckas tillfredsatälla alla på bästa sätt. 

Men idag är det lördag och eurovisionfest...ha en fin kväll.