Det kunde ha varit värre! Jag tycker inte om att höra det som "tröst". För mig kan det inte det inte bli värre. Jag har har nått botten, känns det som. Det är som den där streck gubben som klättrar upp, upp, upp och är nästan framme...när han hommer på toppen faller han rakt ner på botten igen och och måste börja om. 

Igår hade vi läkarsamtal Anders och jag och vi var väl förberedda den här gången med frågor som vi hade skrivit upp och vi satte lite krav. Bla att vi vill ha ett team med läkare från både psykiatrin och hud samt vårdpersonal och min kurator som har följt mig sedan 11år tillbaka, så att vi kan samarbeta. Som det är nu duttas det lite här och lite där. Sjukvården är bra, den klagar jag inte på men man måste tyvärr ligga på och veta vad man vill för att det ska hända något. Det är tur att Anders orkar kämpa. 

En ny grundlig utedning ang. emotionell instabil personlighetsstörning ska göras.

Stämmer det så faller ännu en pusselbit på plats.

Det finns inget bra läkemedel mot det men mycket bra beteende terapi. 

Det är inte så att vi söker diagnoser utan vi vill bara få pusslet helt, som det är nu fattas det några bitar. 

Jag vill bara hem till familjen, finnas där för barnen och förbeda julen. Men jag måste klara av min egna vardag och få till rutinerna först, och jag kämpar varje minut så att jag får komma hem. 

Igår var det lucia och jag kunde inte se på men jag vet att dom som lussade fick en fin stund ändå. 

Idag har jag inget på mitt schema, vi gör scheman för dagen så att det är lätt att få till en fungerande dag. 

Önskar er alla en fin dag  

Kan inte beskriva det bättre själv

Kunde inte välja bara 1eller 2 bilder. Alla beskriver mig så galet bra. Nästan läskigt att läsa.

Börjar att få lite distans till det som hände i torsdags. Då jag hoppade på ett tåg till Sundsvall utan mål eller tanke. Bara att försvinna bort, bort från mig själv och allt som gör ont. Det blev inte bättre sarare mera att ta itu med.

Alfred sov över hos mamma den natten. Mamma vaknar med att han ramlar ur sängen och krampar i ca 2min. Ambulans in och han undersöks noggrant utan att hitta ngt (men det gör man ju numera inte, hittar ngt). 

Ikväll kräks han helt plötsligt utan att må illa, kan det höra ihop på någevis. Jag bara undrar...jag vet inte...

Det gör iaf ont att han ska behöva genomgå all denna sjukhus vistelse igen, med undersökningar och dyl. 

Det gör ont att veta att det kan bero på att jag mår dåligt och är inlagt, det vore ju konsigt om ingen reagerar isf är dom dunder, super, mega bra barn. 

Jag fick permis idag om Anders hämtar och lämnar mig vid dörren på avdelningen. Barnen klädde granen och vi bastade som en vanlig familj, men efter middagen måste Anders köra mig tillbaka. Barnen frågar...mamma, när kommer du hem igen? Snart, snart får jag komma hem igen. När du har sovit färdigt? Ja, när jag har sovit färdigt. 

Jag var jätte trött efter dom timmar som jag var hemma idag. Så jag måste vara stabil innan vi kan öka till ett helt dygn. Det är jobbigt att vara på rymmen, jag ska komma ihåg det nästa gång jag får för mig något sådant. 

För att göra en lång historia kort.
Maria går ut på fm på en promenad.
Maria ser tågstationen Östra.
Hennes bipohjärna säger åt henne att "stick", åk...
Innan hon hinner tänka efter har hon köpt en enkel biljett till Sundsvall och hoppar på tåget.
Hon gråter halva vägen och bara stirrar andra halvan-VARFÖR???
När hon kommer fram går hon till första bästa hotell. Ringer avdelningen och berättar var hon är.
Polisen kommer och kör henne till Sundsvalls sjukhus.

Blir inlagd och hoppas på att få åka tillbaka till "min" avdelning i morgon. Och avtjäna mitt straff.
Förlåt till alla oroliga, men jag tänker inte klart. Följer mina intuitioner till punkt och pricka. Handlar först och tänker sedan.
Polisen fick lämna mig när jag hade talat med läkaren.
Ni undrar säkert Varför? Och det gör jag också. Jag känner mig pressad, stressad och trängd. Försöker fly från mig själv och det går väl sisådär.

Dessa två små notes stämmer på pricken in på mig. Härligt att det går att sätta ord på det.
Godnatt Sundsvall.
Jag kommer hem imorgon Umeå.

Jag är en social varelse då jag vill, men jag kan även var osocial varelse då jag inte vill vara social.

Jag pratade med en i personalen idag om att han tyckte att jag skulle vara mera i dagrummet och sitta uppe. Men jag vill inte, jag vill dra mig undan. Det gör jag hemma också då jag är på det humöret, stänger in mig i sovrummet.

Drar ner rullgardinen och släcker alla lampor, minimerar alla ljuskällor som jag bara kan. 

I natt har jag sovit bättre på olika sömnmediciner. Men vaknar fortfarande ofta och med ett ryck precis med känslan av att jag har missat något. Att ngn står vid sängkanten och säger med arg röst att jag har försovit mig och att du skulle ju inte somna. Jag känner mig även sådan stress när jag ska vara i vila och sova och det känns som att det inte är ett bra tecken. Stressen släpper aldrig, den följer mig överrallt. Vaken-sovandes-eller i vila...

Ena stunden känner jag mig redo för att åka hem och nästa faller jag och kan inte ta ngr beslut alls. 

Idag har jag bott i samma kläder som inatt och innan middagen var jag redo för att åka på stan och göra den osäker. Det svänger fortare än en berg och dalbana. Nu sitter jag här i landstingskläder och vet inte vad som händer här näst. 

Uppåt eller neråt...

Sitter här ensam kvar, familjen har åkt hem. Jag bröt inte ihop då, men så fort dörrarna låstes efter mig bröt jag ihop, jag är så tacksam att jag orkar skriva. Trots mina djupa dalar...tack för den gåvan.

Barnen hade guldkronor i papp på huvudet när dom kom, då pappa tagit dom till nya Burger King. Handlat på nya Ica hade dom också gjort. Bästa pappan man någonsin kan önska sig  Jag är så ledsen från hela mitt hjärta att detta drabbats våran familj. Att jag utsätter er för detta elände. Mitt hjärta går sönder. Jag har inte valt detta liv och önskar ingen det heller. Ni är alla sex barn och pappa mina guldkorn som lyser upp min vardag när den är som tyngst. Att leva med den problematik som jag lever med och en sjukdom på det som slår ut hela systemet (tarmar och magproblem, hudproblem) och blossar upp vid stressiga situationer, den stressen och den psykiska utmattning går inte med ord att beskriva, det göra bara så ont. Det heter att man måste lära sig att leva med sjukdomen/sjukdomarna, men helt ärligt vet jag inte om det går. Jag blir alltid lika tagen när den dyker upp eller ner depressionen och tar mig ner på botten. Sen när man själv jobbar och ska lära sig "sjukdomen" ska man även ta med sina anhöriga på resan. Ner på botten, upp i toppen, ner på botten, upp i toppen. Hur jobbigt har inte dom det. Kan inte tänka mig det för jag har fullt upp med mig själv. Är du då liten och inte sätta ord på dina käslor vad händer då? 

Ni är bästa familjen som sitter på passargerar sidan och åker den här guppiga resan med mig. Jag ÄLSKAR er alla  Jag tror som sagt på att man vågar prata om det, därför har vi ett öppet klimat i våran familj. Jag ville inte att mina barn ska komma ihåg deras uppväxt med enn psykiskt sjuk mamma som åkte in och ut, utan en varm och öppen familj där det var tillåtet att fråga och undra. Försöka att förklara för barnen att det är inte deras fel men inte mitt fel heller. Endel kanske inte tror på att dra in barnen, men jag tror att de på något sätt måste få vara delaktiga. 

Jag är sjuk med flera olika sjukdomar som tär på mitt psyke. Att det ska utredas ännu ev en diagnos känns bara för mycket, hur mycket orkar jag. Många ser mig som en kämpe, och det kanske jag är men tillslut orkar inte den bäste kämpen mera heller. Vill bara lägga mig ner på rygg och titta upp i taket och hoppas på att det kommer en vändning från ovan. Men det kommer det ju inte så det är bara att sparka sig själv i baken och viska:- Ge inte upp. Jag kommer aldrig att ge upp. 

Hade läkarsamtal idag och det bestämdes att två sömnmediciner skulle kombineras dom första dagarna för att få ordentligt med sömn (har inte sovit mycket sen i fredags). 

Medicin justering av dom andra medicinerna. Och skriva ett utförligt dagsschema där jag tydligt ser när jag ska kliva upp, äta frukost, duscha, skjutsa barn, äta lunch osv...jag behöver ju dessa fasta rutiner annars kliver jag aldrig upp, duschar aldrig, klär aldrig på mig, tar inte medicinen och äter aldrig frukost. Skjutsar barnen i pyjamas för att slippa klä på mig. När dessa rutiner funkar, ja då funkar jag och är redo att skrivas ut. 

Jag vill inte vara här.

Jag vill vara hemma hos mina älskade barn.

Jag vill må bra, sova, äta och ha mina rutiner som gör att jag mår bra.

Jag vill komma tillbaka till skolan.

Jag vill baka pepparkakor och knäck, slå in oköpta klappar och lyssna på julmusik.

Idag fick jag besök av några fina klasskompisar. Man glömmer det jobbiga för en stund.

Vi gick och köpte kaffe, pratade och bara hade trevligt.

Helt plötsligt från ingenstans får jag hjärtklappning och darrningar, känns som att jag ska svimma. 

Jag kan inte sortera in alla ljud. 

Det känns som att jag står i mitten och runt om mig springer massa människor och kastar ut bokstäver som jag ska sortera och bilda ord. 

Jag hör hur dom pratar men hör inte vad som sägs.

En oerhört jobbig situation.

Jag har dom bästa kamraterna som får mig lugnare men jag är darrig ett tag efter. 

Sen bryter jag fullständigt ut på avdelningen och bara tokgråter. Jag vill inte gråta, det är jobbigt särskilt inför andra, prata om det går bra men inte i praktiken. 

Jag ringer Anders som kommer på en gång.

Tack mina stora   som passar mina små  när mamma behöver pappa.

I två nätter har jag nu fått ytterst lite sömn 3-4 timmar på 2dygn. Jag provar en ny sömnmedicin som tar ca 3-4dgr att få sin fulla effekt, men stå ut Maria, stå ut...Vet du hur länge och hur mycket du har kämpat. MYCKET och LÄNGE, så ge inte upp än fast jag vet att du ibland vill det. Dina barn väntar på dig där hemma. 

Gamla bilder men gillar dom på ett sätt. Elsa får en egen då hon saknas på familjebilden.

Permis hemma inatt- och hon är vaken. Jag sov mellan ca tio och tolv sen vaknade jag och kunde inte somna om. Nu är klockan 06.02 och jag har vikit 3-4 tvättar ren tvätt, tvättat en maskin och tömt en diskmaskin. Jag borde vara trött då jag tog 8st atarx mot ångesten eftersom att jag läste max 6st tabletter (läste fel) var max dosen.  Det jag inte läste att det är under ett dygn och inte alla på en gång. Så Anders ringde upp på avdelningen och frågade sköterskan som ringde jouren som sa att det skulle inte vara någon fara men jag kunde bli trött, pytsan heller...inget biter på mig verkar det som. Jag har hållit låda i ett hus som sover. Än fast jag inte har kunnat sova har det varit mysigt att vara hemma. Hemma är ju alltid hemma. 

Jag håller på att längta ihjäl mig efter Nea som är i Falun med mamma och hälsar på kusinerna Gusten och Tage. Tage fyllde förövrigt 2år i går, Grattis  

Och idag kom pappa förbi med mat som han lagat åt oss...som sagt vi ses sällan och jag hade inte berättat hur det låg till så det kom ju lägligt med matleverans. Direkt till grytan så att säga, bara att värma. 

Nä nu ska jag förbereda för Alfred som snart stiger upp och ska åka upp till Skellefteå på match-lycka till min prins. Önskar att jag kunde följa med dig, för det är något jag gillar, att titta på när du spelar hockey  

Sen blir det att åka tillbaka till sjukhuset. Vill passa på att Tacka för alla hjärtan och kramar, det värmer oerhört mycket när livet är som jobbigast att veta att det finns vänner där ute  Jag har sagt det förr men säger det igen. Att skriva är nog min bästa terapi form. Allt jag har i mig får komma ut. Ingen kan säga åt mig vad som är rätt eller fel. För det finn inget. Det är känslor som ingen kan styra över, mina känslor som vill komma ut annars sprängs jag. Kram till er alla  

Haha...så här såg visst julen ut 2012...hon som jag saknar hade varit framme igen...