Igår hamnade jag ner på livetsstege. Tröttheten och förlamningen kom. Orkade inte se Mina två liv. Försökte se på SVT play idag. Somnade ifrån hela tiden. Men det jag uppfattade känns igen. Det Filip Hammar säger om dom snabba svängningarna att vakna på morgonen och 12 minuter senare har han rasat är jag i ett nötskal.
Det som tas upp i det avsnittet är att bipolära är så kreativa. Människor som är journalister, författare, konstnärer mm. Jag är varken eller men skrivandet och öppenheten har hjälp mig. Varför tiga sönder liksom. Jag söker inga sympatier utan en öppenhet som gör det möjligt att förstå. Kunskap om ämnet är bäst. Jag börjar bli proffs på både bipolär och ADHD-haha... Nårå, jag suger fortfarande åt mig all info jag hittar. Innan jag fick diagnosen visste jag knappt att sjukdomen fanns. Innan vi fick diagnos ADHD på ett barn trodde jag att jag visste mkt, men oj vad mkt jag har lärt mig och hur unika vi är med våra diagnoser. Hur det har format oss som personer. Fick jag välja hade jag valt ett liv utan bipolär diagnos men nu är det endel av mig. Jag får göra det bästa jag kan så livet är värt att leva. Jag får påminna mig det i dom mörka stunderna och titta runt omkring mig och se på allting som betyder ngt.