Fredag, december...vet inte ens datum, år 2016. Har jag rätt?
Idag vaknade jag efter lite sömn men några timmar fick jag iaf, mot för natten innan som var 0% sömn. Kände mig glad för det var första permis dagen sen jag kom i måndags. Jag ska få träffa barnen och även få sova hemma. Anders kom och hämtade mig på lunch och hemma väntade tonåringarna. Så fort jag kom innanför dörren kom den där känslan som jag ogillar över allt annat, atarax...måste få bort ångesten, paniken som egentligen inte finns. Hamnar i ett slags rus, städar och plockar.
Tar ett bad sen pang...rakt ner under täcket. Somnar och sover stenhårt. Min vision om att stå nybadad och ta emot när barnen när dom kommer från skolan föll, rejält. Orkar ingenting. Samma visa som när jag åkte hemifrån. Skärp dig Maria. Du har inte sett dina barn på fem dagar. Sätt dig åtminstone upp...Nä, jag orkar inte. Ler lite falsk men kramar om barnen med kärlek. Vad är problemet egentligen, lite orkar du väl. Det är oerhört svårt att beskriva känslan och maktlösheten över sig själv. Jag vill-men kan inte...
Arvid sa:-Åh, mamma. Har du kommit hem nu? Har du sovit klart nu? När han såg mig.
När jag skulle åka igen.
:-Ska du åka nu igen? Kommer du hem igen?
Klart att jag kommer hem. I morgon igen. Han är en känslig person, känslig för förändringar. Stora som små. Noga att ta det försiktigt och förklara, han är tyst, han funderar.
Minna funderade mest på att Gunilla (fröken på fsk) fått ett sms av tomten. Moderna tomtar nu för tiden, som kom och gav barnen en liten present av adventskalendern.
Nea är med mormor i Falun och hälsar på kusinerna. Och Alfred tränar.
Jag känner lite att jag svek som inte fixade att sova hemma.
På sjukhuset är det mattider & medicintider. Hemma existerar inte sånt. Jag orkade inte värma ngn lunch idag när jag var hemma, Olivia gjorde varma mackor??Tack utan dig hade jag inte ätit. Nu ger jag sömnen en till chans och imorgon åker jag hem på nytt och försöker sov hemma.
Jag är ju en planeringsmänniska ut i fingerspetsarna och vill veta...hur kommer framtiden att se ut. Det lilla jag har kvar i skolan, ska jag kanske ta det på distans. Vet inte...men jag vill veta, ha en plan. Saknar mina klasskamrater i sinne och vill inte byta klass igen.

En dag med överlevnad. Ja, efter en vaknatt håller man mig vaken för att jag förhoppningsvis ska få sova inatt. Efter två nätter med theralen och dess bakis effekt måste jag nu ställa in sovklockan. Samtidigt som den justeras håller jag också på att få till matklockan. Skumtomtar är inte mat. Sist men inte minst har vi duschklockan, man bör duscha minst 1ggn/v och byta kläder. Gå inte i samma trasor dag ut och dag in. Allt detta funkar inte hos mig just nu. Men holy shit... tänker ni, kan hon inte duscha människan. Vad har hon för fel. Dom basala vardagshrejorna fixar hon ju. Nä, tänk för att jag inte kan det...det är som att bestiga K2 för mig. Jag har kommit till den punkten att jag inte kan ta hand om mig själv. Men i morgon får jag permis om jag är en duktig flicka och sover inatt. Då ska jag hem och duscha.
Jag är sjukskriven till mitten på januari. Det är inte min önskan men jag måste få till mina rutiner igen som vanligtvis fungerar helt fel fritt oftast.
Psykiatrikern som jag träffade i måndags sa jätte mycket, jag kommer bla annat ihåg att hon vill utreda ev. emotionell instabil funktionsstörning (borderline). Vi bockar för ännu en sjukdom. Har ni frågor som rör sjukvården, ring mig jag är ett vandrande uppslagsverk.
Ja, ibland suger livet, som för 10min sen, jag ligger och gråter och vill bara dö. Sen tvärvänder det och min glädje och humor för livet är tillbaka. Dom här tvära kasten gör att jag gör av med jätte mkt energi och orkar tillslut inte med och då kraschlandar jag utan att hinna fälla ut fallskärmen. Men just nu i detta ögonblick ser livet ändå ljust ut. Måtte denna känsla sitta kvar.